• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Linda Skugge: Om du behöver lämna oss så ska du veta att det är okej

    Icakurirens krönikör skriver om det ofattbart sorgliga i att inse att ett älskat husdjur inte kommer att finnas så länge till.

    Hon åkte in till djurakuten med magsjuka som visade sig vara en inflammerad bukspottskörtel och kom hem med diabetes med tillhörande kanyler och tandlossning och lät som en anka för att hon hade skrikit sig hes efter oss under de där hemska dygnen med dropp, blodiga diarréer och smärtsamma provtagningar. Nu lämnar hon oss inte utan sitter eller sover på oss dygnet runt. Kan ingen av oss vara hemma måste vi anlita en kattvakt som hon klamrar sig fast i med hjälp av klorna i ett krampaktigt grepp.

    När kaskadkräkningarna och de vattniga diarréerna häromdagen kom tillbaka tvingades jag förbereda barnen på att hon förmodligen inte kommer leva så väldigt länge till.

    Sedan läste jag lite ur den amerikanska författaren Eileen Myles makalöst vackra hundmemoar Afterglow för min lilla sjuka katt. Jag läste en förenklad svensk version för att katten skulle förstå:

    Om du är redo att ge dig av så ska du veta att det är okej. Jag satte mig ner för att försöka få ögonkontakt. Det kändes som om hon simmade i någon sorts vätska och jag var där med henne. På en tyst plats. Det kändes som om hon visade vägen. Jag skulle sakna henne så mycket. Jag ville simma med henne. Men det kunde jag inte. Jag drog mig tillbaka. Jag var tvungen att säga nej. Jag kommer inte dö tillsammans med dig. Men vem kommer jag vara utan min hund. Sedan bar jag dig till sängen.

    Hur ska jag någonsin kunna släppa dig?

    Travel well.

    Jag kom att tänka på det där kända Nietzsche-citatet – "det som inte dödar oss härdar" – och på den brittiska författaren Julian Barnes som i sin bok Levels of life (som handlar om hans frus bortgång endast trettiosju dagar efter att hon fått sin diagnos) skriver att han kan komma på ganska många saker som inte lyckas döda men som för all framtid försvagar oss.

    Till exempel att behöva se ett djupt älskat husdjur och tillika familjemedlem ha ont och förödmjukat inte vara i stånd att hålla sig ren efter upprepade blodiga diarréer, tänkte jag.

    Det påstås vara skamfyllt att sörja länge när ett husdjur dör, läste jag i en morgontidning. Men det struntar jag i. Du kommer för alltid vara min kattstjärna, min ängel i sammetspäls, min vackra leopard, och jag kommer sörja dig så länge jag lever, sa jag till katten som nu mer liknar en tanig liten kattunge än en fullvuxen katt.

    Jag bar omkring henne i famnen, visade alla hennes favoritsaker och mysiga platser hon själv valt ut. Där är dina hårsnoddar som du stulit från tjejerna och gömt. Där är din hartass som du älskar att gnaga på. Där är din lilla åkersork. Och din bokhylla där du brukar ligga och spana på oss. Din balkong där du brukar ligga på ditt klösträd och skära tänder åt de retsamma skatorna. Där är vattenskålen som du brukar välta ut på nätterna.

    Och så började hon dricka. En droppe i taget. Ungefär lika skört som livet självt. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!