• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Bodil Jönsson: ”Jag är inget ­tidshelgon”

    I 20 år har Bodil Jönsson försökt få oss att se sansat på tidens gång. I nya boken Gott om tid tar hon nya tag med denna nutidsfråga – och själv har hon börjat trappa ner efter pensionen. – Nu har jag 40 timmars arbetsvecka.

    Bodil Jönsson: ”Jag är inget ­tidshelgon”
    Bodil Jönsson är teknikprofessorn som blivit ett slags nationalterapeut när det gäller vårt skruvade förhållande till tid. Foto: André de Loisted

    Bodil Jönsson bor i ett hus i ett naturreservat utanför Lund. Solen skiner och bokarna står bländande ljusgröna. Hon öppnar dörren i mönstrade tajts i knalliga färger. 76 år gammal tar hon fortfarande en och annan kort löprunda i skogen. Man anar hur det kan te sig: en joggande färgbomb i en lime­grön lövsal. Så kan en pensionerad professor se ut 2019. Ålderdomen är inte vad den har varit.

    Bodil Jönsson är teknikprofessorn som blivit ett slags nationalterapeut när det gäller vårt skruvade förhållande till tid. Våra försök att effektivisera själva livet, göra många saker samtidigt, hantera alla valmöjligheter och bristen på gränser för jobb och tillgänglighet, gör oss allt mer stressade.

     

    Sålde 650 000 exemplar

    – Men nu är vi åtminstone medvetna om det. När min första bok kom ut 1999 var vi överraskade av stressen, säger Bodil.

    Tio tankar om tid har sålt i osannolika 650 000 exemplar bara i Sverige. Därtill kommer översättningar. Bodil Jönsson är själv förvånad.

    – Även jag kan tycka att det är en hyfsat bra bok men så bra är den inte.

    Bodil berättar att framgången handlade om tajmingen. 

    – Att jag satte ord på hur det känns när det kryper i kroppen, att inte kunna sova eller att börja glömma saker. Att det just då kom en bok som resonerade kring hur man kan lätta på pressen.

    Detta var under den första stora vågen av utbrändhet som kulminerade vid millennieskiftet. Den hade sina rötter i 1990-talets stora neddragningar efter finanskrisen. Några år senare hade män-niskor bokstavligen börjat bryta samman av stress. Idag vet vi vad tempoökningen i samhället kan göra med oss, vi har respekt för stressen men vi är samtidigt uppgivna. Vi tror att tidsbrist är något vi måste leva med.

     

    Din stress – ett tankemonster

    Då kommer Bodil Jönsson och hävdar att tidsbrist är en mental konstruktion. "Din stresskramp är kanske inget annat än ett kvardröjande tankemonster som du nu kan frigöra dig ifrån" skriver hon i den nya boken. Hon tycker att vi fördärvar våra liv med föreställningen att vi har ont om tid.

    –  Min farmor hade ont om mycket, men ont om tid hade hon aldrig. Man såg det inte så på 1940-talet, trots att farmor och alla andra hade mycket att göra. Livet var då som nu en enda stor kompromiss och den hanterade man så gott man kunde. Men man skyllde inte på tiden, säger ­Bodil.

     

    – Jag är en halveremit. Jag får min återkoppling inifrån mig själv, inte från yttre, sociala sammanhang, säger Bodil Jönsson. Foto: André de Loisted

    "Vi jobbar 10 procent av livet"

    Rent objektivt har vi gott om tid, hävdar hon. Så här motiverar hon det: 

    • Vi har alla 24 timmar per dygn att röra oss med. Tiden kommer till oss i en jämn ström. För vi kan lika gärna se det som att vi ständigt får mer tid som att tiden går ifrån oss.

    • Medellivslängden blir allt högre. Att bli 100 är inte längre unikt.

    • Vi har fått tidsbesparande teknik.

