Elin Ek: Tack och lov för slöjden i skolan

Treåringen fick sin första morakniv i julklapp av sin morfar. Den har en trubbig spets specialgjord för barn. Hon får inte hålla i den själv, bara titta på den när vi vuxna tar ur den ur sitt fodral. Så kommer det vara i några år framöver, men den är hennes och den kommer att ligga och vänta på att hon ska växa ikapp den. Sexåringen fick i somras börja tälja med sin kniv, i sällskap av en vuxen. Jag minns så väl när jag fick min första slidkniv, hur dörren öppnades till en helt ny värld av pilbågar, barkbåtar, grillpinnar, slöjdande och friluftsliv. 

När jag var fattig student så var slöjden mitt roligaste och billigaste nöje, jag täljde, virkade och broderade. I min morfars garage hittade jag verktyg och olika träslag prydligt namnade på en hylla. Den mjuka sötdoftande poppeln, det var som att tälja i smör och det blev fina smörknivar som jag sandpapprade, ristade in mina initialer i och strök med linolja. Av färggranna billiga bomullsgarner virkade jag smidiga grytlappar som blev presenter när jag inte hade råd att köpa annat och min lilla lägenhet pryddes av broderade bonader med feministiska budskap. 

I en artikel i Expressen ifrågasatte Ann-Charlotte Marteus nyligen slöjdens betydelse i skolan. Med rubriken “Hur många smörknivar tål Sverige” provocerade hon oss som anser att kultur och hantverk är viktiga i en demokrati och ett välmående samhälle. Hon menar att det finns viktigare ämnen att fokusera på i skolan och att slöjd är ålderdomligt. Jag tror att det är tvärtom, barn och vuxna gör alldeles för lite smörknivar. 

Sverige är en designnation, några av våra främsta exporter är mode, inredning, hantverk och konst. Svenska möbler och kläder och innovationer sprider sig över världen och skandinavisk design står högt internationellt. Jag tror inte att det hade sett ut så utan den svenska skolslöjden. Det har även höjts oroliga röster för att unga lär sig för lite om programmering och att vi riskerar att halka efter i den digitala världsutvecklingen. Men istället för att göra dataprogrammering och korsstygnsbroderi till antagonister – låt oss värna om
bådas betydelse och inse att just de i grunden faktiskt är samma sak: pixlar som tillsammans bildar ett mönster, det är bara olika verktyg. 

Och för den som är rädd för att mina ungars digitala utveckling kommer att hämmas av deras täljknivar så kan jag meddela att de hanterar en läsplatta bättre än sina middagsbestick.