Att göra ett Sommarprogram för Sveriges Radio är ungefär som att gå ut ensam på Allsångsscenen, i direktsändning, endast iförd ett par speedos från -62 – och berätta några högst eventuellt spännande historier om sig själv.
Och även om man har hört det berättas många gånger, så svarar de flesta tillfrågade ja långt snabbare än Lasse Granqvist hinner skrika: “Vad gör karln”!
Ingen tycks tänka efter.
Jag tänkte efter i flera veckor, dagar, sömnlösa nätter. Bestämde mig till slut för att säga nej, och ringde min vän och min producent Måns Hirschfeldt för att berätta om mitt beslut – och två minuter senare, när jag hade lagt på luren, hade jag plötsligt sagt ja.
Jävla Måns.
Jag har haft skrivkramp förut i mitt liv, och då inte bara sådan där som skribenter ibland koketterar med, utan riktig, seriös skrivkramp: Det kommer bara ingenting.
“Vi har gott om tid på oss”, sade Måns, “sex veckor, du hinner skriva en roman”. Jag skulle få ihop ungefär fyrtiotusen tecken, det skulle bli ungefär fyrtiofem minuter prat. Måns ringde var fjärde dag, hade tänkt, kom med goda råd, lyssnade, bjöd ut mig.
En vecka innan jag skulle lämna manus ljög jag för Måns och sade att “det rinner på”. Två dagar innan jag skulle lämna sade jag att “det flyter fint”. Fem dagar efter att jag skulle ha lämnat hade jag fått ihop fyra minuter Sommar. Två dagar före inspelning: Fyraochenhalv.
Varenda människa jag träffade under de här mardrömsveckorna lyste upp när de såg mig: “Grattis!!” “Så fantastiskt”! Nästan ingen hade varit lika glad när jag berättade att jag blivit pappa. Det här var mycket mycket större.
Jag var en ångström ifrån att hoppa av.
De två sista dygnen var jag i trans, ingen skulle tro mig om jag berättade hur det gick till när jag (i stort sett) blev helt färdig. Ingen vill veta heller.
På inspelningsdagens morgon kom jag knappt ur sängen, var försenad, och på väg ut till Radiohuset berättade Måns helt glatt att “jag har flyttat om lite i materialet, ändrat slutet bland annat, du får se när du kommer ut”.
Jag funderade på att knivbeväpna mig: Skulle han göra om allt när jag äntligen hade fått ihop det!!?
Jag kom ut, vi satte oss ner, Måns var entusiastisk, jag var döende – plötsligt bestämde jag mig för hans linje. Han hade gjort radio i tjugo år, jag hade inte gjort någon alls. Han borde veta. “Han får bestämma”.
Han fick bestämma, och han hade alla rätt, och mycket tack vare Måns blev det ett program som det gick att lyssna på.
Sensmoral: Låt aldrig sådana som Måns övertala dig – men om du nu bli övertalad: Se till så att du har sådana som Måns bredvid dig.
Av Johan Croneman
