Gustaf V är en av våra mer baktalade monarker, av flera skäl. Han var kungen som satt på tronen när demokratin segrade, och han gjorde allt han kunde för att bromsa utvecklingen – vilket tack och lov misslyckades. Hans mot regeringspolitiken fientliga ”borggårdstal” 1914 räknas stundom som vår sista statskupp. Dessutom ska han ha haft en utomäktenskaplig relation med utpressaren Kurt Haijby, något som inte kan bevisas men har resulterat i böcker och tv-serier. Utöver det tycks Gustaf V mest ha ägnat sig åt fritidssysselsättningar som älgjakt, broderi och tennis.
Gustaf V
Levnadstid: 1858–1950.
Familj: Gift med Victoria av Baden, med vilken han hade tre barn (Gustaf VI Adolf, Wilhelm och Erik).
Gör: Kung.
Bor: Huvudsakligen på Drottningholms slott (där han avled), men tidvis på resande fot (till exempel på Franska rivieran).
Hitler blev förolämpad
Men Gustaf V var mycket mer än så. Till hans mindre kända bravader hör att han retade gallfeber på Adolf Hitler. Förvisso uppskattade kungen diverse konservativa och antisovjetiska inslag i Führerns politik, med skriftliga lyckönskningar när så befanns befogat, men han motarbetade öppet nazisternas antisemitism. Redan 1933, när president Hindenburg ännu levde och Hitler bara var regeringschef, avbröt Gustaf V sin hemresa från den årliga vistelsen på Rivieran i syfte att läxa upp den blivande diktatorn. Han for till Berlin, bjöd in de tyska ledarna på lunch på svenska legationen och förklarade för Hitler att nazisternas judepolitik skulle få katastrofal verkan på Tysklands internationella rykte. Kanslern borde ”fara skonsammare fram”. Den svenske ministern af Wirsén, som tjuvlyssnade bakom dörren, har vittnat om att han hörde en förolämpad Hitler höja rösten och slå näven i bordet. Efter lunchen spelade Gustaf V tennis med en känd tyskjudisk tennisspelare, Daniel Prenn (rankad som världens sjätte bäste spelare 1932), som hade stämplats som olämplig att representera Tyskland internationellt.
Kungen drog sig inte för att fortsätta vifta med moraliska och politiska pekpinnar mot Hitler. I juni 1940 sände han således en obesvarad vädjan rörande kung Håkon VII av Norge, vars land tyskarna invaderat. Det är belagt att Hitler avskydde Gustaf V:s förnumstiga uppläxanden. I sina publicerade ”bordssamtal” (Tischgespräche) beklagar Führern det tråkiga faktum att skandinaviska monarker blev alldeles för gamla.
