• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Amanda Ooms: "Jag har insett att Joakim är mitt livs kärlek"

    Hon skissar i bläck, håller monolog på Dramaten, gör en roll i nya filmen Videomannen och lär ut karisma. Amanda Ooms följer med dit livet tar henne.
    –Man får hela tiden utgå från det man har.

    Amanda Ooms: "Jag har insett att Joakim är mitt livs kärlek"
    Amanda Ooms kallar sig gärna kvinna för sin hatt. – Jag står för mina åsikter och får saker gjorda. Foto: Ann Jonasson

    Amanda Ooms är slutkörd. Eller som hon uttrycker det: Jetlaggad på livet. 

    För ett par dagar sedan vinkade hon av barnen, tvillingarna Mischa och Tula. De ska spendera några sommarveckor hos pappan i Värmland. Sen dess har Amanda Ooms varit nere i Malmö och vänt. Hon har undervisat på en manusförfattarutbildning. Och så jobbar hon nonstop med den nya konstutställningen. Hemma ligger en uppsjö skisser som väntar på ramar. Hon måste hinna till ramverkstaden innan dagen är slut, påminner hon sig själv. Och packa inför resan. Dagen efter intervjun ska hon och partnern Joakim Thåström åka till Berlin. 

    De flesta känner nog Amanda Ooms som skådespelare. Hon slog igenom med Suzanne Ostens Bröderna Mozart, och har spelat i filmer som Kvinnorna på taket, Så vit som snö, Maria Larssons eviga ögonblick och Himlen är oskyldigt blå. Filmen har varit hennes bas, men för några år sedan satte hon upp en ensamföreställning i regi av Lena Endre. Dessutom är Amanda Ooms konstnär och författare. Men hon har också fått mycket uppmärksamhet för sitt privatliv. På 80-talet var hon och artisten Joakim Thåström Sveriges mest mytomspunna konstnärspar. Efter en tio år lång romans tog förhållandet slut, och de levde åtskilda i många år. Så småningom hittade de tillbaka till varandra. Vi ska komma till det. 

    Amanda Ooms är liten och späd, "För smal" tycker hon själv, och konstaterar att det är jobbet som har tagit ut sin rätt. Hon är klädd i svart. Svarta gubb-byxor, svart kavaj, svart spetslinne, svarta herrskor. 

    Och på huvudet: en svart hatt. 

    –Kvinna för sin hatt. Skriv det. Man brukar ju säga "Karl för sin hatt". Men jag är verkligen "Kvinna för min hatt" – jag står för mina åsikter och värderingar, och jag får saker gjorda. Jag har alltid hållit på mycket med ord. Jag älskar ord. Jag leker med ord, jobbar med symboler och gör mina egna ordspråk.

    – Min egendesignade t-shirt JÄVLA LIV jag gör så gott jag kan. Jag hade den på mig häromdagen när jag var trött på allting.

    Fokus på vardagslivet

    Ja, Amanda Ooms gillar ord, däremot gör hon nästan aldrig intervjuer – längre. 

    –När man var 20 var man väldigt säker på allting, men när man är 53 så tänker man annorlunda. Jag har inte lika lätt för att slänga ur mig livssanningar längre. Det har ju att göra med min situation också. Jag är mamma med två ungar med jättemycket dagligt liv. Jag koncentrerar mig mest på det. Jag har blivit mycket mer ödmjuk inför det dagliga livet. Att försöka göra något vackert av det.

    Intervjun äger rum på olika platser i Vasastan i Stockholm. Vasastan är Amanda Ooms hemmaarena, hennes stadsdel. Hon bor i ett av de gamla husen från förra sekelskiftet, och använder Vasaparken som sin egen trädgård. Här äter hon och familjen picknick, slappar på en filt, tar en tupplur, leker och tränar. 

    Vi slår oss ner på vinbaren Combo, ett av Amanda Ooms stamställen. Här brukar hon sitta och skriva. Barnen hänger i parken och kommer förbi om de behöver henne. Amanda Ooms hejar på personalen. Hon har lätt för att knyta nya kontakter, konstaterar hon. Hon har ju bott över hela världen – i Amsterdam, Brigthon och Berlin. Och i många år bodde hon mitt i skogen i Värmland. Det var där hon fick barn, och även när hon skilt sig från barnens pappa fortsatte Värmland att vara barnens hem. I åtta år pendlade Amanda Ooms därför. Två veckor Värmland. Två veckor Stockholm. Två veckor med barnen. Två veckor jobba-dygnet-runt i Stockholm. Ett upplägg som slet på krafterna.

    –Men nu har barnen flyttat till Stockholm på heltid. Nu är vi tillsammans hela tiden. De bor med mig för jämnan. Det fanns inget alternativ. Jag pendlade i åtta år. Till slut kände jag att jag inte mäktade med längre. Så det här året har handlat jättemycket om mina barn. Att få dem att trivas i en stor stad. 

