Vetenskapsjournalisten Karin Bojs: – Jag har så lite koll på släkten

Hon skrev först hela Europas släktkrönika och i nya boken lyfter hon fram kvinnorna de senaste 43 000 åren. Drivkraften är både professionell och privat: – Jag kommer från en trasig familj och ville lära mig mer helt enkelt.

Innan folk ens kunde stava till IPCC satt Karin Bojs, på den tiden chef för Dagens Nyheters vetenskapsredaktion, böjd över den vetenskapliga klimatlitteraturen. 

– Jag snöade in på klimatet väldigt tidigt. Den aha-resa som vissa verkar ha gjort för bara ett par år sedan, gjorde jag för tjugofem år sedan. Jag insåg att klimatkrisen är på allvar. 

– Fjällen föll från mina ögon. 

Det är ett uttryck som Karin Bojs använder flera gånger under intervjun. 

Vi ses en solig sensommardag. Karin bär keps och solglasögon för att skydda sig mot det starka ljuset. Hon har god hållning och starka armar – och det tackar hon tabata-träningen för. 

– Jag har skrivit två artiklar om hur jag tränar, ett tag var det mina mest delade artiklar. Om man googlade på ”Karin Bojs” så fick man omedelbart upp ”träning”. 

KARIN BOJS Ålder 63 år. Familj Särbo med Markus. Bor Lägenhet på Södermalm i Stockholm, gård i Sörmland. Yrke Författare och vetenskapsjournalist. Under många år var hon chef för vetenskapsredaktionen på DN, där hon fortfarande skriver krönikor. Utmärkelser Hedersdoktor vid Stockholms universitet, har bl a fått Augustpriset, Kunskapspriset som delas ut av Nationalencyklopedin och Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademins mediapris. Läser Vetenskapliga studier, och jag försöker hänga med i de viktigaste fackböckerna som kommer på svenska. Har börjat lyssna allt mer på skönlitteratur, nästa projekt är Nina Burtons senaste.  Tittar på Tv-serier är inte min grej, men jag tittar på filmer som Markus väljer.  Blir arg av Slöseri och orättvisor.  Blir glad av Natur, dans och god mat.  Aktuell Med boken ”Europas mödrar  – de senaste  43 000 åren”, Albert Bonniers förlag. Ny tävlande i ”På spåret” i höst.

– Jag har skrivit två artiklar om hur jag tränar, ett tag var det mina mest delade artiklar. Om man googlade på ”Karin Bojs” så fick man omedelbart upp ”träning”. 

Karin skrattar högt. Hon har dock inget emot att vara svenska folkets PT. 

– Träning kan också vara vetenskapsjournalistik, konstaterar hon. 

Karin fiskar upp mobilen ur väskan, och klickar fram appen Tabata Pro. Hon tränar tabata, en slags intervallträning som bygger på tjugo minuter av aktivitet och tio sekunder av vila, några dagar i veckan. Som den vetenskapsreporter hon är har hon självklart intervjuat Tabata himself – professor Izumi Tabata, som tidigare varit chef för Japans motsvarighet till Folkhälsoinstitutet. 

Fantastiska år

Karin tar hand om sig, men hon har inget emot åldrandet i sig. 

– Jag hade inget dåligt liv innan, men de senaste sju åren har varit fantastiska. Att livet kan ta en vändning så pass sent. Jag var ändå 56 år när ”Min europeiska familj” kom ut. Yrkesmässigt fick jag mitt stora genomslag då, jag fick Augustpriset och boken såldes till 16 länder. Sen separerade jag med min före detta sambo, och träffade så småningom en ny kärlek. Privatlivet har faktiskt aldrig varit så bra som nu. 

Karin flyttade hemifrån tidigt, redan som 16-åring. Båda föräldrarna var läkare, men det fanns allvarliga problem, både i form av missbruk och psykisk ohälsa, i familjen. Karin tvingades stå på egna ben, hon lyckades få ett rivningskontrakt på en lägenhet i Majorna i Göteborg, och hon började på livsmedelsteknisk linje på gymnasiet. Hon blev bagare och jobbade på anrika bagerier i flera år. Hon älskade hantverket, men tyckte att det var slitsamt med de tidiga morgnarna, dessutom var det tungt rent fysiskt. Så hon läste in gymnasiet, fick femmor i allt, och skrev 1,9 på högskoleprovet. Nu hade hon friheten att välja vilken utbildning som helst. 

