Ingen går frivilligt, ändå hamnar de allra flesta svenskar någon gång hos en begravningsentreprenör. Att ta avsked och begrava en anhörig är en del av livet få slipper undan.
– Jag vet aldrig vem som ringer på, men är ofta den första en sörjande möter, säger Mio Rubin. Det är ett fantastiskt arbete. Jag är inte själavårdare, men jag får människors tillit i en skör situation.
Mio, 53, kom ganska sent in i yrket efter en tidigare karriär som bland annat radiojournalist.
– Efter det arbetade jag med sorgebearbetning, och så småningom blev jag rådgivare på Fonus 2020, mitt under pandemin. Nu har jag varit med att planera runt 250 begravningar.
När en avliden inte har någon nära anhörig
Mios vanligaste besökare är barn som begraver en förälder, eller en person som förlorat sin make eller maka. Ibland en förälder som begraver ett vuxet barn.
– En närstående är det oftast, men nästan varje månad kan det komma till exempel en granne till någon som inte hade någon nära, säger Mio Rubin.
LÄS ÄVEN: Det här ska du göra när någon dör – checklista
Oavsett vem som gått bort handlar hennes arbete om att skapa ett värdigt och vackert avsked för den döda. Finns det ett ”Vitt arkiv” eller liknande, med den bortgångnas egna önskningar, förenklar det mycket. Men annars är det upp till de anhöriga och Mio att planera, och det är mycket som ingår: tid och plats, kista, urna, transporter, gäster, annons, blommor, inbjudningar och kanske tackkort och minnesstund. Med mera. Och begravningen ska vara klar inom en månad, den tid som svensk lag anger.
– Alla möten är olika. Det finns färdiga paketlösningar, men ofta vill man ju skapa en personlig jordfästning, och det går att göra väldigt fina begravningar utan stora kostnader. Det ingår i vårt jobb, säger Mio.
Det här brukar läggas i kistan
En yngre generation vill ibland skapa ett ”event” med uppträdanden, körer, bildvisning eller film. Och vad som läggs i kistan varierar stort. Foton, brev, gosedjur (mycket vanligt!) och i Stockholm ofta favoritlagets tröja.
Kan det bli oenighet bland de anhöriga?
– Som regel inte, de allra flesta håller sams. Men det är ofta någon i en syskonskara som tar ledningen, och ofta någon annan som får alla uppgifter. Jag försöker se till att alla får prata, och man kan säga att mitt jobb är en studie i beteendevetenskap.
– Det finns ändå exempel på begravningar som dröjt upp till ett år när de hamnat i domstol.
LÄS ÄVEN: Så undviker du bråk om arvet – juristens tips
Har du planerat din egen begravning?
– Ja, jag har fyllt i mitt Vita arkiv. Men ett tips är också att prata med sin partner. Jag själv frågade min man: ”Om jag dog pang bang bom, här och nu, hur skulle du begrava mig?”