    Några förbipasserande tittar till på Amanda. Hon sticker ut med sin hatt och svarta klädsel. Och hon ser lika cool ut som hon gjorde på 80-talet. Men hennes utstrålning är varm. Hon har rätt och slätt en kärleksfull aura. Man trivs och slappnar av i hennes sällskap. Hon tittar djupt i ögonen, vill sitta nära, ställer nyfikna följdfrågor. 

    Amanda Ooms bakgrund känner en del till vid det här laget: Den handlar om den unga modern som fick Amanda då hon var 17 år, och som kämpade mot psykisk ohälsa och slutligen tog sitt liv när Amanda var ung tonåring. Och om pappan – en holländsk konstnär – som vagabondade runt världen. Amanda följde med i minibussen och bodde periodvis i både Marocko och Sydeuropa. Fritt och äventyrligt. De där åren påverkade henne, tror hon. Formade hela hennes person. Hon har så lätt att känna sig hemma på olika platser. Och hon får enkelt kontakt med nya människor. 

    –Jag tror att jag ser på världen som att jag är i rörelse. Även om jag är i mindre rörelse nu när jag måste förhålla mig till barnens verklighet. Resandet har påverkat hela mitt liv. Hur jag ser på världen. 

    – Jag och mina två barn. Skissen är en del i höstens utställning på Gallery Erik Axl Sund.

    Reser med bläcket redo 

    Amanda har svart bläck runt naglarna. Hon är inne i en period då hon skissar mycket – mest jobbar hon hemifrån. Hon är dock på jakt efter en studio. Den hon hade låg för långt bort, och hon orkade aldrig åka dit. Och de centralt belägna lokalerna är ofta för dyra. 

    –Det är därför jag jobbar i 30 x 30-format nu. Jag lägger ut en stor skiva på köksbordet hemma i lägenheten och sitter där och tecknar. Jag längtar efter att måla med färg igen. Men det går ju inte hemma, det blir för kladdigt. 

    Pragmatiska Amanda. Hon är en problemlösare. Lokaliserar var stötestenen är och anpassar tillvaron efter den. 

    –Man får hela tiden utgå från det man har. Så har jag alltid gjort. Då löser sig allt. "Nu är det så här. Då får vi göra så här". Nöden har ingen lag. Det är därför jag jobbar med små tavlor som kan göras till rebusar nu. Jag ska visa dig… 

    Säger hon och bläddrar bland bilderna i telefonen. Visar skisser som illustrerar små ögonblick ur livet: Amanda och hennes barn. En punkängel. Sara Danius med sin knytblus. 

    –Jag kommer nog att jobba så här ett tag framöver. Nu ska jag ut och resa och då kommer jag att producera jättemycket bilder. Jag har mitt bläck med mig. 

    I höst är Amanda Ooms aktuell med en biroll i Videomannen; ett mänskligt drama om en vhs-filmsamlare med alkoholproblem, spelad av Stefan Sauk och regisserad av Kristian A Söderström. Alla skådespelare, inklusive hon själv, har jobbat gratis. 

    –Jag tycker att det är ett modigt projekt, och modiga projekt ska uppmuntras. Jag har ingen jättestor roll, men det är en fin roll. Och så vill jag pusha för att det är möjligt att få ihop en hel långfilm alldeles själv. Jag tycker det är häftigt med människor som gör saker av egen kraft. Att människor vill och klarar det. Instinktivt gillade jag regissören. Och så tycker jag om kufar. Filmen handlar om nördar. 

    Numera jobbar Amanda Ooms också som coach. 

    –De senaste månaderna har jag jobbat mycket med scenframställning bland näringslivsfolk och politiker. 

    Säger Amanda och visar upp en skiss från ett tal som hon lyssnat på. Det ser ut som en ovanligt dramatisk EKG-kurva. Det är Amanda själv som har målat toppar och dalar i talet. 

    –Jag vägleder människor på höga positioner, till exempel när de ska framträda på scen. Det mesta handlar om närvaro. Och om att allt inte ska komma från hjärnan, utan också härifrån, säger Amanda och pekar mot hjärtat. 

    –Jag jobbar på deras framförande. Försöker analysera vad som står i vägen. Varför folk stakar sig. Jag har hållit på med det här i fyra års tid och hittat en metod som verkligen funkar. Ofta handlar det om att hjälpa en människa att tycka om sig själv. Det är ett bra extra arbete. Jäkligt intressant. Så intressant att jag funderar på att skriva en bok om det.

    Skissen på Joakim Thåström ingår också i utställningen på Gallery Erik Axl Sund.

    "Utstrålning är en muskel"

    Hon blandar från sina egna erfarenheter från livet. Teaterövningar, böcker, psykologi…

    –Jag plockar de delar som jag tycker har funkat för mig. Mycket handlar om teknik, om andning och rösten. Men också om att tänka rätt tankar. Jag har funderat jättemycket på vad karisma är till exempel. 

