Ann Petrén börjar känna sig färdig med scenen: ”Nu vill jag ägna mig åt politiken”

Hon har ofta porträtterat marginaliserade arbetarklasskvinnor. En skarp kontrast till den privilegierade miljö hon växte upp i. På upploppet av teaterkarriären kan Ann Petrén konstatera att hon varit både orädd och feg i jobbet. När teatern inte längre tar all tid vill hon engagera sig politiskt, precis som pappa som hon miste redan som sexåring.

Nu blir föreställningen inställd, jäkla skit! Det var Ann Petréns första tanke när hon en eftermiddag i våras råkade ut för en cykelolycka på väg till teatern. I en nedförsbacke stack hon ner ena handen i jackfickan för att försöka fiska upp kortet som hon glömt blippa igång elcykelns hjälpmotor med. Handen fastnade i fickan, Ann tvärbromsade och flög över cykeln. Medan hon låg på marken och kände efter om hon kunde röra sig frågade ett vittne till olyckan om han skulle ringa efter ambulans. Det ville inte Ann. Lika bestämd var hon när maken Bengt som cyklat framför uppmanade henne att sätta sig ner och hämta andan.

– ”Nej, jag har inte tid, jag ska till
teatern”, sa jag. Sedan cyklade jag en mil till teatern med sned sadel.

Och givetvis gick hon ut på scenen den där kvällen – precis som alla andra spelkvällar – om än chockad, blåslagen och med ett sprucket revben.

– Men jag kände mig inte närvarande under föreställningen. Jag kommer inte ihåg någonting av den. Det var som att jag gick på autopilot. Efteråt skäms jag eftersom jag förstår att jag antagligen var ganska dålig på scen. Att det dessutom just den kvällen satt många i publiken som jag kände gjorde det hela extra hemskt. 

Det är tydligt att minnet fyller Ann med djup olust. I sanningens namn måste det dock inte till en cykelkrasch före föreställningen för att hon ska känna sig misslyckad på scenen. 

– Det är jättemånga gånger som jag har tänkt: Usch vad dålig jag var idag. Ibland har tanken till och med kommit mitt i föreställningar, bekänner hon.

 

Född i överklassen

Lyckligtvis betraktar publiken hennes skådespelarinsatser med helt andra ögon. Om det vittnar inte minst de otaliga utmärkelser som under årens lopp har regnat över Ann. Ännu ett betyg på hennes storhet är den pinfärska boken ”Ann Petrén på scen” där hennes långa yrkesgärning har fått sin rättmätiga uppmärksamhet. När författaren och vännen Stig Hansén frågade om han fick skriva en bok om Ann var hon först en aning oförstående.

Ann Petrén

Ålder 68 år.

Familj Maken Bengt ”Beche” Berger, 80, dottern Ebba, 34, samt fyra bonusbarn och nio bonusbarnbarn.

Bor I Stockholm.

Yrke Skådespelare.

Bästa karaktärsdrag Jag är en ganska omtänksam och pålitlig person. Ansvarstagande är jag också.

Sämsta karaktärsdrag Min korta stubin. Det går för snabbt när jag reagerar på saker som jag tycker är fel.

Käraste ägodel Min cykel. Jag cyklar överallt i stan, inte minst till och från teatern. 

Aktuell Med boken ”Ann Petrén på scen” av Stig Hansén, Ordfront. Medverkar i uruppförandet av Lars Norén-pjäsen ”Temps mort” i regi av Suzanne Osten. Premiär 16 december. ”Bonusfamiljen” kan ses på Netflix.

– ”Vad ska boken handla om?” var min första fråga. Stig försäkrade att boken skulle handla om yrket, vilket jag tycker det är jätteroligt att prata om. Däremot tycker jag att det är jobbigt att prata om hur jag känner inför saker och så där.

Vissa eftergifter var hon emellertid tvungen att göra på det området. Tillsammans med Stig Hansén återvände hon till barndomens Västerås, såväl i minnet som rent fysiskt. När sladdbarnet Ann kom till världen var hennes tre äldre syskon 18, 16 och 10 år gamla. Det var en tvättäkta överklasstillvaro hon föddes in i, med tjänstevilla, privatchaufför, hembiträde och representationsmiddagar. Pappa Folke var hög chef på Metallverken i Västerås och under en period riksdagsledamot för Folkpartiet. I slutet av 1959 kom han hem från en tjänsteresa i Pakistan med ett virus som orsakade hjärninflammation. Två månader senare var han död. Då den knappt sexåriga Ann fick veta av sin mamma att pappa hade gått bort tänkte 

hon att han väl skulle komma tillbaka igen som han alltid gjorde, men snart tvingades hon inse att faderns frånvaro var permanent. Om hon hade fått behålla sin pappa i livet tror hon inte att hon hade blivit skådespelare.

