Helena Thybell: “Jag växte upp bland de allra fattigaste”

Det är en kvart kvar till dagens utdelning av matlådor, men kön utanför Folkets hus i Rinkeby i Stockholm ringlar redan lång. De som väntar på att få dagens kanske enda mål mat är papperslösa och barnfamiljer, men här finns också barn som har kommit hit ensamma. En av dem som delar ut matlådor är Helena Thybell, Rädda ­Barnens nya generalsekreterare.

– I normala fall sysslar inte Rädda Barnen med matleveranser, men coronakrisen är ingen normal situation. Den målgrupp som Rädda Barnen jobbar med är utsatt redan som det är, men i och med coronan får de det ännu värre. För många väntar nu arbetslöshet, ökad utsatthet och utanförskap. Internationellt är effekterna också förödande, vi riskerar att gå tillbaka till fattigdomsnivåer som vi hade för flera decennier sedan, säger hon.

På sätt och vis känner hon sig hemma i de fattigaste och mest utsatta miljöerna. Helena växte upp med föräldrar som arbetade i biståndsvärlden – bland annat för Diakonia, Lutherhjälpen och Röda Korset. Halva barndomen – nio år – tillbringade hon i två av världens allra fattigaste städer: Dhaka i Bangladesh och Calcutta i Indien.

 

– På den tiden var det fortfarande ovanligt med västerlänningar där. Varje gång vi lämnade huset i Calcutta hade vi en stor folkmassa runtomkring oss. De rörde vid oss, försökte känna på vårt ljusa hår. Jag älskar Calcutta, men många upplever att det är helvetet på jorden. Det är kaotiskt, varmt, intensivt, rörigt – och extremt fattigt. Mamma och pappa skyddade oss aldrig från det där. Vi fick vara med överallt. Vi var konstant exponerade för misär och elände. Fattigdomen fanns mitt framför ögonen på oss.

Övergivna barn

Jag vet, för jag spenderade också tid i Dhaka och Calcutta när jag var liten. Det intresserar Helena. Varför? Hur länge? Hur var det? Hon frågar och vi tappar möjligtvis lite tempo i intervjun. Men ­Helena har inte bråttom, hon är här och nu. Det här intresserar henne, Sydost­asien har ju präglat hela hennes liv. Hennes egen mamma, som tog hand om övergivna indiska barn, hänvisar hon till som en stor inspirationskälla.

– Vi hade alltid sju åtta övergivna barn boende hemma hos oss. De var pyttesmå, nästan nyfödda. Mamma är barnmorska och sjuksköterska, och hon anställde indiska kvinnor som skötte barnen. Också jag och min storasyster hjälpte till. Vi matade dem och vi bytte blöjor på dem. Från början var vi två systrar, men sedan blev vi tre. Min lillasyster är ett av de där barnen. Mamma och pappa adopterade henne, och idag bor båda mina systrar i Sverige. Vi har jättefin kontakt alla tre.

“Bromma är ingen standard”

Helena ler brett. Vi träffas i Rädda Barnens lokaler i Stockholm. Det var ett tag sedan hon var inne på kontoret, under pandemin har många anställda jobbat hemifrån. Men idag har hon blåst håret och satt på läppstift. Hon säger att hon ofta tänker tillbaka på Indienresan som hon och sonen Pontus, idag 16 år, gjorde för några år sedan. De besökte bland annat det barnhem som mamman till slut grundade för att hon ville ta hand om ännu flera barn än hon kunde göra hemma i vardagsrummet.

– Jag ville visa min son var jag växte upp. Jag vill inte att han ska tro att Bromma är något slags standard för hur människor lever. Det var en jättestark resa. Vi åkte hem till gamla barndomsvänner, vi besökte Moder Teresas barnhem och förstås mammas barnhem. Min son var väldigt tyst under veckan, jag tror att det var många intryck att smälta. Men när vi hade besökt mammas ställe så sa han: “Jag är så stolt över mormor.”

Du har haft en otroligt speciell uppväxt, hur har den präglat dig?

