Vi går på restaurang för att fira, och det är trångt mellan borden. Vi placeras omgivna av två andra medelålders plus-par, och medan jag försöker välja bland rätterna på menyn sneglar jag diskret på vad bordsgrannarna äter.
Damen intill mig har fått in den rätt jag var nyfiken på, men tydligen är hon inte helt nöjd. Hon tar helt sonika sin dumpling med bara handen, inte gaffeln, och lägger över den på sin mans tallrik med orden “du får ta den här, det är något starkt i den”.
De är nog inte på sin första dejt, tänker jag. För egen del påminns jag om hur vi syskon höll på ibland under uppväxten, nästan som en sport. Om vi var på släktkalas och fick något som inte var jättegott, eller bara ville retas med varandra, så hände det att vi gjorde ungefär på det viset.
Plötsligt kunde det ligga en brysselkål eller lite bortskuret fett från någon köttbit på ens tallrik, som inte låg där alldeles nyss. Sådana gånger kunde man vara säker på att möta brorsans busiga blick på andra sidan bordet.
Vi börjar prata med paret på andra sidan, de är där för att fira en 65-årig födelsedag. Tydligen är de stammisar på restaurangen, och har flera tips på vad som är bra på menyn. Jag frågar om det känns symboliskt att fylla just 65, om det handlar om att gå i pension, men får veta att personen inte jobbat på många år. Hjärntumör, så jag fungerar inte som förr, blir svaret.
Återigen får jag en påminnelse om att allting inte syns utanpå. Man vet ingenting om vad andra människor utkämpar för strider, små och stora. Det enda man kan vara helt säker på är att alla har sitt, och att man därför bör möta sina medmänniskor med ödmjukhet.
Att då och då, som våra bordsgrannar gör, unna sig att gå på fin restaurang låter som ett bra sätt att ta vara på den tid man får tillsammans.
Vi behöver ge oss själva tillfällen att stanna upp och njuta en stund, oavsett utmaningar och vardagsslit. Jag hoppas att en lässtund med Icakuriren kan ge en sådan pausvila.
