Hyckleriet kring miljön är störande. Här silas mygg och här sväljs kameler på löpande band.
En intensiv debatt rasar: Kan/skall/måste vi verkligen flyga? Kan man ta ungarna med sig på en bildningsresa till Afrika utan att må uselt hela vägen hem? Många har hängt ut sina dåliga samveten på vädring. Det är lagom fräscht.
Det tog mig 30 sekunder på nätet för att konstatera att de tio största industrierna i Sverige släpper ut ungefär lika många ton koldioxid per år som hela det svenska in- och utrikesflyget tillsammans.
Men säg inget om företagen, det hotar ju jobben. Och säg inget om bilen, det kan man ju torska ett val på. Inrikestransporter står för en tredjedel av alla utsläpp. Och säg inget om att svensk industri lägger billig tillverkning i Kina, som är världens största miljömarodör!
För något år sedan satt alla och ojade sig över lastbilstransporterna av billiga tomater från Spanien eller Holland, sedan visade forskare att dessa utsläpp inte var den största miljöskurken i sammanhanget. Betydligt värre var att vi släppte ut ännu mer koldioxid i luften när vi satte oss i lilla bilen och drog ut på stormarknader för att handla den där billiga tomaten. Dubbelfel i kvadrat, kan man säga.
Vissa sanningar är för besvärliga.
För mer än tio år sedan skrev jag om hur jag på en middag råkade släppa ut ett tiotusendels milligrams tvivel kring hur stor skuld människan hade för utsläppen (jag bara nämnde, i förbifarten, att det FANNS folk med avvikande åsikt) – att de inte släpade ut mig på gården och sköt mig på direkten förvånar mig fortfarande. Och i tidningar och på nätet anklagades jag för att ha “kommit ut som klimatskeptiker” (vad det nu betyder), och “klimatförnekare” jämfördes med förintelseförnekarna, utan att ha förnekat någonting! Jag tror också att människor ligger bakom uppvärmingen, att människan systematiskt förstör planeten. Jag håller med författaren Sara Lidman som en gång skrev att jordens räddning förmodligen låg i att människan som art dog ut. Vi har snart förverkat vår rätt.
Innan det sker kunde vi kanske ändå hålla diskussionen någorlunda fri. Under mina unga vänsterår på tidigt 70-tal minns jag hur bara en enkel fråga kunde bemötas med ett rasande: “Det där är ett trotskistiskt resonemang!!”, och så var det slutsnackat om det. För alltid. För helvete.
Idag passar sig många för att ställa egna, andra, annorlunda frågor, ofta om miljön – av rädsla för att bli steglade i både sociala och osociala medier.
Ett sådant deppigt debattklimat.
