• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Lisa Förare Winbladh: "Därför dras jag till hemska monster"

    Att kurtisera en nobel vampyr eller en ruffigt sexig varulv ses som ett ideal, men Icakurirens krönikör var långt före sin tid.

    Som barn ritade jag en tidning som jag kallade Husmorden, naturligtvis handlade den om monster och mat. Jag ville gifta mig med en vampyr fyrtiofem år innan det blev trendigt. När mina litteraturvetarkompisar diskuterade PO Enquist läste jag Stephen King i smyg. Ja, monstren har följt mig genom livet, tätt i hasorna har de flåsat mig i nacken. Och jag har inte velat ha det på något annat vis.

    Nu visas allt fler övernaturliga dramaserier, och att kurtisera en nobel vampyr eller en ruffigt sexig varulv ses som ett ideal. Vi blir allt fler monsterälskare och man kan fråga sig varför. Varför går vi gång på gång ut från biografer bleka och darrande istället för fnissande och rosiga efter en romcom? Varför köper vi böcker som gör att vi knappt vågar gå upp och kissa i nattens mörker? 

    Skräckberättelser är också ett sätt att utsätta sig för en artificiell fara, ungefär som att äta vrålstark chili eller att åka bergodalbana. Kroppen är livrädd men intellektet vet: jag är trygg, jag överlever. Eller för att använda Astrid Lindgrens ord: jag känner livet i mig. 

    I en tid då mänskligheten hotas av sin egen dårskap är det förstås bekvämt att vara räddare för någon annan än sig själv. Även om mina koldioxidutsläpp bidrar till undergången sliter jag i alla fall inte sönder min granne med tänderna och jag är inte lika genomond som det vårtiga monstret i svarta lagunen. Dessutom något snyggare. I skräckfilmer och rysliga böcker är det ofta enkelt att urskilja vem som är ond och vem som är god.

    I skräcken ställs också de stora frågorna på sin spets: Vad är liv, vad är död? Hur länge kan man fortsätta älska någon som förvandlas till något omänskligt? När är det dags att släppa taget – eller rent av dags att vässa pålen för att genomborra den man älskat? Vampyrism och zombietillstånd kan ses som metaforer för missbruk och galenskap.

    De historier jag tycker allra bäst om är de som är fyllda av gråskalor. En av de första var Richard Mathesons berömda bok I am legend från 1954. Till skillnad från filmen med samma namn har boken en hisnande slutknorr. Neville, den kanske sista riktiga människan på planeten, kämpar heroiskt mot varelser som en gång varit människor – men på grund av en pandemi förvandlats till något som liknar vampyrer. Neville mejar ner dem i parti och minut. Först i slutscenerna inser Neville att många av dem han kallat monster är empatiska varelser i färd med att bygga en ny civilisation. I deras ögon är det han som är ett mordiskt monster, ett fasansfullt övernaturligt väsen som mördar i svidande dagsljus. Perspektivet förvrängs. Ja, de allra bästa skräckberättelserna är just de som hjälper oss att konfrontera monstren inom oss.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!