Erika har över 200 unika vantar: “Jag blir alltid lite kär i en ny vante!”

Redan som tonåring blev Erika Nordvall Falck i Jokkmokk förälskad i de traditionellt mönstrade och färgglada hemstickade vantar som många i hennes hemort fortfarande bar på 70-talet. Hon stickade själv gärna vantar eftersom det blev fina presenter. Erika började samla på både vantar och vantmönster, för varje gång hon såg ett nytt mönster ritade hon av det. 

Idag är hennes samling med 200 vantar med traditionella mönster en riktig skatt – ingen vante är den andra lik. Och det händer fortfarande att hon träffar på nya mönster som hon inte har sett förut. För nu vet alla i Jokkmokk med omnejd att om man har en aldrig så gammal och trasig vante så är det till Erika man ska gå – för att hon ska få dokumentera den och sticka upp en kopia.

– Det är många som hör av sig och skänker en vante, ibland med en historia, säger hon.

För Erika är det lika viktigt med människorna bakom vantarna.

– Ibland har stickningen haft väldigt stor betydelse i en familjs liv.

 

Erika berättar om Maria Juni, mer känd som Porjusgumman. Som ung flicka kom hon till Porjus för att tjäna som piga. Hon gifte sig med en man som var rallare och det han tjänade räckte inte alltid till mat till de sex barnen. 

 

Lotteri blev räddningen

– När Maria väntade sitt sjunde barn 1923 visste hon inte hur de skulle klara sig. När hon var ute i skogen för att samla pinnar till brasan satte hon sig på en stubbe för att be till Gud om råd. Då föll hennes ögon på en trasig, samisk vante som hade tappats längs vägen, berättar Erika.

– Maria tog hem vanten och stickade upp ett par nya vantar med liknande vackra mönster av blommor. När hon var klar föreslog hennes äldsta dotter att de skulle göra ett lotteri i byn i stället för att bara sälja vantarna. På så sätt skulle de få in mer pengar.

Lotteriet blev en succé. 

– Och sedan den dagen behövde Maria aldrig vara utan mjölk till barnen, fortsätter Erika sin berättelse. Hon stickade tusentals vantar och fick till och med beställningar från Amerika. Här i Norrbotten är hennes vantar lika kända som Stenmarksmössan.

Porjusvantarna bär ofta de blivande ägarnas initialer och årtalet då de stickades.

– Det ovanliga var att Maria Juni gjorde så många vantar med samma mönster. Annars är det inte så vanligt med likadana vantar, för i en stor familj behöver man mönster som särskiljer vantarna, förklarar Erika. Även om man stickar ett traditionellt mönster vill man inte göra en exakt kopia utan stickerskan lade, till exempel, in färger som passade den som skulle ha vantarna.

Det är också därför det finns en sådan rikedom av mönster.

– Men trolovningsvantar finns det två likadana av för att det skulle synas på långt håll att paret hörde ihop. Flickan stickade två par vantar och tog mannen emot det ena paret bekräftade han relationen. Så såg man två med likadana vantar på Jokkmokks marknad visste man att de var ett par, förklarar Erika.

 

Vardagsvantar ovanliga

Det är oftast just finvantarna som är bevarade. De som användes till vardags blev så utnötta att de inte sparades. Därför är det nästan mer värdefullt att hitta gamla arbetsvantar, som Skaite-Marias.

– Skaite-vantarna är också väldigt snillrikt uttänkta, säger Erika. På de ställen där vantar nöts som mest är det småmönstrat för att vara extra slitstarkt. 

Och trots att de är gjorda för att bäras under ytterhandskar av läder är hela vantarna fint mönstrade.

Det går inte att se på vantar som stickats i Norrbotten om de är gjorda till kvinnor eller män, för det finns inga könsmarkörer.

– Mansvantar kan ha rosa färg, kvinnovantar kan vara blå. Det är inte samma färgbruk som idag, utan alla färger har varit tillåtna. Men bland icke-samer finns en skillnad, där är männen mer rädda för färger.

Sedan Erika, som har läst etnologi och historia, gick i pension för några år sedan har hon ägnat sig åt att skriva en bok om stickningen i Norrbotten. Boken “Marknadsvantar” grundar sig på en vandringsutställning om vantar från Jokkmokk och Jukkasjärvi som hon gjorde på uppdrag av Ájtte Museum för fem år sedan. 

Den färgglada utställningen har vandrat över hela Sverige, ända ner till Skåne och även visats i Norge. Och under sina efterforskningar i vantarnas historia gjorde Erika en spännande upptäckt som bevisar att stickningen har funnits i Norrbotten mycket längre än vad man trott. Tidigare har det sagts att stickningen först kom till Halland på 1600-talet – men redan då kunde även samerna sticka.

 

Stickning på 1600-talet

– Alla böcker om stickhistoria slutade vid Jämtland och inget nämndes om stickningen högre upp i Sverige, säger Erika.

Men i en gammal bok från 1673 gjorde hon en betydelsefull upptäckt. “Lapponia” heter boken av Johannes Schefferus, en professor från Tyskland som fick i uppdrag av drottning Kristina att skriva ett vetenskapligt verk om samerna. Men “Lapponia” skrevs på tyska och översattes inte till svenska förrän på 1950-talet.

– Han observerade att samerna spinner tråd, väver och stickar med tre-fyra metallstickor och ull från harar eller får i en teknik som tyskarna plägar kalla stricken, citerar Erika. Små, värmande plagg som vantar och mössor. 

På den tiden när man enklare färdades över vatten än land var Norrbotten mer ­lättillgängligt och ­Jokkmokks marknad har varit en stor samlingsplats varje år under 400 år – med undantag för 2021, då den var digital. Så nymodigheter som sticktekniken kom antagligen hit tidigt och de vantar som fortfarande stickas här idag kan ha väldigt gamla anor.

Erika har ingen favorit i sin stora samling, istället blir hon alltid lite kär i de nya vantar hon har på stickorna. Så hon letar oförtröttligt vidare efter fler vantar, ritar av mönstren, stickar upp nya kopior och skriver ned historien bakom. 

– Drömmen är att få göra en bok till med fokus på andra delar av Norrbotten, säger hon.