Daniel Bergman: “Jag skriver för att min dotter ska minnas mig”

Han bröt med filmvärlden och blev ambulanssjuksköterska. I många år räddade Daniel Bergman liv, på senare tid är det kollegorna som har fått rädda hans. Han lever med två sjukdomsdiagnoser – MS och en allvarlig hjärtsjukdom. Nu har han skrivit boken om sitt liv.

Förlaget har flaggat för att intervjun kan ställas in i sista stund, allt beror på Daniel Bergmans dagsform. Med det i bakhuvudet är det första jag tänker, när vi ses på Grand Hôtel i Stockholm, att han ser oväntat fräsch ut. Om jag inte kände till det skulle jag inte ana några svåra sjukdomar.

– Tack, men jag är rätt sjuk. Jag höll på att stryka med i augusti. Jag låg på hjärtintensiven nästan hela augusti. Nu har jag fått en ny hjärtmedicin, men den slår på MS:en så jag har kroppsligt blivit mycket svagare. Jag får ständigt varningssignaler från hjärtat. Bara under den här stunden vi har pratat så har jag haft fladder i halsen, och tänkt: Jävlar, ska det börja nu?

Ingen bok om Ingmar

När jag berättar för bekantskapskretsen att jag ska intervjua Daniel Bergman om hans nya bok lyser folk upp. “Det ska bli intressant att höra hur det är att ha Ingmar som pappa.”

Men “Hjärtat” är inte i första hand en bok om Ingmar Bergman. Förlaget har inte alls gjort någon poäng över det bergmanska släktskapet och Ingmar nämns vare sig i marknadsföring eller på omslaget.

– Säljeffekten på Ingmar Bergman tror jag är ganska liten. För en äldre publik är han kanske intressant. Men är du under fyrtio är det möjligt att du inte ens vet vem Ingmar Bergman var. Jag mötte kollegor inom vården som aldrig hade hört talas om honom. De visste heller inte vilka Hasse och Tage eller Gösta Ekman var.

“Då började helvetet”

– Jag hade egentligen ingen särskild tanke med den här boken. Jag började skriva för att jag inte kunde jobba i ambulansen längre. I november 2017 fick jag en hjärtrusning på stranden i Fårö, och då började helvetet. Bara några månader senare var jag tvungen att kasta in handduken, jag opererades, och sedan dess har jag inte jobbat. Jag måste ju göra något efter frukost, tänkte jag, och satte mig ner och skrev. Jag liksom pillade mig i naveln och tittade på fynden. Det var så det började.

Det är hjärtat som är i fokus i den drygt 400 sidor långa berättelsen om Daniels liv. Det fysiska hjärtat, med alla sina begränsningar. Och hjärtat i form av själ och känslor. Att Nils von Dardels färgglada målning “Ett hjärta i brand” pryder omslaget är fullt logiskt.

Det fanns ett liv före sjukdomarna, och många associerar förstås Daniel Bergman till hans eget filmskapande. Han jobbade länge i filmbranschen, regisserade filmer som “Söndagsbarn” och “Svenska hjältar”, men han tyckte aldrig att han nådde sin fulla potential.

– Jag tyckte inte att jag nådde publiken riktigt. Jag gjorde inget som var riktigt bra. Så är det nästan alltid när man gör film, att den inre bion är starkare än vad det slutligen blir. Föreställningen om vad man ska åstadkomma överträffar det man lyckas göra. Jag sa ofta att den och den regissören borde sluta göra film. Sen kom jag på att det kanske gällde mig också.

Läste till sjuksköterska

I samband med att han gjorde en dokumentärfilm om ambulanssjukvården fick han upp ögonen för yrket, och började läsa till sjuksköterska på Sophiahemmet, ett beslut som pappan stöttade.

– Men en skillnad är att man efter varje arbetspass i vården känner sig väldigt självtillfredsställd. Man räddar kanske inte liv under varje pass, men det kan räcka med att hålla någon i handen så känns det att man har gjort något bra. I det flesta fall förbättrar man tillståndet för en annan människa, och det är ganska fantastiskt. Att göra något för andra människor tror jag är avgörande för att man ska må bra. Det är också skönt att det inte finns utrymme för masker, fasader och tillgjordhet. Akutvården är en naken verksamhet, det är vad det är. Det handlar om här och nu, och att lösa olika situationer. Det är hands on, det tycker jag om.

“Min dotter är stolt”

Boken är skriven i du-form. Daniel riktar sig direkt till sin älskade dotter, som nyligen har blivit tonåring. En stark drivkraft att skriva boken är att hon ska ha ett minne av honom.

– Jag är inte säker på att jag, precis som jag skriver i början, får vara med när hon blir stor. Då kan det ju vara bra för henne att ha den här boken. Nu har jag även pratat in ljudboken, så hon har min röst också.

Man kanske får en nära och speciell relation när man umgås så mycket med ett barn?

– Förmodligen. Och det kan ju vara ganska betungande för barnet. Man får passa sig så att man inte älskar ihjäl det enda barnet. Hon är den viktigaste personen för både mamman och mig. Vi är en tight, splittrad familj, min dotters mamma och jag. Hon har lärt mig mycket om kärleken till ett barn. Jag iakttog henne och hennes självklara kärlek till vår dotter. Hon lärde mig att kärlek handlar om närvaro, att vara där. När vi separerade var hon tuff mot mig. “Du ska inte tro att jag kommer att vara ensamstående mamma, nu får du steppa fram.” och det var ju det bästa som kunde hända för mig och min dotters relation.

Framtiden då? Egentligen talar väl bokens första kapitel för sig själv. Det är en riktig käftsmäll, och Daniel konstaterar krasst att han inte nödvändigtvis kommer att se sin dotter bli vuxen.

– Jag lever med ett existentiellt hot. Jag har hela tiden känslan i mig att allt när som helst kan tas ifrån mig.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top