– Jag fastnade för journalistiken, jag tänkte att jag hade en läggning som passar bra för att vara journalist. Dessutom var utbildningen bara två år, och efter examen fanns det jobb så att man kunde försörja sig, det var viktigt för mig. 

Hon drogs till naturvetenskapen – hon är ju trots allt uppvuxen på Gustaf Lindhs gata ett stenkast från Sahlgrenska, och så hade hon Marie Curie som idol redan som åttaåring – och hamnade snart på Dagens Nyheters vetenskapsredaktion – och mitt i en pågående klimatkris.

Karin gjorde sig tidigt ett namn inom klimatjournalistiken. Men responsen var ofta sval på redaktionen.
   – Jag jobbade länge i motvind. 

– När IPCC:s rapport kom 2001 stod jag vid nyhetsdesken på Dagens Nyheter och hoppade upp och ner. ”Detta är en stor nyhet, det är första gången någon kan visa att världens klimat faktiskt har blivit varmare.” Men responsen jag fick var ungefär: ”Lugna ner det lite.” Jag jobbade länge i motvind.

Sa upp sig

Karin Bojs gjorde sig ett namn inom klimatjournalistiken, hon prisades och ifrågasattes av klimatskeptiker om vartannat. Så småningom ledde hennes vetenskapliga nyhetsnäsa henne åt ett nytt spår: DNA-forskning. Återigen befann hon sig i ett paradigmskifte, de nya forskningsrönen var det största som hade hänt på området sedan 1700-talet. Karin ville fördjupa sig ännu mer och beslutade sig för att säga upp sig från sitt jobb som vetenskapsredaktör och chef för Dagens Nyheters vetenskapsredaktion, för att bli författare på heltid.

– Jag hade på den tiden en sambo som var vansinnig, ”Du kan inte bara säga upp dig.” Men drivkraften var så enormt stor, det låter totalflummigt, men det var som att boken talade till min hjärna: ”Skriv mig, skriv mig.”

– Det var en växande drivkraft inom mig som hade två spår. Det ena var strikt professionellt, jag skrev en massa artiklar om DNA-forskningen som under den här perioden var väldigt central i vetenskapsbevakningen. Det hände så otroligt mycket hela tiden. Jag följde forskningen på nära håll som professionell journalist och började förstå att jag var en av dem – inte bara i Sverige, utan i hela världen – som hade bäst koll. Det privata spåret handlade om att jag hade behov av att luska i min familj och mina rötter. Eftersom jag kommer från en trasig familj har jag så lite koll på familjen och släkten, jag var avskuren från mor- och farföräldrar. Jag ville lära mig mer helt enkelt. Jag sydde ihop de två spåren, att skildra den nya DNA-forskningen och vad den betytt för historien, och min egen familjehistoria. Och jag var först i världen med att göra det.

Alla hänger ihop

Karin Bojs tog avstamp i sin egen släkthistoria för att berätta om Europas forntid. Hennes debutboks viktigaste budskap är att vi alla hänger ihop. Att vi är släkt med varandra. Boken hade en osannolik tajming och blev, liksom uppföljaren som kom ut året därpå, riktiga bästsäljare. Hur kan vetenskap plötsligt vara så attraktivt? Varför är människor så intresserade av DNA?

– Våra anor och vårt förflutna är centralt för oss människor. Bibeln, som är tvåtusen år gammal, är full av beskrivningar av släktled: ”Den födde den, som födde den, som födde den.” Om du pratar med människor som inte har haft något skriftspråk, till exempel på Nya Guinea, så visar det sig att de kan rabbla sina släktled åtta generationer tillbaka, vilket är vad en duktig släktforskare i Sverige klarar av. Men på Nya Guinea gör man det muntligt. Att förstå vårt ursprung är ett centralt behov hos oss människor.

För Karin Bojs personligen har genombrottet inneburit både tid och pengar.

– Det gav mig ekonomiska möjligheter. Inte så att jag är rik, men jag kan leva. Jag behöver inte känna mig pressad att göra något som jag inte känner för. Rent praktiskt innebär det ju att jag slipper gå till en arbetsplats, att jag har frigjort tid så att jag kan skriva fler böcker.

I den nya boken borrar hon ner sig i gamla påståenden om folkvandringar och könsroller. Hur har det stått till med jämställdheten genom århundrandena? Och när uppstod egentligen patriarkatet?