    • Vi tycker att vi jobbar jämt men i själva verket yrkesarbetar vi bara en tiondel av våra liv. Arbetar du åtta timmar om dagen så är det 33 procent av ett dygn. Med lediga lördagar och söndagar blir det 24 procent av en vecka. När semester och långhelger räknats in blir arbetstiden 20 procent av ett år. Ett arbetsliv brukar vara ungefär 40 år och omges av 40 år när vi inte jobbar (20 före och 20 efter). Då är du nere i 10 procents arbetstid över en livstid.

    Det var således inte bättre förr. Det fanns inte mer tid – snarare mindre om man ser till punkterna ovan – men där­emot en större förnöjsamhet.

    – Ta unga mammor idag, de har det så bra så jag blir rent glad när jag tänker på det. Generöst med föräldraledighet. Ändå kan de bekymra sig över att de kanske borde njuta mer. Det hjälper inte att ha det bra om man plågar sig med tanken på att det skulle kunna vara ännu bättre. 

    Och den arbetsbesparande tekniken ger oss bara en kortvarig lättnad eftersom vi bums fyller tiden med nya saker. Ju bättre vi får det, desto högre krav ställer vi på livet.

    Även Bodil har varit stressad. Att studera, doktorera och yrkesarbeta med tre barn var ett jongleringsnummer i den ­högre skolan när mammaledigheten var sex månader och dagisutbyggnaden knappt påbörjad. Barnlediga pappor kunde man ännu inte föreställa sig.

    – Det gick för att det måste gå. Man hade övermänskliga krafter då. Nuför­tiden vill man först skaffa sig en karriär, sedan kan man börja tänka på barn.

    Medan Bodil redan i 20-årsåldern dök med huvudet före rakt in i vuxenheten, gifte sig, fick familj och värvades som doktorand till Institutionen för fysik i Lund. Men hon har alltid gillat att vända på perspektiven. När hon hade som mest ont om tid undrade hon: Kan jag inte lika gärna bestämma mig för att jag har gott om tid? Det gick väl sådär i praktiken. Men tanke­processen var igång, den som blev till bästsäljande böcker 35 år senare.

    Hennes uppväxt på den halländska landsbygden har bidragit till hennes bondförståndiga inställning till tid. För i grunden är det inga märkvärdigheter: Se till att ha marginaler. Klottra inte almanackan full. Stycka inte upp din tid i för många småbitar. Försök inte göra en massa saker samtidigt. Minimera störningar och avbrott. Satsa på lagom.

    Så lösningarna må låta enkla men det är sammanhangen hon skriver in dem i, exemplen hon ger, som får oss att se det absurda i vår livsstil.

    – Att ha för snäva marginaler försämrar vår empati och tär på vårt tålamod med omgivningen. Stress smittar. Är du som stressad chef less på dina tröga medarbetare så blir de trötta på sina kollegor. Den enes tempo och ångest drar med sig den andres, påpekar Bodil.

     

    Lätt att vara gammal

    Stress hotar inte bara oss själva utan också våra relationer. Sådant fattade farmor.

    Jantelagen var inte avskaffad i farmors bruks- och bondemiljö. Barn visste sin plats och den var inte i centrum för all uppmärksamhet. Förvånande nog kan Bodil Jönsson se fördelar med det. 

    – På den tiden var det ingen som tyckte att var och en av oss var så speciell. Barn uppfostrades till att "bli som folk". Det låg en trygghet i att växa upp med att inte vara något särskilt. Vi hade tid att bli ordentligt grundade innan det nutida samhällets oändliga möjligheter växte fram. Vi var vana vid att omvärlden satte våra gränser, att vi inte kunde få allt vi ville ha. 

    – Idag förväntas människor själva sätta sina gränser. Tonåringen vrålar ut sitt "Vem är jag?" Det har tonåringen gjort i alla tider men idag ropar han rakt ut i en fejkad värld där man lätt känner sig misslyckad bland alla bilder på snygga människor som gör härliga saker. Medan man själv är finnig och inte har ett fullt så fantastiskt liv. Man får ingen realistisk återkoppling.

