Lina växte upp i en trasig familj: ”Jag sa inte till ­någon att mamma satt i fängelse”

Den stora skammen i att ha en mor som valt missbruk och ­kriminalitet framför sin egen dotter har satt djupa spår hos Lina, som idag är 36 år.

Å ena sidan tänker Lina Hellmark på sin barndom som dysfunktionell där hennes föräldrar hade alkoholproblem och på en mamma som till och från satt i fängelse under hela hennes uppväxt.
Å andra sidan tänker hon tillbaka på den och minns både kärlek och trygghet.

– Jag var inte mer än ett år när mina föräldrar skilde sig och under de första åren, som jag inte minns så mycket av, levde jag varannanveckas-liv. Men när jag var fem år fick jag reda på att mamma hade blivit av med sin lägenhet på grund av sitt missbruk. Ett tag bodde jag varannan vecka hos pappa och övrig tid hos mormor och morfar, säger Lina och berättar att ganska snart därefter blev hennes pappa vräkt från sitt boende.

Lina tänker tillbaka på när hon kom hem till sin pappa som sa att hon behövde flytta. Hon hade hoppats på att det var till Valla torg i Årsta där de flesta av hennes kompisar bodde.

– När pappa sa “Nej, du ska flytta till mormor och morfar” blev jag såklart glad över att få komma till dem, men besviken över att inte få flytta till Valla torg. 

Omhändertogs av socialen

Lina omhändertogs av socialtjänsten som avvägde om Lina verkligen skulle placeras hos sina morföräldrar. Eventuellt var de för gamla?

– Idag är jag glad över att det var hos just dem jag placerades och fick växa upp, menar Lina som inte ens vågar tänka tanken var hon skulle kunnat hamna annars. 

Linas mamma åkte fast för en rad olika brott och under åren som följde satt hon i fängelse, bland annat för narkotikabrott och olovlig körning. De enda gångerna Lina fick träffa sin mamma var under de perioder hon satt inne, vilket Lina tror kanske blev endast nio gånger under hennes uppväxt. Lina beskriver hur skönt det kändes när hennes mamma befann sig i fängelse, för då visste hon åt-minstone var hennes mamma höll hus. 

– Annars bodde hon runt i olika husvagnar, vilket fick mig att oroa mig extra mycket för henne, berättar Lina. 

Hemma hos sina morföräldrar kunde Lina aldrig prata om hur det kändes att hennes mamma satt i fängelse. 

– De tillhörde den äldre generationen där man körde på och inte pratade om känslor. Och med mina kompisar vågade jag inte säga något. Jag skämdes för att inte ha en närvarande och engagerad mamma. Både lärare på skolan och socialtjänsten ­visste ju om min situation, men ingen pratade med mig vilket jag idag som vuxen kan tycka var väldigt märkligt. Åh, vad jag saknade kärleken från en mamma, du vet den där villkorslösa, oändliga moderskärleken? utbrister Lina.

“När jag var fem år blev min mamma av med sin lägenhet på grund av missbruk. Ganska snart därefter blev pappa vräkt”

 Lina kände en skam över att hon blivit bortvald av sin mamma och frågade sig ofta: “Om inte hon kan älska mig, vem kommer då att kunna göra det?” Hennes strategi för att överleva var att stänga av känslorna och istället för att bjuda hem kompisar, som skulle genomskåda lögnen, brukade hon gå hem till andra barn för lek.

– Jag tyckte om att vara hemma hos andra och för en stund befinna mig i en normal familj. Samtidigt kunde jag känna mig så otroligt avundsjuk på det de hade. Bara att se en hel familj sitta samlad runt ett middagsbord kändes såklart i hjärtat, berättar Lina.

När kompisars föräldrar hämtade och skjutsade till och från olika aktiviteter blev det också tydligt för Lina vad andra hade och vad hon saknade. 

Lina växte upp i en trasig familj: ”Jag sa inte till ­någon att mamma satt i fängelse”
Lina, 6 år, hos mormor och morfar, dit hon fick flytta när föräldrarna inte kunde ta hand om henne.

Hälsade på sin mamma i fängelset

Det är svårt för Lina att komma ihåg det allra första besöket i fängelset, men hon minns att vid flera olika tillfällen satt hon med sin mormor på bussen ut till Färingsö.

– Först brukade vi ta tunnelbanan till Brommaplan i Stockholm. För att sedan komma ut till Ekerö och Färingsös anstalt behövde vi därefter åka två olika bussar.

– Jag minns det som en lång resa, att fängelset låg långt ute på landet. Pirret och förväntan jag kände inombords, när jag satt där på de där bussarna, växte ju längre från stan vi kom, berättar Lina.

