Göran Rosenberg: “Mina föräldrar fick vara med om hur allting rasade samman”

På sätt och vis är den nya boken en logisk fortsättning på den förra, Augustprisbelönade “Ett kort uppehåll på vägen från ­Auschwitz”. Där skildrar Göran Rosenberg sin uppväxt i Södertälje, men också resan i fotspåren efter pappan som överlevde Förintelsen, men som inte orkade leva vidare med minnena. När Göran var elva år tog pappan sitt liv. Boken har sålts i nära 210 000 exemplar och översatts till tretton språk. Och när den var klar gav den Göran Rosenberg lätt skrivkramp. Hur skulle han någonsin kunna toppa den? Och vad skulle kunna engagera honom lika mycket?

Jo, en rätt okänd rabbin skulle det visa sig. 

– När jag har berättat att jag skriver en bok om Marcus Ehrenpreis har folk sett undrande ut. Vem var det och varför skriver du om honom? Trots att Marcus Ehrenpreis under så många år spelade en central roll i svenskt judiskt liv och i svenskt kulturliv, så har han på något sätt raderats ut ur det kollektiva minnet. De som trots allt har hört talas om honom får ofta något mörkt i ögonen när hans namn nämns, speciellt i judiska kretsar, eftersom Ehrenpreis kom att förtalas efter kriget och hans namn fick en fläck på sig. 

Vem var han då – Marcus Ehrenpreis? Framför allt var han överrabbin i Stockholm i över tre decennier, från 1914 till 1948. Det är osannolikt lång tid, ett ledarskap som spänner över två världskrig, Förintelsen och mellankrigstiden. Marcus Ehrenpreis föddes i Lemberg i dåvarande Österrike, nuvarande Ukraina, och redan vid unga år var han en etablerad judisk kulturpersonlighet. Att han så småningom ville bosätta sig i det lilla perifera landet i norr var något av en högoddsare. Men så blev det. Och Ehrenpreis avancerade snabbt till att bli en central gestalt också inom svenskt kulturliv. Han översatte verk från hebreiska till svenska, grundade judiska föreningar och sällskap, startade Judisk Tidskrift, där han också var redaktör under många år. Dessutom skrev han en rad böcker som utmärkte sig för sin stilistik och sitt rika språk.

 

 

 Det är närmast en avhandling som Göran Rosenberg har skrivit. Bara fotnoterna breder ut sig över femtio sidor. Ingen ska kunna betvivla att det som står i boken är sant. Men så har arbetet också tagit sju–åtta år. Om han har fått 

ihop en halv sida under sina skrivdagar så har det varit en bra dag. 

Men vad är det som får Göran Rosenberg att ägna så mycket tid och kraft åt just den här personen? Ja, det är en bra fråga, tycker Göran, och pekar på en symbolisk slump: samma år som han föds, 1948, håller Ehrenpreis sin avskedspredikan. Boken – som är skriven med det Rosenbergska, vackra språket – inleds med de poetiska raderna: “Vi föddes in i det judiska, både du och jag. Du när så många judiska vägar fortfarande syntes öppna, jag när så många judiska vägar hade stängts.”

– Efter min barndomsmemoar, “Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”, ville jag fortsätta att skriva om den judiska värld som jag föddes in i. Jag ville gå ännu längre tillbaka i mitt judiska förflutna. Utforska mitt judiska ursprung, ta reda på mer. Vad är judendomen? Vad står den för? Och jag valde att närma mig de här frågorna genom Marcus Ehrenpreis. 

 

Historiskt pussel

En mer praktisk förklaring är att Göran får en massa gamla, inbundna årgångar av Judisk Tidskrift och Judisk Krönika av en god vän. Tidskrifterna står i bokhyllan och stirrar på honom, och en dag börjar han läsa. Varje dag drar han en ny tidskrift ur hyllan och lägger ännu en bit till det historiska pusslet. Boken hade inte kunnat skrivas om han inte hade haft tillgång till den här referenslitteraturen. 

– I tidskrifterna öppnar sig ett universum av idéer, debatter, berättelser, utopier och drömmar om judendom och judiskt liv. 

Göran Rosenberg fascineras och inspireras av rabbinens tankar, som på samma gång är både moderna och utopiska. Marcus Ehrenpreis drömmer om en förnyad judendom som en andlig och kulturell kraft i den moderna världen. Visserligen stödjer han det judiska nationsbygget i Palestina, men det är den judiska diasporan som är hans ideal, judarna som” ett folk mitt ibland folken”: en värld där minoriteter och majoriteter ska kunna leva fredligt sida vid sida. 

– Ehrenpreis ville ge judendomen en rättmätig plats i det moderna samhället. En sak var att judarna blev medborgare i Sverige, men det fick inte ske på bekostnad av att de gav upp sitt judiska arv. Judarna måste bli medvetna om vilken rikedom de bar på – både andligt och kulturellt. 

Ehrenpreis trodde en tid att han skulle kunna bygga en bro mellan ­judendomen och den kristna omvärlden, men ­tiden gick inte hans väg. På trettiotalet växte de antisemitiska strömningarna i ­Europa, också i Sverige. 

– Snart upptäckte han att det inte fanns något brofäste på den andra sidan.

Efter kriget riktades anklagelser mot Ehrenpreis att han och församlingen inte hade gjort tillräckligt för att rädda Europas judar från Förintelsen. Det påstods att Ehrenpreis var emot ett större flyktingmottagande eftersom det skulle kunna bidra till att öka antisemitismen i Sverige. 

Göran Rosenberg slår effektivt hål på alla sådana påståenden, och redogör detaljerat för hur osanna anklagelserna var, och hur de har förmörkat Ehrenpreis anseende. Det är en historisk upprättelse som heter duga, och det är inte minst de mejl som Göran Rosenberg har fått från Marcus Ehrenpreis anhöriga ett rörande bevis för. Släktingarna uttrycker en djup tacksamhet över att deras förfader äntligen har fått upprättelse, att allt som folk har sagt och trott i själva verket var fel. 

