Skillnaden är fyra centimeter, mer är det inte. Björn Borg är 180, Sverrir Gudnason 184 centimeter. Och med varenda en av dem har han spelat sig in i legenden om tennisproffset Björn Borg. I filmen Borg gestaltar Sverrir med kuslig porträttlikhet en människa fångad i bilden av sig själv.
– Det var det första jag tänkte på, hans blick, man får känslan av att han helst vill vara någon helt annanstans, säger Sverrir Gudnarson.
En blick som viskar panik när Björn Borg står uppträngd bland mikrofoner. Hans kändisskap var så svindlande. 15 år gammal slår han igenom i Davis Cup, vid 16 år i Wimbledon, vid 18 år vinner han sin första Grand slam-turnering.
– Att slå igenom så där ung är tufft, det är lätt att blåsa bort i medias virvelvind, att man bara blir det andra ser hos en och glömmer bort vem man själv är.
Tog hjälp av arkivfilmer
Vi träffas på Sverrirs hemma-hos-kafé på Upplandsgatan i Stockholm. Det är här, på Nybergs, han gör sina intervjuer, nästgårds med sin egen lägenhet men ändå på passande avstånd. Det är så han vill ha det: karriärliv och privatliv. Sverrir är avslappnat trevlig men det finns en distans som gör mig lite nervös. Vänligt svarar han på frågor om hur han genom arkivbilder och filmer liksom klivit in i Björn Borg och blivit ett. Utifrån och in. Tillsammans med maskören Anna-Carin Lock har han provat sig fram, med och utan skägg, med och utan pannband, en skugga där, en skugga här.
– Jag är helt beroende av andra människor i arbetet, av regissören, medspelarna. Det är i samarbetet med andra det händer något.
Stellan Skarsgård spelar Björn Borgs tränare och extrapappa Lennart “Labbe” Bergelin i filmen. Risk att bli starstruck?
– Jo, det kan man absolut bli, men med Stellan, jag kände det redan innan, han verkar vara en så bra människa, och det är han, så jordad. Han är mån om att alla ska ha det bra, stöttande och lyhörd.
Sverrir tar ett bett på sin ostmacka, för att snabbt lägga ner den igen och visa en grej med Björn Borgs fötter.
– Okej. Jag går lite ut med tårna så här.
Händerna spretar. Sverrirs gråblå blick undrar om jag förstått, och sedan fortsätter han:
– Björn Borgs fötter går rakt fram, mjukt som en tiger. Det krävs mer spänst för att kunna gå så, det gäller att vara tränad. Är du med?
Och tränat, det har han gjort, Sverrir. Ett halvår innan inspelningen spelade han tennis sexton timmar i veckan. Och så stenhård diet, ingen alkohol och bara nyttig mat levererad i korgar till lägenheten: fullspäckad med protein, dränerad på kolhydrater.
– Jag trodde jag skulle längta ihjäl mig efter pizza och hamburgare men det gjorde jag inte. Ett par gånger sa min tränare att jag skulle fylla på med energi och då blev det fiberpasta med köttfärssås, och det var bara så gott.
Annars var det mest doften av pasta han fick avnjuta när han stod hemma i köket och fixade käk till döttrarna Salka, Sisi och Blanka.
– Jag fick ju laga helt andra rätter till dem, min äldsta dotter är vegetarian, men de andra gillar pasta och köttfärssås. Det var suktande att sitta där och se på när barnen åt.
Men han mådde samtidigt otroligt bra av hårdträning och diet.
– Ja, det var häftigt, jag sov som en stock, och alla orostankar som man kan ha när man ska somna: klarar jag rollen, åh, jag glömde tvättstugan, och hur ska det gå med allt? Det där, du vet. Allt sådant var som bortblåst, fantastiskt skönt.
Lärde sig tennisduellerna utantill
Fast lite nervös var han ändå, särskilt inför de oerhört tekniska tennisscenerna. Filmen utspelar sig under den vecka i Björn Borgs liv då han kör tennishistoriens mest kända tiebreak. Året är 1980. Wimbledonmatch mot John McEnroe.
