Don Rosa: “Jag är lyckligt lottad som ritar Kalle”

Säg “Don Rosa” och de flesta av oss kommer att frågande höja på ögonbrynen.  Men, det finns också en kategori människor som får ett visst skimmer i ögonen och som omedelbart kommer att börja ställa en rad initierade frågor om Joakim von Anka och hans brorson Kalle.

Don Rosa är nämligen världens mest kända, nu levande, Kalle Anka-illustratör. 

När han med raska steg kliver in i hotellobbyn börjar han med att ursäkta sig. 

– Jag är två minuter sen. Det ber jag om ursäkt för, det är inte likt mig, konstaterar han. 

Sedan slår han sig ner i en av hotellets djupa fåtöljer. 

Att han skulle börja illustrera Kalle Anka var inte alldeles självklart, och för att man ska förstå bakgrunden till beslutet behöver man titta långt bak i 68-åringens historia. Han var nämligen en ganska lillgammal gosse, som helst tittade på långfilmer för vuxna. De trollband honom, precis som storasysterns serietidningar, som han på nåder fick låna. Den unge Don Rosa började experimentera med olika illustrationstekniker där hemma på pojkrummet, och snart insåg han att han hade talang. 

– Jag har illustrerat så länge jag kan minnas, säger Don Rosa och rättar till de runda glasögonen på näsroten – faktiskt identiskt lika de som hans favorit ­Joakim von Anka har på sin näbb. 

Jodå. Den unge Don Rosa älskade att teckna. Han var också fascinerad av Kalle Ankas universum. Men, att han skulle ägna sitt liv åt Walt Disneys karaktärer fanns inte på kartan. 

Beundrar Carl Barks

Nej, Don Rosa utbildade sig till ingenjör. Började jobba i familjeföretaget och tecknade vid sidan av jobbet. 

– Men när jag insåg att det faktiskt fanns en möjlighet att illustrera på ­heltid, att ha det som yrke, greppade jag den möjligheten. Jag minns att jag sa till min uppdragsgivare “jag är född att skriva och illustrera”, säger Don Rosa, på sitt lite torra och humoristiska sätt. 

Så, Don Rosa började illustrera för Walt Disney. Idag är han dock tydlig med att han inte är en Disneyillustratör. 

– Nej, jag ser mig själv som Kalle Anka-illustratör. Jag har aldrig haft med Disney att göra. Allra mest ser jag mig som ett fan. 

Han älskar sitt Kalle Anka-universum, men säger samtidigt att han känner sig utnyttjad av Disneykoncernen. Disney har nämligen egentligen inte haft med produktionen att göra, eftersom koncernen licensierat ut sina figurer.

– Jag har varit ett fan så länge jag kan minnas, och det är jag fortfarande. Jag älskar Carl Barks som skapade Kalle Anka och de andra figurerna. Även om jag aldrig lärde känna honom beundrar jag hans verk, men varken han eller jag har gjort några pengar på den här världen. Det har däremot Disney gjort. 

Han är på Europaturné, i samband med att den nya, vackert inbundna serieboken Farbror Joakims liv – när Yukons hjärtan glimmar och andra äventyr släpps. Att han kvällen innan gjort en rad signeringar, där köerna ringlat långa, märks inte. Han är inte det minsta trött, hävdar han. 

För, varför skulle han vara det? Det är mötena med fansen, de som älskar Kalle Ankas och Joakim von Ankas liv lika hett som han gör, som ger honom energi. 

– Men i USA är de här serierna bortglömda. Där försvann Kalle Anka & co i mitten av 1970-talet, till förmån för superhjältarna. Och idag är det bara Marvel som gäller där, säger Don Rosa allvarligt.

Annat är det i länder som Sverige, Finland och Danmark. Här är intresset fortfarande stort för Kalle Anka och hans vänner. Inte bara bland barn, utan minst lika mycket bland oss vuxna, vi som växte upp under Kalle Ankas storhetstid. Vi som kanske ser en nostalgisk poäng i Kalle Ankas idylliska Ankeborg, där tiden på sätt och vis tycks ha stannat, även om en hel del moderna tidsmarkörer, som till exempel mobiltelefoner numera förekommer. 