Innanför stängsel och taggtråd minns Lina att hon brukade komma fram till ett slags grinddörr där olika säkerhetsrutiner utfördes av fängelsepersonalen.

Väl i besöksrummet brukade Linas mamma släppas in till dem. Lina berättar att det på den tiden fanns solarier i fängelser och att hennes mamma alltid mötte dem brunbränd.

– Hon var alltid så brun och doftade ljuvligt av olika parfymer. Vid varje besök bjöd hon på bullar som hon själv hade bakat. Och jag minns att hon hade en massa olika goda tesorter, utbrister Lina. 

Stunderna i besöksrummet med sin mamma minns Lina som livets höjdpunkter. Mor och dotter passade då på att mysa och bara vara nära.

– Aldrig någonsin lovade hon något, som att hon skulle sluta med droger eller att nu var det sista gången hon åkte fast. Det var på ett sätt gan

ska skönt att hon aldrig ingav några falska förhoppningar. I besöksrummet var det “här och nu” som gällde. Både tid och rum försvann och jag älskade det, säger Lina. Hon betonar att hennes mamma aldrig heller krävde att Lina skulle hälsa på. Besöken var endast på Linas och hennes mormors villkor. 

Tillsammans med sin gymnasiekärlek

Redan på gymnasiet träffade Lina sin Morgan, den man hon idag fortfarande lever med och har två barn tillsammans med. Till en början kände inte ens han till att Linas mamma satt i fängelse.

– Det var först på vår studentfest, när det verkligen börjat bli allvar mellan oss, som jag kände att jag inte längre kunde bära på denna hemlighet, förklarar Lina och beskriver att han mötte hennes förtroende med respekt.

Sista gången Linas mamma åkte in var år 2007.

– Hon hade då bestämt sig för att bli fri från droger, men jag tog det med en nypa salt. Man hade liksom hört det där vid tidigare tillfällen. Jag vågade helt enkelt inte tro på henne. Under mitt sista besök hade jag med mig Morgan till fängelset. Jag ville verkligen visa honom vad som ändå var en del av mig, säger Lina.

Hon tror att det var i denna veva, när det blev allvar mellan henne och Morgan, som hon började reflektera och överhuvudtaget vågade prata med andra om sin situation.

– Det hade så länge varit som en elefant i rummet och jag var nu i 25-årsåldern och började själv fundera på hur jag själv skulle kunna bli som mamma. Känslorna kom helt enkelt ikapp. Och det jag framför allt kände var en sorg över allt jag missat, men även en ilska över att ha blivit lämnad av min egen mamma.

Lina växte upp i en trasig familj: ”Jag sa inte till ­någon att mamma satt i fängelse”
Idag har Lina egna barn men det var inget lätt beslut. ”Jag var rädd för att bli som min egen mamma.”

Drogfri med ordnat liv

Fjorton år har nu gått sedan detta besök och Linas mamma har lyckats hålla sig ifrån både droger och fängelsestraff. Hon har idag skapat sig ett ordnat liv, tagit körkort, pluggat och har egen lägenhet. Lina vill inte påstå att de har en mor-och-dotterrelation idag, men något hon beskriver som “en innerlig och fin vänskap”. 

– Mamma är den person som jag kan känna mig helt och hållet förtrolig med. Hon är allt annat än dömande. Trots att vi inte växt upp vid varandras sida är vi väldigt lika, berättar Lina.

Gick i terapi

Innan Lina började studera till socialpedagog kände hon att hon behövde “bli klar” med sig själv. 

– Jag insåg att jag behövde gå i terapi och bearbeta allt jag var med om som barn, framför allt avsaknaden av att ha en närvarande mamma.

Kanske var det Linas livserfarenhet tillsammans med hennes utbildning som gjorde att hon fick jobbet som familjestödjare på BUFFF, som är en barnrättsorganisation som hjälper familjer med en frihetsberövad familjemedlem. Organisationen startades 2001 av en kriminalvårdare på anstalten Färingsö som tyckte den här formen av stöd saknades.

– Valet av yrke grundar sig absolut i min uppväxt. Jag kan relatera till hur många barn känner det som har en anhörig i fängelse, menar Lina.

Lina är idag tvåbarnsmamma, men att ta steget och våga bli gravid var inte helt lätt. 

– Jag var otroligt rädd för att bli som min egen mamma. Tänk om jag också skulle överge mitt barn? Var jag kapabel att ta hand om ett barn?

Det Lina kände när hennes barn väl fanns där på hennes bröst var istället att hon drabbades av en övermäktig våg av kärlek.

– Denna enorma kärlek är nästan svårt för mig att ta in, det blir nästan jobbigt. Och jag tror att det bottnar i känslan av att förlora någon man älskar väldigt mycket, säger Lina.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top