– Nej, då hade nog stannat vid att vara ett fritidsintresse. Det var ju så man tänkte om skådespeleri då, att man på sin höjd kunde ha det som en hobby. Det fanns inte på kartan att man kunde göra det till sitt yrke. Om jag hade fått ha pappa med mig upp i vuxen ålder hade jag simmat i ett annat vatten. Med tanke på att han tillhörde den politiska världen tänker jag mig att det hade varit andra typer av samtal runt middagsbordet. Jag tror att han hade kunnat få med mig på det politiska tåget. 

 

Tänkte bli lärare

Den som fick in henne på skådespelarspåret var tio år äldre systern Tinne som var med i en teatergrupp. Efter gymnasiet fick Ann jobb som statist på den lokala teatern. Men eftersom skådespelare var ett otänkbart yrkesval började hon snart läsa på lärarhögskolan i Malmö med siktet inställt på att bli mellanstadielärare. Ett och ett halvt år in i utbildningen tog hon studieuppehåll och anslöt sig till en fri teatergrupp. När hon väl hade bestämt sig fanns det ingen återvändo. 22 år gammal kom hon in på scenskolan på tredje försöket. I en miljö och tid som präglades av socialistiska värderingar var det en belastning att komma från överklassen. Ann gjorde stora ansträngningar för att dölja vilken samhällsklass hon växt upp i. När skolans biträdande rektor gissade att hennes pappa drev en tobaksaffär konstaterade hon triumferande att hon hade lyckats. Sin borgerliga bakgrund tog hon starkt avstånd ifrån. 

– För mig var borgerligheten väldigt förknippad med att visa upp en fasad utåt som många gånger var totalt missvisande. Jag tycker att det där fasadhållandet har skadat min familj, åtminstone två av mina syskon. Som ung protesterade jag mot Vietnamkriget och engagerade mig i FNL-rörelsen. Jag tror att det var en sorts motreaktion mot min borgerliga uppväxt där jag förväntades servera snittar och se trevlig ut på min mammas middagsbjudningar.

Ann Petrén börjar känna sig färdig med scenen: ”Nu vill jag ägna mig åt politiken”
”Det är jättemånga gånger som jag har tänkt: Usch vad dålig jag var idag. Ibland har tanken till och med kommit mitt i föreställningar”.

 

Med tiden har Ann försonats med sin bakgrund. Yrkesmässigt kan hon numera tycka att den är en tillgång, även om hon gärna hade velat få större användning för sina närstudier inifrån borgerlighetens boningar.

– Med tanke på att jag har iakttagit många överklassdamer är det egentligen ganska synd att jag inte fått spela fler sådana roller. Jag tror att det till viss del handlar om en fördomsfullhet som är baserad på hur jag ser ut. Jag har spelat många kvinnor ur arbetarklassen och då har det blivit att jag fastnat i det facket, speciellt på tv och film där castingen är otroligt ensidig.

Generellt sett är dock arbetssammanhanget viktigare än den enskilda rollen.

– Jag har alltid sett det som en styrka att ingå i ett kollektiv. Att vara en ensam frilansare hade inte passat mig. Det är med viss sorg som jag bevittnat hur vårt yrke blivit alltmer individualistiskt. Jag tror inte att jag hade överlevt som skådespelare om jag hade börjat nu eftersom jag är så beroende av gruppen. När jag går i pension från teatern kommer jag nog att sakna gemenskapen i ensemblen mycket mer än vad jag kommer att sakna att stå på scenen. 

På 1980-talet drev Ann under en period Boulevardteatern med några skådespelarkollegor. En rolig men slitsam tid som utöver skådespelarinsatserna bland annat innefattade att städa toaletter, stå i kassan och tvätta sina egna scenkläder. Den totala hängivelsen till jobbet utmynnade till slut i en svacka. 

 

Färdig med scenen

Ann sökte en utbildning till möbeltapetserare men kom inte in. Lyckligtvis återfann hon småningom lusten till yrket. Men om hon stod inför att välja yrkesbana idag tror Ann att hon lika gärna skulle ha kunnat söka in på en trädgårdsskola eller snickarutbildning, praktiskt lagd som hon är.

