Jag har alltid varit en skeptiker med mycket måttligt intresse för mitt yttre, ibland glömmer jag att gå till frisören på ett halvår. Att jag vid femtio års ålder skulle utveckla en fäbless för skönhetsprodukter var därför milt sagt otippat. Sedan fick jag min första burk dyr hudkräm av en väninna, blev förtrollad, och en ny era tog sin början. Jag ser fortfarande ut som om jag gått in på Myrorna och rafsat åt mig plagg med ögonbindel, men under plaggen är jag mjuk, len och väldoftande.
Att vara intresserad av hudvård betraktas ofta med förakt, kanske för att det är så typiskt kvinnligt. En man som lägger 700 spänn på en flaska whisky betraktas som förfinad livsnjutare. En kvinna som lägger ner lika mycket på en burk hudkräm ses som lätt enfaldig och fåfäng. Ändå handlar det oftast om samma sak: njutning.
Det går att hitta hur många ursäkter som helst för att ägna sig åt kroppsvård. Det blir till exempel lättare att kravla sig ur sängen på morgonen när man har tolv olika duschkrämer att välja mellan. Och istället för att ta ett glas vardagsvin för att koppla av varvar jag ner genom att sträcka ut mig på vardagsrumsmattan med en svalkande ansiktsmask.
Hur går hudvård ihop med miljöengagemang? Tackar som frågar, alldeles utmärkt! Något måste även asketer unna sig – och just det här är min grej. Få saker tär så lite på miljön per krona som när du investerar i en dyr nattkräm eller ett litet serum att klappa in i ansiktet. Jag har numera en charterresa i mitt badrumsskåp.
Hudvård behöver i och för sig inte vara svindyr för att trycka på rätt knappar och ge den där svindlande känslan av intensivt välbehag. Duschkrämen Mon Sun Power Polish för 149 kronor fyller badrummet med doft av regnkysst mynta på morgonen. Barnängens kroppskräm All Over Rescue Body Balm gör kroppen snäll och babylen för under en hundring. Lukten? Tänk Barnängens tvål plus blommande vitklöver och kolasött torkande ängsgräs.
Jag får fortfarande spunk av skönhetsbranschens hejdlösa överdrifter. Svär fortfarande över löjliga priser. Och blir fortfarande lika irriterad över att reklamen för medelålders tanter illustreras med flickor som verkar ha gått över ansiktet med ångstrykjärn. Men det finns ingen väg tillbaka.
Det allra bästa har jag sparat till sist. Precis som när det gäller whisky är det inte bara utövandet och prylarna som ger glädje – utan det faktum att man i sin nya identitet får tillgång till ett helt nytt sammanhang. Jag är med i flera grupper i sociala medier där det tipsas, snackas och peppas. En kvinnlig hemlig gemenskap utan konkurrens, sammansvetsade av den ljuva känsla som uppstår när man öppnar en burk lycka och med varsamma fingrar stryker ut det sidenlena innehållet över ansiktet.