– Klart är att vandringsmönstren har skilt sig åt för Europas fäder och mödrar. Europas pappor och mammor har alltså delvis olika historia, något som har konsekvenser än idag. Och så presenterar jag nyheter om de olika indoeuropeiska språken, till exempel varför vi pratar svenska i Sverige, och de i England pratar engelska.

”Handlar om hantverk”

Karin Bojs har alltså lyckats nosa upp inte bara ett, utan två paradigmskiften. Hon har begripliggjort och populariserat för svenska folket. Det är en lång resa – från att vara bagare till att vara Sveriges vassaste vetenskapsjournalist, säger jag. Är det?, undrar Karin. För henne är det samma sak.

– Det handlar om hantverk. Hantverk går ut på att måna om varje detalj. Därför får man lära sig spritsa mandelmassa innan man lär sig spritsa grädde. Ett hantverk består av en massa olika moment som man ska behärska. När jag började som journalist tillämpade jag samma metod. Det första jag gjorde när jag kom in på Journalisthögskolan var att gå och köpa en bok om hur man skriver maskin. I dag skriver jag lika fort som jag tänker. Som journalistvikarie jobbade jag lika grundligt. Jag plöjde varenda lokaltidning. Det sitter så djupt hos mig att man ska göra sitt hantverk. Att man ska gå till källan.

Karin minns när hon blev vetenskaps­journalist och inte hittade en enda förebild i Sverige. Istället sneglade hon på kollegorna i USA, Storbritannien och Frankrike. Hon åkte på internationella möten och konferenser och intervjuade journalister på BBC, The Economist, Financial Times och Le Monde. Hur jobbar ni? Vilka källor använder ni?, frågade hon, och antecknade nitiskt svaren.

Drivkrafterna är två: Hon vill veta hur det fungerar. Och hon vill att det ska vara rätt.

– Väldigt tidigt bestämde jag mig för att jag ska fästa ganska lite avseende vid vad forskare säger. Det intressanta är vad de publicerar i sina vetenskapliga artiklar. En viktig del av det journalistiska hantverket handlar om att gå till källan. Är du krigsreporter och ska rapportera från Ukraina så ska du prata med människor på plats. Går det inte att intervjua människor i landet så talar du med flyktingar vid gränsen. Det viktiga är att komma så nära källan som är möjligt.

Och så handlar det om disciplin. I mejlväxlingen före intervjun är Karin kortfattad. Inga onödiga utläggningar, det räcker om vi bestämmer tid och plats. Kollegor har berättat om när hon jobbade på Dagens Nyheter och telefonen ringde i ett. Det kunde vara en läsare som undrade vilken stjärna hen tittade på? Sådant tyckte inte Karin att hon hade tid med. Hon stängde av telefonen och läste vetenskapliga rapporter istället.

Var kommer drivet ifrån?

– Ska man avslöja sådant? Det är nog delvis inlärt. Jag har läst sådana där amerikanska managementböcker. ”Getting things done”, med en vidhängande app som heter ”Things”, till exempel. Den har hjälpt mig i hur jag ska prioritera och hur jag ska få saker och ting gjorda.

Men när hon ändå är igång, varför skriver hon inte böcker om sin andra hjärtefråga – klimatet – också?

– När jag började skriva böcker betraktade jag klimatet som klart, ur vetenskapsjournalistisk synpunkt. ”Nu får andra ta vid”, tänkte jag. Det hade gått över till att handla om politik och sådant, och det är ju inte mitt område.

Nyligen presenterade psykiatern och forskaren Simon Kyaga forskning som visar sambandet mellan psykisk ohälsa och kreativitet. Några av världens största framsteg har gjorts av personer med mer eller mindre starka drag av bipolaritet, schizofreni, autism och adhd. Ofta är det syskon eller andra närstående som står för framgångarna – genom att ha mildare drag av det som kan ge diagnos.

Karin, som har den bakgrund hon har, tycker att forskningen inger hopp.

– Det är tungt att vara närstående till en person som till exempel är bipolär eller schizofren. Det är sjukdomar som skadar individer och familjer. Men det kan vara trösterikt att också tänka på sjukdomarna som en gåva. Det kanske är så orättvist att den sjuka personen själv inte kan utnyttja gåvan, men att släktingar och anhöriga, som jag själv, kan göra det.

Annons
Scroll to Top