Gunilla Backman: ”Ibland undrar jag vad jag gett mig in på”

Gunilla Backman är en av våra starkast lysande musikalstjärnor. I år firar hon 40 år som artist. Än har hon kvar klöset i rösten. Det får hon användning i musikalen Cats, som sätts upp nu i november.

Gunilla Backman kommer från en musikalisk familj. Pappa Hans var förvisso läkare men ”fuskade” inom musik på fritiden, medan mamma Juliane arbetade som sångerska och översättare. 

– Pappa spelade fiol på fritiden. Både han och mamma sjöng i Stockholms Filharmoniska kör. Man kan säga att båda sjöng på halvprofessionell basis. Mina syskon är också musikaliska, men har valt andra yrken än jag, säger Gunilla Backman. 

Alla tre syskon gick Adolf Fredriks musikskola. Själv använde hon fritiden från sju års ålder till att dansa balett på Operans baletthögskola, fem dagar i veckan. 

– Det var rätt krävande. Plus att jag åkte in och ut ur skolan, det är en utgallring varje år och det var inte alltid jag kom med. När man är sju år förstår man inte riktigt att man blir bedömd på det viset, det var tufft. 

Valdes hon inte ut fick hon dansa någon annanstans tills nästa intagning. Uttagningsprocessen var tuff.

– Det blir ingen rutin i auditions. Det är svårt att inte vara nervös i en sådan situation. Jag försöker omvandla nervositeten till en positiv kraft, beskriver Gunilla. 

Sången gav glädje

Dansen, som hon höll på med i tio år, längtar hon inte efter. Men dansen gav henne ändå en bra kroppskontroll. 

– Jag insåg att balett nog inte var min grej, att jag inte skulle bli tillräckligt bra på det. Jag förstod innerst inne att jag var bättre lämpad att bli en sångerska som kunde dansa. Det var sången som gav mig mest glädje att hålla på med. 

Gunilla Backman har tagit sig ton i fyra decennier och kröner nu karriären med rollen som Grizabella i West End-uppsättningen av den omtyckta musikalen Cats. Grizabella är en utstött stackars misse som har levt ett hårt liv. 

– Hon får inte vara med i flocken, för att hon enligt de andra katterna i gruppen valt en mörk väg i livet. De fräser åt henne när hon närmar sig. 

Det antyds att Grizabella har ett förflutet som sexarbetare. Men gruppens ledare lär ut medkänsla, får övriga katter att höja blicken, se en individs hela berättelse, vara lite mer förlåtande och släppa in Grizabella i värmen igen. 

Gunilla Backman tycker det är intressant att få spela en karaktär som är så långt ifrån det egna jaget, att hitta det som är olikt en själv. 

– Jag har inget gemensamt med karaktären, men jag kan förstå obehaget i utanförskapet som är hennes, säger Gunilla och tillägger: 

– Jag beundrar Grizabellas stolthet och envishet. Hon har ett överlevnadsdriv som jag tycker om.

I musikalrollen ingår att få sjunga ”Memories”, en av musikalvärldens absolut mest älskade sånger. Gunilla Backman tycker det är fantastiskt att få chansen att sjunga den. 

– Det är något med den låten som slår an något i människor. Den är mäktig och berör. När Andrew Lloyd Webber skrev den var det en av de första lite utmanande musikalsångerna att sjunga. Den kräver ett stort röstregister. Jag vill beröra, berätta en historia och transportera publiken till en annan plats i tanken. 

Hög konkurrens

Gunilla själv är en överlevare inom musikalvärlden, som hon beskriver som en tidvis mycket tuff bransch. 

– Det kan vara glest mellan uppdragen när man är frilans, vilket leder till en ekonomisk osäkerhet. Ibland undrar jag vad jag gett mig in på och önskar jag att jag hade någon annan utbildning eller yrke att falla tillbaka på. Å andra sidan måste man ge allt i den här branschen så jag skulle nog inte ha tid. 

Det finns många väldigt duktiga sångare – och få roller, konstaterar Gunilla:

– Jag brukar säga till unga musikalartister att ge sig ut i Europa och jobba, det händer mer i Tyskland och England till exempel. 

I sitt offentliga liv vill Gunilla Backman vara personlig, utan att bli för privat.

– Det är inget som jag håller inne med direkt, men i korthet är jag en glad tjej på 57 år som har det väldigt bra i livet. Jag har en son på 12 år och en god relation med min exman och en ny kärlek sedan fyra år tillbaka, Jens Hultén. Jag är väldigt tacksam för att ha det så bra. 

De två träffades på jobbet när de båda arbetade med samma musikal på Cirkus.

Första och enda barnet fick Gunilla innan dess, när hon var 44 år. Bland annat har åren av utlandsjobb lett till ett lite senare moderskap.   

”Det blir ingen rutin i auditions. 
Det är svårt att inte vara nervös i en sådan situation”.

– Det rann iväg en massa år när jag jobbade i London, tempot är så högt där. Man kan inte ens kan fundera på barn när man medverkar i åtta föreställningar i veckan. Jag är oerhört tacksam och glad över att ha fått min son. Det tog ett tag innan han kom till oss. 

Läkande kraft

Gunilla Backman har nu levt i 40 år med sång som en ständig följeslagare. Att brista ut i sång beskrivs som något befriande för många.
Men anser du att ”alla” som det sägs, ”kan” sjunga?

– Jag tror att det är läkande och oerhört bra för kropp och själ att sjunga, däremot tror jag inte alla gör det bra. Men får du chans att sjunga, så passa på! Liksom att dansa för att höja humöret. 

Som professionell sångerska tappar man dock lite av den positiva effekt som vi amatörer kan uppleva när vi tar oss ton, tror Gunilla.

– Att sjunga har blivit ett jobb. Vi som gör det dagligen får inte samma påslag av lyckohormonet oxytocin som ”vanliga” människor får. 

Inte heller upplever hon sin tillvaro som så särskilt glamorös. Hon pekar på baksidan av att behöva turnera och att det kan vara svårt att få till det som förälder.

– Men min son har en bra pappa som förstår mitt yrke, annars skulle jag inte kunna arbeta som sångerska, säger hon och tillägger:  

– Och jag skulle inte kunna leva om jag inte fick sjunga.

Annons
Scroll to Top