• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Solja Krapu-Kallio: "Ibland ingår man i någon annans berättelse"

    Man kan aldrig veta vilken sorts händelse som möter en när man sätter sin fot utanför dörren. Och just därför ska man göra det ibland, skriver vår krönikör.

    Jag har sovit över hos min kompis Stina i Barkarby. På dagen när både hon och hennes man var på jobbet gick jag ut på en promenad längs villagatorna. Fortfarande snö, is och grovt grus på vägen. Jag strosade planlöst och föreställde mig vilka det var som bodde i husen.

    Så plötsligt såg jag ett körkort ligga där mitt på vägen. Kunde det vara någon som bodde här i närheten som hade tappat det? Det var en kvinna. Ovanligt efternamn. Eftersom jag plockat upp det, låg det på mitt ansvar att göra något. Ett körkort vill man inte lämna liggande hur som helst. Tänk om det hamnar i kriminella händer! Borde jag gå till polisen? Jag frågade ett medelålders par om de kände henne. Mannen knappade på sin telefon och fick fram en adress som inte låg alltför långt borta. När jag ändå bara var ute och gick kunde jag lika gärna gå dit, sa jag.

    Nu strosade jag inte längre för nu hade jag ett ärende. Hela tiden höll jag kortet i handen. Det skulle ha varit för intimt att stoppa det i fickan. Det var någon annans egendom. En annan människas identitet i min hand. Varför hade hon tappat det? Vad hade hon gjort just där? Vad för slags hus bodde hon i? Skulle jag lägga kortet på lådan, brevinkastet, eller vad? Nu kändes det som om jag kommit lite för nära en annan människas privatliv, som om jag snokade. Samtidigt kände jag mig väldigt duktig.

    Till slut hittade jag huset. En tonårsson satt vid köksbordet och pluggade, och kom för att öppna när jag ringde på. Antagligen skulle mamman bli glad.

    Med lätta steg började jag gå tillbaka. Då mötte jag en kvinna som frågade efter vägen till centrum, och eftersom vi hade vägarna åt samma håll följdes vi åt. Jag berättade vad jag just hade haft för ärende. Då berättade hon att hon dagen innan varit med om samma sak. Hon hade varit på en kryssning och på ett bord hade hon hittat ett borttappat bankkort. Eftersom namnet stod på kortet kunde hon och hennes vänner till slut hitta personen ifråga, som hade blivit väldigt glad för att få tillbaka sitt kort.

    Det kändes som om vi båda just då var med i en berättelse. I varandras berättelser. Och i nästa korsning skildes våra vägar åt. Hon skulle hälsa på hos sin son. Jag är helt säker på att hon talade om det här märkliga sammanträffandet för honom. Och jag kommer garanterat att berätta det här för Stina.

    Människornas cirklar tangerar varandra ibland. Ibland ingår man i någon annans berättelse. Man kan aldrig veta vilken sorts händelse som möter en när man sätter sin fot utanför dörren. Och just därför ska man göra det ibland. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!