    Ja, vad är karisma… Du har ju det. 

    –Det handlar om att dela med sig av sina hemligheter. Låta intuitionen flöda. Utstrålning är en muskel på något konstigt sätt. Att dela med sig av sin kraft. Att bestämma sig för att ens utstrålning ska vara stor. För det är ett val. Jag har massa olika tricks för hur man kan sprida sin personlighet två meter längre. Att komma in i ett rum och bara ta plats. Det handlar mina övningar jättemycket om.

    Rösten spelar väl stor roll?

    –Rösten – ja. Det är resonansen som gör rösten fyllig. Det säger jag till alla människor. Jag jobbar mycket med rösten. Att det ska komma mer ljud ur kroppen. Att använda magstöd är en vana som går att träna upp. Det går faktiskt att omprogrammera sitt sätt att vara. Att lära om kroppen. Jag har hittat på ett ord som heter köttminne. Jag kan lära din kropp att jobba på ett nytt sätt. Jag berättar för din kropp att "Nu är det så här vi ska göra". Och så upprepar vi det tills jag känner att "Nu hände det". Jag är med under hela processen. Så att man aldrig ska känna sig ensam. Jag är både kärleksfull och hård. 

    Hur kom du in på det här?

    –Saker kommer till mig. Mitt liv funkar så. I det här fallet var det en kvinna som behövde hjälp, och så märkte jag att min metod funkade, och halkade in på det här. Jag är öppen för nya saker. Som skådespelare jobbar man ju heller inte hela tiden. Det finns pauser och perioder av ledighet. Då vill jag göra andra saker. Då skapar jag saker att göra – konst, böcker, eller – som i det här fallet – coaching.  

    Krogen höjer volymen på musiken och Amanda oroar sig för att det ska påverka inspelningen av samtalet. 

    –Kom, vi går till mitt andra stamställe. Där brukar jag dricka myntate. 

    Också på Café Nestro hälsar personalen inkännande. 

    –Återigen – man måste utgå från förutsättningarna i livet. Om förutsättningarna är att personalen spelar hög musik på ett ställe, då går vi hit istället. Jag jobbar mycket med att försöka hitta koncentrationen. 

    Hur når du koncentration?

    –Jag fokuserar på nuet. Där hjälper nog skådespeleriet till. Att skala bort allt annat i hjärnan. För i skådespeleri går det inte att komma undan. Det är här och nu. 

    Är du på en bra plats i livet?

    –Mina barn är hos mig. Jag har en man jag älskar. Ja, jag är väl på en bra plats. Men det finns ju alltid något att klaga på… haha. Det här med barnen har varit en lång kamp, och det har varit jobbigt. Att aldrig få slå sig ner, att hela tiden pendla. 

    För några år sedan gjorde Amanda Ooms en utställning om kärleken till barnen, och om all längtan – att vara på en plats och längta efter någon. Utställningen döpte hon till Byta soldater

    –Jag försökte förklara för barnen vad ovillkorlig kärlek är. Att det är en slags kärlek som man känner för några få personer, och som handlar om att ge utan att vänta sig exakt lika mycket tillbaka. Jag berättade också att vi människor har något som heter försvar i oss. Att alla människor har 100 soldater i sig. Men när man sover bredvid dem som man känner ovillkorlig kärlek till så byter soldaterna plats. Det blir oreda i leden. Och då mår man bättre när man vaknar på morgonen. Sen gjorde jag en hel utställning på temat att byta soldater. Jag har en jättestor tavla hemma som föreställer mig när jag sover med mina barn. Och jag har en jättestor tavla där jag sover bredvid Joakim. 

    Amanda Ooms byter snus. Igen. Hon konstaterar själv att hon just nu kedje-snusar. 

    På vänster finger har Amanda Ooms flera ringar, däribland en förlovningsring med en röd rubin. Hon träffade sitt livs kärlek, Joakim Thåström, redan som 16-åring. De var tillsammans i tio år, sen tog förhållandet slut och Amanda Ooms åkte runt i hela Europa och tände ljus i kyrkor och bad om att få honom tillbaka. Efter skilsmässan med barnens pappa hittade hon och Joakim tillbaka till varandra. 

    –Jag har bara insett att Joakim är mitt livs kärlek. Visst, vi har våra up and downperioder. Vi är inte tillsammans hela tiden. Vi bor till exempel inte ihop. Och vi har barn på varsitt håll. Men jag älskar honom. Jag gör det. Totalt. Jag kommer aldrig undan. 

    Nu ska hon och han resa ut i världen – med tåg. Besöka städer som ingen annan besöker. Stanna till på platser som inte är så turistiska. Slå sig ner, hitta ett stamställen, bo in sig.

    Amanda Ooms lär känna en ny plats på samma sätt som hon utforskar livet.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!