Beskriver sig som introvert

Nej, han är inte trött, och att han hunnit fylla 68 år, befinner sig i en annan tidszon än den hemma i Kentucky, USA, och att han tillbringat de senaste nätterna på olika hotell, märks inte. Han ger ett späns­tigt och vaket intryck, glimten i ögonen är intresserad och han ser… stark ut. 

– Det beror på det liv jag för. Hemma i USA bor min hustru Anne och jag på en elva hektar stor gård. 

Egentligen, säger han, är han en introvert person, och där hemma på gården kan han och hustrun gå och skrota flera dagar i sträck utan att möta en enda person. Som sällskap har de fyra hundar, för några barn har det aldrig blivit. 

– Nej. Vi har våra fyra bassethundar, och de är med oss överallt på vardagarna. Samtidigt. Fyra hundar är mycket, och i ärlighetens namn är bassethundar gans­ka dumma…

Han skrattar, som för att ta udden ur sina ord. Det är tydligt att de där hundarna både är otroligt omtyckta och väl omhändertagna. De fyller en stor roll i parets liv, även om de ofta utackorderas på pensionat om helgerna. 

– Då åker Anne och jag ut och campar, och då kan inte hundarna följa med. 

Det låter som om det inte finns någon tid att illustrera längre?

– Det stämmer att jag inte längre illustrerar eller skriver berättelser. Men det handlar mest om att jag tappat min passion. För, tid har jag kanske. Men jag åker fortfarande runt på olika festivaler och signerar. Nästan varje månad.

Då möter Don Rosa sina fans, de som förstår sig på Kalle Ankas universum och som fångats av Don Rosas detaljerade och pedantiskt illustrerade serier, fyllda av underfundigheter. 

Tidigt i karriären tog han till ett mer vuxet sätt att illustrera, och att han tog sitt uppdrag på allvar är tydligt. 

Kanske har han sin bakgrund som ingenjör att tacka för det detaljerade och vuxna sättet att illustrera. Kanske är det bara ett personlighetsdrag. Klart är dock att han aldrig någonsin skulle komma på tanken att forcera ett uppdrag eller se en berättelse som bara ett sätt att tjäna snabba pengar. 

– Jag gjorde enormt mycket research inför varje berättelse. Så pass mycket att det knappt blev någon lön. Det här lönar sig bara för dem som tecknar snabbt…

Istället ägnade han år åt att göra ett släktträd för att bland annat ta reda på hur Kalle Anka egentligen är släkt med Joakim von Anka och med knattarna. Han la också tre år på att, med hjälp av den andre legendariska Kalle Anka-illustratören, Don Rosas idol Carl Barks, tidiga verk, skriva berättelsen om Joakim von Ankas ungdom, där nyckeln till hans giriga personlighet tydligt framträder. 

 Hemlig signatur

För Don Rosa var illustratörsuppdraget ett i det närmaste livsviktigt uppdrag och inte något jobb som alla andra. Det blev också tydligt för läsarna, och idag anses Don Rosa vara Carl Barks arvtagare och den som skapat en form av logik i Kalle Ankas och hans vänners fantasifulla värld. 

Han är också en av få Kalle Anka-illust­ratörer som får ha sin signatur på omslagen, och att det är han som är upphovsmannen till en berättelse syns direkt, eftersom hans historier oftast sträcker sig över tolvrutiga sidoblad, istället för de normala åtta. (“Jag skriver så långt, så det var det enda sättet att få plats för berättelsen.”)

En annan egenhet som utmärker Don Rosas Kalle Ankaberättelser är att varje series första ruta signerats med D.U.C.K, något som står för Dedicated to Unca Carl from Keno (Tillägnad farbror Carl från Keno. Det syftar på Carl Barks, och Keno står för ett av Dons förnamn).

– Man kan väl uttrycka det som så att min hustru, när jag berättade om mitt beslut att sälja företaget och istället börja illustrera, direkt insåg att hon skulle behöva dra in mer pengar på sin lärarlön, säger Don Rosa, lite självironiskt. 

Hur såg din arbetsprocess ut?

