Sahar Almashta flydde sitt land: ”Det tog 25 år ­innan jag mötte mamma igen”

Hennes far bröts ner av tiden i fängelset, hennes mor fick se två barn gå i exil. Själv var Sahar Almashta i sin ungdom politiskt aktiv hemma i Irak. 

– När Saddam Hussein kom till makten började situationen bli väldigt farlig. Jag blev kallad till förhör flera gånger och tänkte att jag kanske inte får fler chanser – man kan ju bara försvinna. Det kunde drabba vem som helst, men eftersom jag var aktiv så var det verkligen ingen lek. Då bestämde jag mig för att det är nu eller aldrig, jag måste ta steget. Och så flydde jag, berättar Sahar. 

Hon hade sett på nära håll hur illa det kunde gå även om man inte var politiskt aktiv.

– Jag har en bror som satt åtta år i fängelse, och min pappa dog efter alla konstiga sjukdomar som han fick i fängelset. Och de var ändå inte politiskt engagerade. 

Flykten förde Sahar till Moskva. Hon studerade först ryska och fortsatte sedan på arkitektskola, gifte sig med en landsman och födde sin första dotter. Det blev åtta år i Ryssland.

– Vi tänkte att vi studerar klart och sedan åker vi hem. Men naturligtvis kunde vi inte det. Saddam satt kvar, och när man flyr en diktator kan man aldrig åka tillbaka. Jag brukar prata om det här på mina föreläsningar, hur de flesta som tvingas lämna sina hemländer tänker så: Vi kommer tillbaka snart. För mig tog det 25 år. 

Enkel till Sverige

Istället blev det en enkelbiljett med Aeroflot till Sverige. Vänner sa att alla här var snälla och att det var så vackert, grönt och dessutom ljust dygnet runt. Ja, det var juni…

– Vi blev lurade! säger Sahar och skrattar stort. För hon tycker ändå inte att det kunde ha blivit bättre: efter ett kort tag sattes familjen på nattåget och de vaknade i norrländska Bureå. 

– Från Moskva till “Bure”, tänk det! Och det var fantastiskt! De tog hand om oss, jag är så tacksam för de åren. I en liten by får du en genuin chans att lära känna det nya landet, lära dig språket på ett bra sätt, lära känna dina medmänniskor, prata med dem och få vänner. Men för dem som hamnar i stora städer är det omöjligt. Mission impossible. Där är man anonym så per automatik hamnar man bland sina landsmän, och efter många år kan man fortfarande inte språket, står inte på egna ben utan är vilsen. Och snurrar mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Jobbtorget och så vidare, år efter år efter år. Och såklart SFI som aldrig tar slut. 

Själv älskade hon att få hänga med de äldre damerna i Bure, de som bjöd in henne att vara med och väva. 

Vävning och svenska

– Det var ett guldtillfälle. Sitta varje vecka vid en vävstol och ställa en massa frågor, på knasig svenska, och lära känna de här kvinnorna och mitt nya hemland. 

I femton år arbetade sedan Sahar på ett arkitektföretag, innan hon startade eget för att arbeta med sin hjärtefråga, integration. 

– Jag har märkt hela tiden att det är så enorma behov överallt. Och enorma utmaningar som ingen tar hand om. De här frågorna är lite tabu, lite obekväma, och man vill inte handskas med dem. Mycket bygger på okunskap. Vi vet inte så mycket om varandra helt enkelt. 

Sahar menar att då generaliserar vi istället, sätter etiketter och dömer varandra, och det leder till enorma förluster. 

– Därför ville jag så gärna arbeta med det här – för om inte jag kan bidra, vem kan då? Med min livsresa, min erfarenhet, jag har ju bytt land och kultur två gånger. Levt i tre kulturer och börjat från noll. Bokstavligen från noll och bokstavligen tre olika alfabet. 

Så Sahar började föreläsa och startade en podcast där hon intervjuade politiker, författare, aktivister, ensamkommande barn, överlevande från Förintelsen… Och hon började skriva sin familjs berättelse. Den och flera av intervjuerna blev grunden till boken “Flykt” som kom 2019. 

Visa vanliga människor

– Jag ville så gärna berätta. Det är både ett ansvar och ett arv, jag kände mig nästan skyldig att skriva och berätta. Och jag ville visa vanliga människor, fantastiska människor, istället för allt negativt vi ser i medierna.

Under pandemin har dock föreläsningar och företagande fått ligga på is. Sahar tillhör riskgrupp och isolerade sig. Det visade sig få oväntade konsekvenser:

– Under corona, när jag har varvat ner lite, känner jag att allt har kommit ikapp mig på något vis. För första gången kände jag: “Aha, är det så här det känns när man vilar och inte springer maraton?” För jag känner att jag har sprungit maraton ända sedan jag lämnade min familj. Oavbrutet maraton. Att byta land och börja från noll tar all ens energi. Att bygga upp något från ingenting är stort, det kräver enorma krafter.

Säger Sahar och ler. Hon är hemma nu och slipper springa mer.

Sahars råd till dig som är ny och dig som vill hjälpa 

Var nyfikna på varandra! Att ställa frågor och lära känna varandra öppnar dörrar. Man ser att den andre är en vanlig person som kommer från en annan kultur.

Gå med i ett kompis­projekt, t ex hos Röda Korset. Anmäl dig som vän och träffa en person kanske varannan vecka: fika, sitt och prata – det gör mycket för bägge. Det mänskliga mötet är så viktigt. Det behöver inte vara stora frågor, mer: “Hur känns det i Sverige, klarar du kylan, hur går det med svenska språket?” Språket är en nyckel. 

Hälsa på din granne, hjälp en ny kollega – kanske är det första arbetsplatsen för någon som är nervös och inte vet vad som förväntas. Ställ en fråga, berätta vad som gäller, bjud på en kopp kaffe.