Åsa Larsson: “För mig börjar frihetstiden nu”

Hon är inte lång (156 cm), späd men mycket vältränad och för dagen snyggt rödhårig (nej, inte äkta, skrattar hon).

Dessutom är hon nästan sprudlande glad och kanske är det Åsas vanliga dagsform, men helt säkert beror det också på att hon just nu är fri som fjällripan i henne älskade hembygd Tornedalen. Fri att göra precis vad hon vill.

För efter att ha avslutat sista delen om Rebecka Martinsson med “Fädernas missgärningar” försöker hon unna sig att göra just ingenting.

– Haha, då skulle du sett mig när jag var klar med boken, säger hon när jag kommenterar hennes pigga utstrålning. Jag kände mig som en påse sopor som gick hemma med fötter och ben.

Men hur det går med att-göra-ingenting-projektet är svårt att säga. För att slå dank, som hon uttrycker det, har Åsa Larsson aldrig riktigt tränat på. “Jag är ärligt talat rätt dålig på att njuta.” 

 

– Inom min släkt är det finaste man kan säga om någon att hon är en arbetsmänniska. Mina barn brukar säga att jag jobbat jämt.

– Nu upprepar jag hela tiden för mig själv: “Hur kan jag ha det så lyxigt? Är det verkligen sant?”

Men varken Luther eller Jante lämnar Åsa Larsson ifred.

– Det låter hemskt att säga, men det här frihetsprojektet är inte bara skönt. Det väcker också rädslor och oro. Det är fantastiskt jättehärligt och jätteläskigt vidrigt på samma gång.

– Jag tränar på att bli mer sorglös… att andas igenom oron som kan komma av att inte arbeta.

 

Utbildad skattejurist

En titt bakåt i historien visar att Åsa Larsson hade fått högsta flitbetyg av släkten. Hon har knappast nått sina stora framgångar genom att drälla runt. Först fem års studier i Uppsala, och en utbildning till skattejurist.

Här träffar hon sin dåvarande man och tillsammans får de två barn. Men något skaver. Åsa som hela livet drömt om att bli författare, hur hamnade hon här – som en jurist mitt i karriären? Var tog den kreativa och fantasifulla Åsa
vägen?

Under sin mammaledighet börjar hon skriva, i smyg. Sedan tar hon ett enklare handläggarjobb för att ha helger och kvällar lediga och skriva vidare. 

– Och jag insåg att det inte gick att ha ett jobb som äter upp ens hjärna.

Nästan ingen vet om att en första roman är på gång, “mitt skrivande var lika hemligt som om jag hade porrsurfat”.

Men efter några refuseringar, så kommer då en dag brevet som förändrade, ja hela hennes värld. Åsas manus hade blivit antaget, av stora fina förlaget Albert Bonniers.

 

2003 kom “Solstorm” – den första ­delen i serien om advokaten Rebecka Martinsson, som motvilligt återvänder till uppväxtstaden Kiruna. Boken blir en succé, får pris som årets bästa debut, och blir så småningom också film med Holly­wood-stjärnan Izabella Scorupco i
huvudrollen.

Snart säger Åsa upp sig för gott, utan större ångest. Ny anställning kunde hon alltid få.

– Jag ångrar ändå inte min jurist­utbildning. Jag har haft stor nytta av den när jag skrivit mina böcker. Dess­utom finns det alltid någon form av ekonomisk brottslighet med i historierna.

Det finns få deckarförfattare som hyllats så mycket som Åsa Larsson, för sitt språk, för sina personbeskrivningar, för sina miljöskildringar. Både läsare och kritiker har älskat den knepiga Rebecka 

Martinsson och den orubbliga fembarnsmorsan och polisen Anna-Maria Mella i Kiruna.

Men i samband med femte boken händer någonting. Orden vill inte fästa på papperet längre. Orken, kraften och fantasin tycks ha övergivit Åsa. Minnet sviker, Åsa kan knappt komma ihåg var hon parkerat bilen.

– Med facit i hand var det nog en riktig utbrändhet. Jag borde ha gått till doktorn, men ville nog inte ta in att det verkligen hände. Det är det där tornedalska arvet igen, “inte kan det drabba mig, hårt arbete har ingen dött av”.

– I dag hade jag gjort annorlunda.