När scenerna togs filmades en del utan bollar, Sverrir och Shia LaBeouf fick slå sina slag efter olika ljudklick.
– Vi fick lära oss alla dueller utantill, som en koreografi. Vi tränade i två veckor med en tränare som stod och korrigerade centimetrar, att vrida handleden en aning till vänster, eller tvärtom. En tennisspelare ser direkt om greppet inte stämmer.
Det blev också en blickarnas kamp på plan. Sverrir fångar i blicken den komprimerade energin som var Borgs, får den att spränga duken. Har fokus fullt ut.
– Jag var verkligen sådär fokuserad. Det är på riktigt när vi spelar de där duellerna, jag och Shia.
Borg är också en film om att våga, om att satsa allt, om att vara så rädd att misslyckas att man nästan inte vågar satsa.
– Det är ju läskigt att misslyckas. Som när jag sa ja till att göra den här filmen. Att göra en livs levande person. Men jag har lärt mig att det är okej att misslyckas, att våga kasta sig ut.
Träffade inte Borg
Han träffade aldrig Björn Borg innan, frågade inte hur han exempelvis kände när han som liten blev avstängd från Södertälje tennisklubb för osportsligt uppträdande, hur han tänkte inför mötet med McEnroe eller hur det kändes efter sju i följd missade matchbollar. Sverrir ville göra sin egen bild av Borg.
– Men Björn har gillat filmen. Hans son Leo spelar Björn som ung. Leo är etta i Sverige i tennis och dessutom skådespelar han väldigt bra.
Sverrirs karriärliv började när han var elva år. Som skolteaterfrälst pojke i Reykjavik (föräldrarna är islänningar) blev han handplockad till nationalteatern för att spela huvudrollen i Världens ljus av Halldór Laxness. Det gick strålande. Strax efter flyttade familjen till Sverige, och Tyresö, Sverrirs pappa fick en professur på KTH. Sverrir pratade engelska med klasskompisarna och fick status.
– Fast när jag skulle försöka mig på svenskan lät det inte lika coolt. Jag fattade först ingenting, det var en kulturkrock. Som när jag kom i jeans till orienteringsdagen, jag visste inte vad orientering var, vi har ju inga träd på Island.
Men det gick bra, han är ju bra på att härmas, Sverrir iakttog snabbt satsmelodi och intonation, och snart satt även svenskan. Så bra att han började skådespela här med, mest på film. Genombrottet kom 2007, i tv-serien Upp till kamp. Sedan dess har det rullat på, en roll i filmen Call girl, polisaspirant i Wallander-filmerna, underbarnet Leo Morgan i filmen Gentlemen. År 2014 gjorde han jazzmusikern Sture i Monica Z, en roll som gav honom guldbagge för bästa biroll (och lärde honom spela kontrabas). 2015 fick han guldbaggen som bästa manliga skådis för huvudrollen i långfilmen Flugparken.
– Guldbaggarna är roliga men själva grejen är att lära sig nytt. Jag är ju inte någon skolad skådis. Jag har liksom tränat inför öppen ridå, lärt mig yrket framför publiken.
Det är modigt!
– Ja, ganska. Men jag känner mig faktiskt lite som när jag var elva fortfarande, orädd, positiv och glad.
Självkänslan verkar vara så grundad, barndomen idyllisk. Sverrir är född i Lund, men minnena därifrån består mest av en cykeltur med storasystern som slutade i punka och en snäll tant som tog hand om de bortcyklade barnen. Familjen flyttade tillbaka till Island, ett land Sverrir älskar och ofta längtar till.
– Vi skrev pjäser och spelade. På somrarna var vi ute hela natten, det blir ju aldrig mörkt, vi lekte datten och olika bollekar tills vi somnade på gatorna och föräldrarna bar in oss.
“Struktur inte min grej”
Uppmuntrande och stöttande föräldrar. Två högpresterande, framgångsrika barn, Sverrirs storasyster är överläkare på Sahlgrenska i Göteborg.