– Ända fram till 1941–42 hade Sverige en antijudisk invandringspolitik, judar från Nazityskland som sökte skydd i Sverige betraktades inte ens som flyktingar. Det är i flera fall belagt att den svenska regeringen, trots församlingens vädjanden, vägrade ta emot judar från Tyskland. I historiens ljus var det naturligtvis helt oförsvarligt, men det var inte de svenska judarna som drev den politiken – utan den svenska regeringen. 

Men i jakten på enkla förklaringar, i kombination med att den svenska regeringen hade ett intresse av att försöka dela det historiska ansvaret med de svenska judarna, eller rent av skylla på judarna, så uppstod den här mörka bilden av församlingsledningen och framför allt Ehrenpreis. 

 

Tusentals timmar

Göran Rosenberg betraktar fotot av Marcus Ehrenpreis, det som utgör omslaget på boken. Efter alla tusentals timmar som han har spenderat med Ehrenpreis börjar han känna samhörighet med honom. Kanske måste man göra det om man ska lägga så mycket tid och energi på en annan människa, funderar han. 

– Vi är väl båda romantiker, han och jag, men han är det på ett sätt som vår tid inte tillåter mig att vara. Efter Förintelsen är så många judiska idéer och drömmar krossade, kanske för alltid. Ehrenpreis trodde på människans andliga utveckling som vägen till en bättre värld. Jag är väl mer luttrad för att uttrycka det milt. Med det sagt så tror också jag att människan kan utvecklas, andligt och moraliskt. I varje tid och i varje samhälle har människan valet att handla på ett sätt eller ett annat, att göra världen bättre eller sämre. Vi har förmågan att välja vilka vi vill vara och hur vi vill handla. Där är Ehrenpreis en förebild för mig. En judisk förebild.

Så vad är det du får syn på hos dig själv när du dyker ner i Ehrenpreis?

– Sådant som jag nog alltid anat har funnits där, ett moraliskt-etiskt arv. När jag i efterhand tittar tillbaka på det jag har skrivit genom åren så kan jag se hur inspirerad jag har varit av mitt judiska arv, ett universum av religion, filosofi och litteratur som jag känner mig hemmastadd i. 

Hur är det att vara jude i Sverige?

– Jag vet inte hur det är för andra. Det finns många sätt att vara jude på. Men för mig är en judisk tillvaro som alltför mycket kretsar kring antisemitism och staten Israel, som det tenderar att göra i Sverige, inte särskilt intressant. Jag tycker inte att man kan bygga en judisk identitet på att vi är förföljda. Jag gör i alla fall inte det. Jag har stor respekt för de som väljer att leva ett mera traditionsbundet judiskt liv, men det ligger inte riktigt för mig. För mig är att vara jude att söka former för att förvalta det judiska arv jag har fötts med och göra detta arv meningsfullt inte bara för mig utan förhoppningsvis också för andra. 

På liv och död

Vi har mycket att lära av Marcus Ehrenpreis i dag, menar Göran Rosenberg. Inte minst i det som vi brukar kalla existentiella frågor. 

– Vi har blivit så extremt rationella, materialistiska och nyttoinriktade. Jag önskar att vi åter kunde bli andligt litterata. Inte formellt religiösa, det är inte det jag talar om. Men att erkänna den andliga dimensionens betydelse för människan. För mig förkroppsligar Marcus Ehrenpreis en personlighet och en tid då det här var en fråga på liv och död. Jag tycker att det fortfarande borde vara det. 

Som ung tonåring bodde Göran Rosenberg några år i Israel. Numera åker han sällan dit. 

– Jag känner mig inte bekväm med den politiska situationen. Jag har goda och kloka vänner som bor där, men jag har svårt att vistas i den sorglösa bubbla som är Tel Aviv. En mil där-
ifrån pågår ju en hård ockupation. Den kontrasten har jag svårt för. Jag har också svårt för svängningen som har skett i det politiska klimatet som har gått starkt mot höger och som försvarar ockupation och nationalism. 

 

Tar inte samhället för givet

Själv tar Göran Rosenberg inte samhället för givet. Det är ett ämne som han ofta återkommer till, bland annat i sina radiokrönikor i Sveriges Radios “Godmorgon världen”. 

– Det är väl ganska naturligt att jag, med min familjehistoria, har lättare att se skörheten i samhället vi lever i. Mina föräldrar fick vara med om hur allting rasade samman runt omkring dem och jag tror deras erfarenhet har gått i arv till mig. Jag kan fortfarande förundras över att saker och ting fungerar, över att det kommer vatten ur kranen och att soporna töms. Jag ser det som en konst att upprätthålla ett gott samhälle. Vem kunde föreställa sig att USA inom loppet av några år skulle hamna på gränsen till ett demokratiskt sammanbrott? Man ska givetvis ha tillförsikt till att samhället fungerar, men aldrig glömma allt som krävs för att det ska göra det. Fram tills nu har vi nog tagit det svenska välfärdssamhället för givet, men det kan vi nog inte göra länge. 

Trots allt som har hänt brukar du skildra din barndom som ljus. Dina föräldrar var med om Förintelsen, men lyckades ge dig och din syster en lycklig och hoppfull start. 

– Ja, det kan tyckas ofattbart, men det kallas kärlek. 

Och så säger Göran Rosenberg att han har en förhoppning. Han skrattar lite. 

– Nu börjar jag kanske låta som Ehrenpreis. Men min förhoppning är att den som har läst den här boken ska få en ny förståelse för judendomen och det judiska.  n