• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Lisa Förare Winbladh: "Vilket ögonblick skulle du leva om?"

    Det brukar heta att man ska leva varje dag som om det vore den sista. Njuta. Ät kakan, drick vinet, kyss främlingen. Ärligt talat tycker jag inte att det låter så meningsfullt, mest förfärligt ansträngande, skriver Icakurirens krönikör.

    Budet når mig att en bekant har dött i en olycka. Någon som alldeles nyss varit så innerligt levande att döden känns som en orimlighet – ja, nästan som en förolämpning. De dagar man får ett sådant dödsbud har alldeles särskilda ljud, färger och smaker. Dödens närhet gör verkligheten på samma gång dämpad och mer intensiv. Det finns frågor som hör till de dagarna också. Om vad som är ens eget liv.

    Det brukar heta att man ska leva varje dag som om det vore den sista. I regel menar den som säger så att man ska unna sig lite mer, ta för sig helt enkelt. Njuta. Ät kakan, drick vinet, kyss främlingen. Ärligt talat tycker jag inte att det låter så meningsfullt, mest förfärligt ansträngande.

    I undersökningar om vad människor vid livets slut ångrar mest handlar tankarna mycket om hur de skött sina nära relationer och hur modiga de varit i sina livsval. Att de inte skrivit det där brevet och sagt förlåt. Att de brytt sig för mycket om vad andra tyckt och därför inte följt sina drömmar. Det är få på dödsbädden som är bittra för att de inte städade mer. Många beklagar istället att de jobbat för mycket och med fel saker. Istället för att ge sig ut på den där resan, måla den där tavlan eller skriva den där boken som finns i huvudet. I varje liv finns förfärligt många saker som kunde gjorts bättre. 

    För många år sedan såg jag en mycket fin japansk film som heter Efter livet som handlade om gränsstationen mellan liv och död. Där hamnade de som avlidit för att få välja ett minne ur sitt liv, ett ögonblick att sedan tillbringa evigheten i. Ett enda ögonblick – vilket väljer du? Och vad skulle jag själv välja? 

    Det är lätt att tänka att man ska välja ett storslaget och avgörande minne. Som när den som sedan blev min man försiktigt tog min hand och en ny framtid öppnade sig. Eller första gången vi såg vår son. Kanske borde man välja en yrkesmässig triumf när man känner sig som universums härskare.

    Förmodligen väljer jag några ganska obetydliga sekunder. När inget ändras, utan allt det viktiga finns. Stunden på kvällen när min son vilar i min famn och hans andetag sakta slätas ut i sömn. Någon av alla de morgnar jag suttit med min man på en klippa i svenska skärgården. Ungarna sover ännu i huset. Vi dricker vårt kaffe i tystnad, ser ut över havet. Jag tänker på just ingenting. Inne i mig skimrar det sidenblankt och stilla som vattenytan.

    Jag orkar inte leva varje dag som om den vore den sista, jag vill leva på ett sådant sätt att varje dag rymmer åtminstone ett ögonblick som jag kan tänka mig att stanna en evighet i. I kväll struntar jag därför i alla måsten och pysslar ihop en tiger av toapappersrullar med min son. Om dammråttorna under sängen växer sig feta må det vara hänt. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!