– Min syrra var den som var flitigast och absolut den mest strukturerade av oss, säger Sverrir och ler.
Så du var den avslappnade lillebrorsan som gjorde lite som han ville?
– Haha, ja kanske det, struktur har aldrig varit min grej.
Vi lämnar fiket och går och fotograferar på Sverrirs favoritbro, Barnhusbron som förbinder Kungsholmen med Norrmalm. Sverrir pekar mot Kungsholmen, där bodde han som ung, där, på S:t Eriks gymnasium gick han teaterlinjen. På väg tillbaka börjar en annan Sverrir träda fram, kanske den från privatlivet. Charmiga leenden, skämtsamt småsnack, och så blicken, den har liksom blivit mer intensiv.
Han säger att han blev påmind om vikten av att skilja på karriär och privatliv, att förankra sig själv, när han gjorde Björn Borg.
– Jag har haft en mer stegvis karriär och hunnit bygga upp både en karriär och ett privatliv. Det kan vara en lite märklig känsla det där, att direkt efter en gigantisk filmgala ställa sig i köket och steka köttbullar till barnen. Men det är väldigt skönt med vardagsliv.
Han gillar det där, att bara vara hemma. Laga mat, lamm, lasagne och långkok, ha det mysigt.
– Jag sitter gärna och bara tänker, och när jag har barnen hänger vi hemma, fast då handlar det såklart mer om att serva, hämta, lämna, vara problemlösare.
Så hur är du som pappa?
– Jag vill vara kärleksfull, tror att jag är det också, men det är klart, ibland blir det tjat. De fixar ju det mesta själva nu, ställer klockan och kliver upp på morgonen, men när det gäller städning brukar det bli tjat. Först säger jag till en gång och då säger de “javisst” men gör det ändå inte, så får jag säga till fyra fem gånger till, sedan städar de, kanske.
Firar jul med Magnus Uggla
Han konstaterar det med ett charmigt leende, man får inga gratis pappapoäng bara för att man är filmstjärna.
– Nej, det blir inte någon respekt på grund av mitt yrke. Kanske kan de tycka att det är lite kul ibland men jag är ju mest deras pappa.
De äldsta barnen har han med Emelie Uggla, den yngsta med Josefin Ljungman, varannan veckas-liv har det varit en längre tid. Själv älskar han stora familjer, jularna har han firat tillsammans med Emelies familj hos mormorn Ann Furelid och morfar (och popstjärnan) Magnus Uggla.
– Det är en jätteskön familj, och Emelies mamma har nio barn. Det är så coolt, och så med alla respektive. Jag gillar när det är sådär mycket, så kaotiskt. Emelie och jag har en bra relation, jag gillar hennes nya kille och hon min nya tjej. Det är bra för barnen också, att vi umgås.
Han har ny flickvän nu och vill gärna ha barn igen.
– Jag skulle kunna tänka mig att skapa en liten armé. Nio kanske, skulle vara kul.
I somras spelade han in en norsk film med Maria Bonnevie, Sverrir spelar en trumpetare. Så nu har han lärt sig den fingersättningen också. Nästa steg?
– Jag har en grej som jag inte kan berätta om än. Och mina visioner, sådant är bra att hålla för sig själv.
Filmen om Borg öppnade filmfestivalen Toronto och har fått mycket uppmärksamhet utomlands. En chans till utlandskarriär, något Sverrir inte skulle säga nej till. Och så är det det där med att få lära nytt.
– Simning! Fjärilsim, att lära sig det fullt ut, det skulle vara kul, riktigt kul.
Så pausar han, tillägger med ett leende.
– Jag tror jag skulle bli uttråkad om jag hade haft samma typ av jobb hela livet, suttit på ett kontor och gjort samma sak.
Han slänger fram näven, leendet är varmare nu, “det var trevligt att träffas”, det känns som om han menar det. Så vänder han karriärliv och intervjuer ryggen för en stund, nu gäller hämtsushi till sig och sambon, soffmys och ett långt varmt bad. Bara göra ingenting för en liten stund.