    – Det jag tycker är sämst med dagens samhälle är att det är så svårt att vara ung. I gengäld är det lätt att vara gammal.

    Bodils livsfilosofiska ådra fick mer utrymme när den värsta småbarnssnurren hade lagt sig. 

    –  Det var inte förrän jag fyllt 30 som jag började tänka, säger hon.

    Fram till dess hade hon ägnat sig åt sitt avhandlingsarbete, hållit sig inom de ramarna. Men efter avlagd doktorsgrad tog Bodils yrkesliv en mer vindlande väg. Hon har forskat, undervisat blivande civil­ingenjörer på Lunds Tekniska Högskola, jobbat med vattenfrågor på Kap Verde, varit huvudsekreterare i en offen­tlig miljöutredning och dragit igång ett centrum för rehabiliteringsteknik vid LTH. 

    – Jag råkade ha flera vänner med funktionshinder och var intresserad av hur man kunde underlätta deras liv med tekniska hjälpmedel. 

    Hon har varit expert i riksdagens läroplanskommitté, varit med i tv-programmet Fråga Lund och sommarpratat i ­radions P1, för att vid 57 slå igenom som författare och sedan skriva en rad små tankeböcker (några tillsammans med medförfattare). Plus att hon bloggar och föreläser.

     

    1972. Nybliven doktor i partikelfysik utanför domkyrkan i Lund. Avhandlingen hette Strålningsövergångar inducerade av snabba neutroner. Med på bilden är dottern Karin. Foto: Privat

    Har dubbelarbetat emellanåt

    Bodil Jönsson har alltså gått från att i akademisk avskildhet studera super­teoretiska saker som få av oss förstår, till att bli en rikskänd rådgivare i frågor som vi alla har erfarenhet av. Men vid många av dessa krökar i vägen har hon först sagt tvärt nej.

    – Sitta på sammanträden i kommittéer och utredningar? Det är jag för otålig för, tänkte jag när jag blev tillfrågad. Medverka i tv? Bli igenkänd på gatan? Fy, så hemskt! 

    Att skriva livsstilsböcker tyckte hon inte heller var hennes grej, när hon blev ombedd av förläggaren Dorotea Bromberg. Men sedan har ändå nyfikenheten segrat. Och hennes "folkbildarsjäl". Å ena sidan vill hon vara ifred och tänka. Å andra sidan vill hon få ut de där tankarna också.

    Så visserligen har Bodil Jönsson varit anställd på Lunds Tekniska Högskola hela sitt yrkesliv och har sin professur i rehabiliteringsteknik där, men utflykterna och tjänstledigheterna har blivit många och dubbelarbetet omfattande när hon har velat bejaka även sin humanistiska sida.

    Det är nu det börjar bli ironiskt – att få höra att det finns gott om tid från någon som framstår som en kronisk överpresterare. Inte bara mamma, professor och författare, hon tycks även ha rejäla gammaldags husmorstalanger, gör långkok, helsteker gås, kan sy sina egna kläder. 

    Men Bodil understryker att hon inte alls hanterar livet perfekt. Som ung blev hon tvungen att ta timeout ett tag. Fort­farande kan det snurra för fort ibland.

    – Jag är inget tidshelgon. Tvärtom, det är min akilleshäl som kommer fram i böckerna. Det jag skriver om har vållat mig så mycket vånda under åren. Jag är en sådan som borde ha gått in i väggen, senast vid 30.

    Blir det stirrigt bakar hon bröd, stickar en tröja, broderar en bonad. Handfast hemarbete, som att laga ordentlig mat varje dag, är bra för rytmen i livet. Och rytmen är viktig för människan.