– Jag börjar med att ta fram plotten, själva handlingen. Sedan gör jag enkla skisser över storyn, där jag redan från början måste begränsa mig kraftigt. 

Don talar i presens, trots att han tidigare under intervjun med emfas hävdat att han numera aldrig vare sig illustrerar eller skriver berättelser. Han får en livlig glimt i ögonen, och för några minuter är det som om hans block och pennor väntar på honom uppe på hotellrummet. Som om han bara lagt dem åt sidan för att under någon timme låta sig bli intervjuad och att det inte alls handlar om ett definitivt avslut från tecknandet.

– Jag börjar alltid från slutet när jag skapar en berättelse. Slutet är nämligen viktigast. Många tänker att handlingen är det viktigaste, men så är det inte. Det är faktiskt slutet. Det är också det som är svårast. Näst viktigast är början. Och när jag gått från slutet till mitten, då börjar jag från början. Sen skriver jag dialogen. 

Don gestikulerar. Förtydligar hur han jobbar, och det känns som om han kan tala om det här hur länge som helst. 

För, även om han inte längre illustrerar och berättar, så är han fortfarande ett inbitet Kalle Anka-fan. En person som fått ägna sig åt det han älskar. Det är också när han träffar andra fans, de som älskar Kalle Anka nästan lika mycket som han själv, som han får energi. 

Under senare år har han börjat samarbeta med två tyska entreprenörer, som blivit hans kompanjoner. Med deras hjälp har han tagit fram postrar, samlingsverk och figurer, som säljs under turnéerna. Kompanjonerna sköter det praktiska och de tre delar lika på det som kommer in. På så sätt kan han få en del ekonomi i de verk han tagit fram. 

Han har många resdagar om året och tillbringar timmar med att signera gratis åt sina fans. 

– När jag kommer hit till Stockholm bor jag så fint. Det är inte nödvändigt, säger han, lite anspråkslöst. 

Orolig över USA:s politik

Med på resorna följer de två kompanjonerna, och om några timmar ska de ut på stan för en tidig middag. Hustrun Anne stannar hemma. Hon åker bara med ­någon gång om året.

– Det är så mycket som ska göras på gården, så vi kan inte åka båda två av praktiska skäl. 

Don Rosa rätar entusiastiskt på ryggen. Det visar sig att han är en inbiten grönsaksodlare och att han och hustrun är veganer, “alla dagar utom på söndagarna”, då de äter det som de är mest sugna på. 

– Vi odlar massor med grönsaker. Aubergine, chili, tomater. Men nu för tiden är vädret så märkligt, så det blir svårare och svårare att odla. 

Klimatet bekymrar honom. Mycket. Och plötsligt blir han politisk.

– Det är en extremt allvarlig situation vi lever under. Vi lever med en totalt inkompetent president i USA, och helst av allt skulle hustrun och jag flytta till Mexiko eller till Kanada. Det finns ingen som helst anledning att bo kvar i USA, men att flytta är inte heller särskilt lätt.

Nej, att flytta är inget alternativ. Där hemma på gården finns odlingarna, och där finns också hans samlingar. 

– Jag samlar på en lång rad saker. Flipperspel. Antika böcker. Tecknade serier. Skivor. Tidigare samlade jag också på ankfigurer, men det har jag slutat med. Att flytta allt detta känns som en omöjlighet. Hade vi kunnat, hade vi gjort det för länge sedan på grund av den politiska situationen. 

Han rättar till de runda glasögonen. Tanken på att det skulle finnas en eventuell likhet med den girige Joakim von Anka är som bortblåst. Skulle han vara girig hade han aldrig lagt så mycket tid på varje berättelse. Nej, han drivs av något annat. 

Kanske handlar det om möjligheten att få göra det man drömmer om. Att teckna serier som fått generationer av svenskar, finnar, amerikaner och andra att fantisera sig bort från en värld som drivs av politiska galningar vars enda ambition är att få mer makt. 

Över Ankeborg har han full kontroll. 

– Jag är lyckligt lottad som fått göra det jag tycker är viktigt. När jag träffar fans som kan berätta om hur mina berättelser påverkat dem blir jag lycklig. Det är inte alla som har förmånen att göra något som finns kvar och som påverkar människor till det positiva.