• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Linda Skugge: "Jag börjar må bättre"

    Ångest över klädval och hårkvalitet får vår krönikör att inse att hon fått lyxproblem, vilket innebär att hon mår bättre än vad hon gjort tidigare.

    Kan man verkligen ha en stickad, tjock polotröja på scenen på en litteraturmässa när alla andra kommer att ha chica små klänningar eller blusar? Men jag som alltid fryser står inte ut med tanken på att huttra så där ända in i märgen. Funkar det med klarröda naglar till en lika klarröd tröja? Eller blir det kaka på kaka? Jag lägger ner en massa tid på att testa olika nagellack. Bör man ha motsatsfärgen till röd? Jag måste googla upp att det i själva verket heter komplementfärg och att färgen röds motsats heter cyan vilket innebär blå. Två färger är tydligen komplementära om deras strålningsspektrum fyller ut varandra och ger ett ljus som upplevs som vitt. Det är så intressant att jag förlorar mig inne på Google ett bra tag. Sedan väljer jag ett skimrande guldgrönt nagellack som glänser som en trollslända eller en tordyvel. Det är en himla trevlig färg och jag får lust att göra en ny tatuering. Det är över fem år sedan jag ens tänkte tanken att tatuera mig. En trollslända har jag alltid velat ha på skuldran. Eller den där lilla svarta katt som kikar fram bakom en vägg som poeten Sylvia Plath tecknade en gång. Omsorgsfullt målar jag naglarna och tar god tid på mig för att det verkligen ska torka. Sedan byter jag ångestområde. Från en polo till balsammetoden, det vill säga att man endast ska tvätta håret med balsam. Jag är inne på sjunde veckan men det funkar inte, håret är helt flottigt. Borde jag inte hålla ut ett par veckor till? Låta hårets talgproduktion anpassa sig. Ger jag upp nu får jag aldrig det där härliga hårsvallet.

    Sedan slår det mig att något känns annorlunda. Vad håller jag på med? Sitter här med en rykande kopp av mitt favoritte gunpowder och lägger tid på att måla naglarna och nojar över om det skulle kännas fel att ha en tjocktröja på en författarscen och grunnar över min hårkvalitet.

    Är jag inte riktigt klok? Då slår det mig att jag har fått lyxproblem. Och att en sådan extravagans bara betyder en sak: Jag börjar må bättre! Jag är inte längre slagen till golvet av utmattning. Jag orkar vara uppe en hel dag i sträck utan att däcka framåt eftermiddagen. Emellanåt klarar jag av att gå ut på kvällarna. Min ångest har skiftat från högsta möjliga nivå som endast har handlat om ren överlevnad och allvarliga pengabekymmer till – handen på hjärtat – fullständigt oviktiga saker.

    Wow, tänker jag. Är det så här det känns att vara frisk och ha tillräckligt mycket uppdrag så att man kan försörja sig? Man får något som känns som riktig ångest, fast det handlar om långt ifrån livsavgörande saker? Det var så länge sedan jag hade ångest över något banalt och jag blir helt upplyft över allt jag kanske nu kan få ork för.

    Kanske börja träna lite för att bygga upp mina av kortison förtvinade muskler och göra något för andra som mår dåligt och är utmattade och som kan ge dem hälsan tillbaka. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!