    – Jag tror det är ännu farligare att sakna en rytm i tillvaron än att tro att man har ont om tid. Rytmen ger dig något att hålla i. Det är därför människor som har gått i pension kan deppa över att tiden går så fort. Är det redan fredag igen? Om man tycker att tiden går ifrån en kan man återerövra den genom att införa en rytm, hållpunkter i den oändliga friheten. En daglig morgonpromenad, ärter på torsdag.

    Själv tycker hon att hon har lagom att göra. Sedan hon gick i pension vid 67 har hon kommit ner i 40 timmars arbetsvecka, säger hon. För en utomstående luktar det lite arbetsnarkomani. Själv kallar hon det arbetslust. Men trots det tycker hon att vi i allmänhet jobbar för mycket och har på tok för lite flexibilitet i arbetslivet. 

     

    Föreslår individuell arbetstid

    Hon har stuckit ut hakan och argumenterat för att vi borde dra ner på ­arbetstiden radikalt nu när tekniken ändå kommer att ta över många sysslor. Kanske testa medborgarlön. Hon kan tycka att vi istället för individuell lönesättning borde ha individuell arbetstid som omförhandlas då och då. Varför ska vi jobba just åtta timmar? Alla kan, vill eller orkar inte det. Och även om småbarnsföräldrar nu har drägligare förhållanden än på hennes tid så finns det sjuka anhöriga och annat som måste tas om hand i perioder. 

    En annan av hennes tankar är ett sy­stem där vi får betalt efter resultat snarare än efter arbetad tid. En oroande idé för många. Men det borde gå att hitta ett vettigt, solidariskt system, menar hon.

    – Jag är i grunden en politisk varelse men utan att markera någon partipolitisk tillhörighet. Jag tror jag gör mer nytta med att bara vara den jag är.

    Som ung kvinnlig fysiker var hon udda. Om hon blev klappad på huvudet och utsatt för mansplaining minns hon det inte. 

    – En nutidstjej hade väl känt sig kränkt dagligen men jag tänkte inte på det. 

    Fråga Lund var en gubbklubb tills Bodil Jönsson kom in som första kvinnliga lärdomsprofil på 1980-talet. Hon har förblivit udda. Hennes resa har varit spännande. Ändå är det, som för många framgångsrika människor, till slut ändå barnen – och senare barnbarnen – som slår allt. 

    – De flesta stora vägvalen har berott på slumpen. Livet kunde ha blivit på ett helt annat sätt. Det enda jag inte kan tänka mig att ha varit utan är dem, säger Bodil.

    Hon har ett par babyskor stående vid dörren som en symbol för vad som är riktigt viktigt.

    – De står inte där för att de är gulliga utan för vad de gör med mig. När jag ser dem blir jag väldigt snäll.

     

    Bodil Jönsson hävdar att tidsbrist är en mental konstruktion.

    3 tankeväckande Bodil-begrepp

    Ställtid.Förr avsåg ställtid exempelvis tiden det tog att sela en häst. Det tar tid att förbereda sig, även mentalt, för svåra arbetsuppgifter. Om du blir avbruten får du börja om med att ställa in dig. När arbetstiden styckas i småbitar blir det mer ställtid än ­arbete. Att skapa längre sjok av tid gör att du upplever tiden som längre. 

    Back casting. Ett positivt sätt att vara i framtiden. Vi har bra idéer men ger upp på grund av alla problem vi ser med förverkligandet. Problemen känns mer konkreta än visionerna. Vänd på det och föreställ dig att du står där framme vid målet. Plötsligt känns problemen mer hanterbara. (jfr med engelskans forecast som betyder prognos)

    Prenässansen. Bodils variant på ordet renässans (­återfödelse). Hon menar att vi nu lever "före fö­­delsen" det vill säga att vi tar ut framtiden i förskott. Vi äter innan vi blir hungriga, handlar innan vi har råd. Vi kan liksom inte vänta tills det är dags. Längtan är ute.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!