– Jag blev tidigt medveten om orättvisor. Jag förstod att jag hade det bra, men jag såg många människor som inte hade det så bra. Bebisarna som mamma tog hand om, all fattigdom ute på gatorna… Men det kunde också hända att någon av ayorna, kvinnorna som hjälpte mamma, blev slagen av sin man och var tvungen att ta med sig barnen och bo hemma hos oss under en period. Jag lekte hela tiden sida vid sida med människor som hade en annorlunda uppväxt och helt andra förutsättningar än jag. Jag fick med mig det perspektivet väldigt tidigt. Det är nog grunden till att jag hela mitt liv har velat kämpa mot orättvisor.

Ingen var intresserad

Som barn reflekterar man förstås inte över att den egna uppväxten är annorlunda, för Helena var hennes barndom helt naturlig. Men hon noterade att när familjen flyttade hem till Sverige och hon skulle gå på högstadiet så var ingen i skolan intresserad av det hon hade varit med om.

– ”Vi hade kobror i trädgården när jag bodde i Indien”, sa jag. “Jaha?”, var responsen ungefär. Så jag blev snabbt väldigt tyst. Jag berättade aldrig för någon om mina år utomlands. Jag antar att folk hade svårt att relatera till livet i Indien.

Idag bor Helena i den välbärgade Stockholmsförorten Bromma. Jag undrar om hon – med sina erfarenheter och upplevelser av världen – inte tycker att förortslivet kan bli lite tomt. Hur tacklar hon grannar som mest är intresserade av William Morris-tapeter och Webergrillar? Men Helena har inga synpunkter, varken åt det ena eller andra hållet.

– Inget är fel, bättre eller sämre. Det viktiga är att man är öppen för att försöka förstå andra människor. Och du kan vara öppen för andra människor trots att du är jätterik. Att du är fattig eller utsatt gör dig heller inte – per automatik – till en bättre människa. Att gå runt och ha synpunkter på hur folk ska tycka och tänka blir väldigt förmätet. Jag vill absolut inte vara politiskt korrekt eller sätta mig på höga hästar.

Däremot ska man vara medveten om sina egna privilegier, poängterar hon. Det är viktigt att inte tappa perspektivet.

– Jag råkade födas i en svensk familj med massor av fördelar. Men på gatan utanför vårt hus i Indien fanns det människor med helt andra förutsättningar. Också här i Sverige har människor helt olika förutsättningar.

Så småningom utbildade sig Helena till socionom. Sedan hon var liten har hon vetat att hon vill jobba med utsatta barn.

– Mamma har berättat att jag lekte socialsekreterare när jag var i sex-, sjuårsåldern. Jag hade ett skrivbord med olika pappershögar. I leken var kvinnorna misshandlade och barnen for illa. Jag var naturligtvis präglad av den miljö jag växte upp i. Kanske bearbetade jag saker som jag sett och varit med om.

En kris var skilsmässan

Via socialsekreterarjobb hamnar Helena så småningom på Röda Korset – som programansvarig för Västafrika. En extremt intressant region, enligt Helena, och ett jobb som innebar mycket resande. Hon kunde vara borta flera veckor i sträck. Hon var nyskild med ett litet barn, så det var en utmaning att få ihop det praktiska.

– Jag har haft mina kriser. Men jag har alltid tagit mig ur dem. Och jag har lärt mig av mina kriser. Även om det är hemskt när jag är mitt i dem, så vet jag att jag kommer ur dem.

– En kris var skilsmässan. Jag gifte mig för att jag trodde att vi skulle leva hela livet tillsammans. Jag hade en föreställning om hur livet skulle se ut. Jag trodde att jag skulle få fler barn. Jag tänkte att vi skulle bo utomlands, jag jobbade på Röda Korset och min man var på UD – det hade varit helt perfekt. Skilsmässan slog sönder drömmen om familjelivet. Men den slog också sönder drömmen om att jobba utomlands. Jag var tvungen att lägga den drömmen på hyllan. Det var inte längre praktiskt möjligt. Jag hade antingen behövt ta med Pontus, och då hade inte hans pappa fått träffa honom, eller så hade jag fått flytta utan Pontus, och då hade inte jag fått träffa honom. Det var en jättejobbig period. Det var också jobbigt att vara ensamstående mamma.

