• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Johan Croneman

    "Vi som bor på Söder tröttnar också ibland"

    Min favoritpark i Stockholm är en kyrkogård; dels för att det är en park med en kyrkogård, men lika mycket för att det är en levande kyrkogård med en livfull park:
    Katarina Norra kyrka – och kyrkogård. Och park. Mitt på Södermalm. Det förkroppsligar, och besjälar, hela stadsdelen.
    Här ligger Cornelis begravd (alltid omgiven av ljus och vackra blommor), och Anna Lind, och Putte Wickman och Lars Wivallius (min favoritgrav!!), bedragare och politiker och knegare och arbetarförfattare och Söderbröder och systrar.
    Det är kanske också den vackraste platsen i Stockholm, vår, sommar, höst, vinter. Och den livligaste, och mest rofyllda. Alla sorter, alla typer, alla klasser passerar dagligen. Om uttrycket "strid ström" finns – så finns det här.
    Och detta mitt i det baktalade och föraktade och politiskt utnyttjade Södermalm, som är Stockholms (vad än idioterna påstår) – och en av Sveriges – minst konforma, mest spretiga, mest toleranta, mest lodistäta, mest brottsbenägna, mest generösa och rörigaste och roligaste stadsdel man kan hitta. Vi som bor här tröttnar också ibland på när det blir lite för mycket "Söder glöder", men vi vet åtminstone vad vi pratar om. Många kom hit på 80- och tidigt 90-tal, när det fanns billiga och slitna men bra bostäder.

    Författare och konstnärer trivs här för att det finns utrymme och möjligheter och att taket ofta slutar där himlen börjar.
    Och för att det inte konstant gnälls över alla härbärgen, behandlingshem, narkomaner, uteliggare, utslagna. Hade Vasa­stan eller Östermalm bara tagit tio procent av Södermalmsbornas ansvar hade de sålt sina bostadsrätter på rotmos och flytt långt ut på Lidingö.
    Det står på skyltarna utanför Katarina kyrka att man inte får rasta hunden där, man bör inte cykla heller. Annars är det mesta tillåtet. Sörjande och skolbarn och studenter och alltid något gammalt trasigt fyllo, kommer kors och tvärs genom kyrko-gården. Det är som om alla ändå drar ett djupt andetag innan man kliver på, lite dämpat, lite mer respektfullt, lite mer eftertanke. Men alltid utan tvekan, utan rädsla. Och man får skratta och man får ligga ner i gräset och läsa läxorna eller DN.
    Ibland händer det att man passerar en alldeles ny grav, ett provisoriskt vitt kors. Ibland har de dragit en linje, ett snöre, till de gravar som komma skall, någon gång har de varit numrerade.
    Man går förbi och ser att 459 och 460 är lediga, bara väntar på nästa gäst, som den naturligaste sak i världen. De flesta av oss lägger inte ens märke till förebudet, vem står på tur?
    Just dom gångerna skyndar man kanske lite extra fort förbi. Men man kommer alltid tillbaka.
    Det är en plats som tröstar alla. Alltid.

     

    Av Johan Croneman

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!