– Teatern är så flyktig. Det är stundens konst. Ridån går ner och så finns inte verket förrän nästa gång det ska spelas. Och när man har spelat sista föreställningen, då bara upphör allting. Som en kontrast till det vill jag alltid ha något praktiskt projekt på gång där man ser ett konkret resultat. Det kan exempelvis vara ett handarbete, en odling eller fönster som ska kittas. Jag vill kunna annat än att bara spela teater, förklarar hon nästan ursäktande.

Efter medverkan i ett 70-tal teateruppsättningar kryper Anns sista applådtack allt närmare. Vid 68 års ålder börjar hon känna sig färdig på scenen. Men innan hon nästa år lämnar Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm ska hon sluta cirkeln genom att medverka i Lars Norén-pjäsen ”Temps mort” i regi av Suzanne Osten – en regissör som har betytt oändligt mycket för Ann. Under sina tolv år på Stockholms stadsteaters forskande teaterverksamhet Unga Klara där Suzanne Osten var konstnärlig ledare fick hon ständigt nya utmaningar. I en föreställning fick hon förkroppsliga ett tvåårigt barn, i en annan en kvinna med Downs syndrom, i en tredje en maktfullkomlig man i kostym…

– Jag tror aldrig att jag ska klara av någonting, men de annorlunda rollerna på Unga Klara gav mig ett sceniskt mod. Jag kan vara väldigt orädd på scenen, under gynnsamma omständigheter. Det där modet föddes också ur att Suzanne tvingade oss skådespelare att ha publiken som en samarbetspartner. Det vanliga är att man släpper in åskådare först när pjäsen är färdigrepeterad, men här var de med hela vägen i repetitionsarbetet. Egentligen tycker jag inte om att visa upp något som inte är färdigt, men samtidigt blir man mindre rädd för publiken om man gör det.

 

Sista föreställningen

Samarbetet med Suzanne Osten var ett resultat av idogt uppvaktande. Som nybakad skådespelare skrev Ann varje år brev till Suzanne och uttryckte sitt intresse för att jobba med henne. När hon i början av 2000-talet såg dramaserien ”Anderssons älskarinna” på tv drabbades hon av samma övertygelse om att hon fått korn på en regissör som hon ville arbeta med. En kväll tog hon mod till sig och ringde upp Björn Runge som stod för seriens manus och regi. Björn Runge gav henne rollen som Anita i filmdramat ”Om jag vänder mig om” – ett minnesvärt rollporträtt som gjorde Ann känd för en bredare publik och gav henne en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. Inte heller i teatersammanhang har Ann suttit och väntat på att bli uppbjuden utan initierat många projekt. Men det finns ett område där hon själv anser att hon inte har utmanat sig själv tillräckligt. Vid flera tillfällen har hon tackat nej till regiuppdrag som erbjudits henne. Varför? kan man undra.

– Jag tror att det är ansvaret i att hålla i en stor produktion som har avskräckt mig. Eftersom jag själv ställer höga krav på regissörer har jag varit rädd för att inte mäkta med ansvaret som det innebär. Där har jag fegat, vilket jag kan ångra lite. Det skulle ha varit kul att regissera mer. 

     Fastän ”Temps mort” officiellt är hennes sista produktion på Kulturhuset Stadsteatern (tidigare Stockholms stadsteater) som hon varit trogen sedan 1988 kommer det sannolikt inte att vara sista chansen att se Ann på scen. Hösten 2023 är det tänkt att hon tillfälligt ska vända tillbaka till barndomsstaden Västerås för en uppsättning på Västmanlands teater där hon jobbade de fem första åren efter scenskolan. Sedan då? 

– Jag vet inte riktigt hur det ska bli faktiskt. Jag ser framför mig att jag ska ha större frihet att kunna träffa vänner, resa och läsa böcker, men jag hoppas också på att få jobba lite. Det skulle vara kul att göra mer film och tv, men eftersom min ålderskategori är underrepresenterad där kommer det knappast att vara min huvudsyssla. 

Kanske är det nu som det där samhällsengagemanget hon alltid burit på ska omsättas i handling på riktigt. För nog har Ann ärvt pappa Folkes politiska medvetenhet, även om hennes partisympatier möjligen skulle ha fått honom att rynka en aning på näsan. Inför 2018 års riksdagsval läste hon in Vänsterpartiets valplattform och stod på stan och delade ut partiets flygblad.

– Jag är ledsen över att jag inte var mer engagerad i det senaste valet. Det får mig att känna mig som en dålig medborgare. Om jag skulle ge mig själv en uppgift så är det att framöver vara mer politiskt aktiv och försöka göra världen lite bättre. Och så vill jag gärna börja jobba ideellt för Stadsmissionen. Det vore en tillfredsställande känsla att få göra något gott för andra.

Scroll to Top