Hon har också haft existentiella kriser. Vad är viktigt i livet? Hur vill man egentligen leva? Sådana kriser och insikter kommer ofta med ett pris, menar Helena. Att man får ge upp något för något annat. En lön. En dröm. Eller som i Helenas fall: ett jobb. När hon jobbade på Postkodstiftelsen mötte hon sin nuvarande man. Helena insåg att hennes nyvunna kärlek gjorde att hon inte kunde jobba kvar inom Postkodlotteriet och hon fick ett infall – och ringde upp H&M.

– När vi bodde i Bangladesh så jobbade mamma för H&M under en period. Hon hade hand om kontoret och produktionen i Bangladesh. Jag hängde ofta med till H&M:s fabriker. Redan då älskade jag H&M, jag köpte bara kläder från H&M och jag tänkte att jag någon gång i livet måste få jobba där.

Känner handlingskraft

Än idag köper hon i princip bara H&M-kläder. Kavajen är från systerbutiken Arket och blusen från H&M, får jag veta. Men hur rimmar hennes intresse för mänskliga rättigheter med H&M:s produktion av billiga plagg i låglöneländer?

– Textilindustrin dras med mycket problem, och det finns otroligt mycket mer att göra, men man måste också komma ihåg att textilindustrin har möjliggjort att kvinnor kommer ut på arbetsmarknaden. Att de har ett jobb att gå till, att de har en egen inkomst, att de inte behöver vara lika beroende av en man.

Uppvuxen i världens fattigaste länder, H&M-karriär, generalsekreterare på Rädda Barnen – det är ganska oförutsägbara kast? Helena protesterar, hon tycker att det finns en röd tråd:

– Min ambition har alltid varit att göra skillnad. Det är därför jag gillar att vara ledare. För då får man en plattform där det är enklare att göra skillnad. Karriären i sig har inte varit särskilt viktig. Mina föräldrar hade dock höga krav. De förväntade sig höga betyg och att jag spelade fiol och uppträdde. I Asien gick jag en amerikansk, internationell skola som var väldigt resultatinriktad. I den amerikanska skolan fick man sticka ut och tro på sig själv, och var man duktig så uppmärksammades det. Det passade mig som är väldigt tävlingsinriktad. Alla i min familj gillar att tävla. Vi tävlar alltid mot varandra.

I vad?

– Allt. Armhävningar. Blodtryck.

Haha. Är tanken att man ska ha så högt blodtryck som möjligt?

– Det är oklart. Bara man vinner, säger Helena och skrattar högt.

Just nu brinner Helena för att göra Rädda Barnens arbete i Sverige mer känt. Organisationen jobbar med barn som vistas i asylboenden och på skyddade boenden, men också med socioekonomiskt utsatta barn.

– Det är jätteviktigt att barnen ges tillfällen att leka, att de får ett andrum i en tuff vardag. I leken kan de koppla av, men också bearbeta problem. Innan pandemin bröt ut besökte jag Rädda Barnens verksamhet i Malmö. Jag tittade länge på en flicka som lekte med en spis. Hon var helt inne i leken. För mig blev det ett kvitto på hur mycket vårt arbete betyder.

Känner hon aldrig hopplöshet, undrar jag. Helena tittar frågande på mig.

– Jag kan bli arg över att världen ser ut som den gör, men framför allt blir jag handlingskraftig. Man kan inte gå runt och tänka att det är hopplöst. Alltid går det att förändra något, alltid kan man påverka någon. Det är det jag gillar med Rädda Barnen. Jag har aldrig sett sådan handlingskraft. Vi har musklerna att snabbt dra igång ett projekt. Och det utnyttjar vi också – att dela ut mat i Rinkeby är bara ett av många, många projekt.