 

Började snurra för snabbt

Förmodligen berodde utbrändheten på att allting börjat snurra lite för snabbt. Åsa hade skilt sig och flyttat och stannade aldrig upp och sörjde sitt gamla liv. Arbetstempot var stenhårt och alla resor och promotionturnéer för böckerna slet. Semester var det aldrig tid för.

Räddningen blev över ett år i vila.

– Jag var så väldigt privilegierad, mina gamla böcker kunde försörja mig, säger hon och fortsätter:

– Förlaget var så oerhört vänligt när jag inte kunde skriva, “skit i boken” sa de, “viktigast är att du mår bra.”

Om hon var utbränd eller kanske rent av deprimerad, vet hon fortfarande inte.

– Jag gick också i terapi, det har jag gjort sedan tonåren. Trots att jag ofta är glad har jag också en orospersonlighet.

Åsa är övertygad om att vi kan ärva sorger och trauman i flera led, och att vi medvetet eller omedvetet bär med oss sådant som hänt våra föräldrar.

– Jag är själv ett konkret exempel. Det tog mig många år att förstå varför jag blev så nedstämd om höstarna – precis som min mamma och hennes syskon.

Det visade sig att Åsas mamma ända sedan sjuårsåldern skickats hemifrån för att bo på arbetsstuga och gå i skola. Där fråntogs hon sitt språk, meänkieli, och tvingades prata svenska.

– Så när sommaren var slut visste mamma och syskonen, “nu ska vi åka
hemifrån, från mamma och pappa”. Tänk så hemskt för dem, inte konstigt att de alltid blev låga om hösten.

– Jag tycker det nästan är löjligt hur påtagligt det är, att jag har ärvt mammas höstnedstämdhet.

Att mamma och hennes syskon inte heller pratade om hur tiden på arbets-
stugan påverkat dem, bidrog också.

– Det var för smärtsamt, tror jag.
Istället blev det ett obearbetat trauma, som vi i nästa generation är med och bär. Inte för att göra oss illa, bara “that’s the way it works” säger Åsa.

Men hur länge finns traumat kvar?

– Jag tror att inte man kan inbilla sig att det är borta. Jag brukar säga till mina barn, att om vi lyckas lite, lite bättre för varje generation – då har vi gjort det bra.

Att också synden går i arv är även ett tema i “Fädernas missgärningar”. En sjätte och sista del som kom efter nio år!

– Ja, det är ju galet att låta det gå så lång tid mellan två böcker i en deckar-
serie. Men nu blev det som det blev.

För emellan kom också Pax-serien, som hon har skrivit ihop med Ingela Korsell och tecknaren Henrik Jonsson. Böckerna är direkt skrivna för hennes då elva­åriga son som slutade läsa böcker. Vad kunde få honom att börja igen? Det blev tio riktiga slukarböcker i fantasygenren, som utspelade sig i Mariefred, Åsas dåvarande hemstad.

–  Jag hade en idé om att arbeta med den sjätte boken om Rebecka Martinsson parallellt, men det gick inte. Det var för svårt att splittra sig.

 

Årets bästa deckare

Men i fjol kom alltså till slut sista delen, och det får väl anses vara tämligen sällsynt att Dagens Nyheters kultursidor utropar “Äntligen” när en bok kommer ut: “Äntligen! ÄNTLIGEN! Det har gått nio outhärdligt långa år sedan Till offer åt Molok kom ut” skrev DN:s Lotta Olsson och utsåg den senare till årets bästa deckare med formuleringen: “Ändå har det inte funnits några som helst tvivel om vilken som har varit allra bäst: När Åsa Larssons sista bok i serien gavs ut överträffade den alla förväntningar med råge, vilket inte vill säga lite”.  

– Lättnaden och glädjen är svår att beskriva. Och lite svår att hålla i om man är väldigt självkritisk som jag. Man får fånga glädjen i svansen när den hastar förbi och säga “stanna, nu ska vi faktiskt fira!” säger Åsa.

 Själv kan jag bara ödmjukt hålla med om att det absolut var en av mina största läsupplevelser 2021, och ni som tror att ni inte gillar ljudböcker kommer att ändra er när ni hör Åsa Larsson med porlande stämma läsa in sin egen bok.

Det finns personer i boken du aldrig kan glömma och även om Rebecka Martinsson såklart är viktig, så är det kanske Ragnhild Pekkari som får hjärtat att klappa extra fort. Ragnhild som plågas av den kanske värsta synden av alla –  att vara en dålig mamma.

– Vår tid är oförsonlig mot mammor som inte är perfekta, säger Åsa. Vi har mycket svårare att förlåta mödrarnas missgärningar än fädernas. Om en man krökar och lyckas sluta blir han en hjälte. En kvinna får dras med skulden i evig tid.

– Idag kan vi öppet prata om utbrändhet, ohälsa och missbruk. Men ingen, INGEN kvinna pratar om att de har en taskig relation till sina barn, det är så fruktansvärt skambelagt. Det är kanske det mest förbjudna.

Genom bokens strömmar också en stark kärlek till alla oss kantstötta och mörbultade av livet, och på frågan om det inte är svårt att lämna så många älskade karaktärer, så svarar Åsa lugnt:

– De kommer inte tillbaka, jag har tagit farväl för gott. Men jag tänker på dem som lite avlägsna släktingar. Och på att jag ändå lämnade dem på ett hyggligt bra ställe.

 – Men det är klart att jag kommer att sakna Rebecka. Hon har levt vid min sida från att mina barn föddes tills att de har flyttat hemifrån. Hon har försörjt min familj.

Den stora frågan som hon alltid har fått genom åren är – hur mycket Rebecka Martinsson är hon själv? Jurist, från Kiruna, bakgrund i frikyrkan…

– Jo, det är klart att jag lånat ut vissa delar av mig själv till Rebecka, framför allt min underdog-känsla.

 – Jag är ju uppvuxen i en gruvarbetarstad och även om min föräldrar var akademiker, så har jag inte gjort klassresan i själen. Jag var 18 år när jag åt på restaurang första gången, hade aldrig bott på hotell, vi campade på vår semester. Den känslan lånade jag ut till Rebecka.

I nya livet ingår också en flytt från fina gamla huset i Mariefred till en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Här är hon sambo med Ola, “som ingen förstår vad han jobbar med, han är doktor i virus”.

– Men det är bra. Han kan prata med 21-årige sonen som pluggar teknisk kemi. När de går igång retirerar jag snabbt till mina inre rum.

23-åriga dottern “samlar på djur” och väntar just nu på leverans av en “väldigt dyr liten ödla”.

Nästa stora projekt är att återknyta ännu mer till barndomens Tornedalen.

– Jag har längtat tillbaka hela tiden, jag tror det är därför mina böcker har utspelat sig där. Det var ett sätt att bota min hemlängtan.

 

Bygger lego

Tillsammans med Ola har hon köpt en tomt i Tornedalen, i närheten av Pajala, precis vid älven där så många händelser ägt rum i både Rebecka Martinssons och Åsa ­Larssons liv. Där de ska sätta upp en “timring”, det vill säga ett gammalt hus som plockats ned stock för stock, och sedan ska byggas upp igen på tomten.

– Får vi upp det innan vi fyller 90 år är vi asnöjda. 

Men en gissning är att det går snabbare än så, för att bygga hus har Åsa redan tränat rätt mycket på. Låt vara i mindre format – lego.

Hela familjen är riktiga lego-nördar, visar det sig, som följer amerikanska tv-programmet “Legomaster” slaviskt. Varje jul köps ett gigantiskt bygge, i år ett Disney-slott som det tar flera veckor att sätta ihop.

– Det är som meditation att bygga Lego, förklarar Åsa. Tanken får liksom vara i fred.  

– Det är ett av mina övriga projekt just nu, att hitta något kreativt som jag kan göra med händerna.

Stickning kanske, föreslår jag, och det får Åsa att gå igång:

– Men sticka, allvarligt, varför måste det vara så erbarmligt svårt. Jag minns när jag skulle sticka en råtta i skolan, den förpillade råttan fick ett jättestort huvud och skrumpet litet arsle. Jag fick så dåligt betyg i syslöjd!

Men att sysselsätta händerna genom att knattra på tangenterna till en ny bok är ännu avlägset.

– Jag älskar att berätta historier, men samtidigt är det skönt att tänka tanken att jag kanske slutar helt. Man kan göra andra saker. 

– Men samtidigt är det lite som med kärleken, du väljer inte. Den historia som kommer och knackar på, den knackar på.