Jonas Karlsson: “Att bli föräldralös är en stor grej”

När hela världen sattes på paus tryckte Jonas Karlsson på gasen och skrev en bok. Skådespelaren, författaren och dramatikern älskar att ha mycket att göra. Förutom medverkan i två tv-serier är han aktuell med en biofilm och pjäsen "Rain Man".

Jonas Karlsson

Ålder 50 år.

Bor I lägenhet på Södermalm i Stockholm. Lantställe utanför Strängnäs. 

Familj Hustrun Hanna Holmquist Karlsson, 49, döttrarna Julia, 20, Sofia, 16, och Cecilia, 13. Marsvinen Lilja och Lucy.

Gör Skådespelare, dramatiker och författare. 

Äter helst Allätare. 

Dricker helst Barnsligt förtjust i sodavatten, vilket ibland är svårt att få tag i. 

Senaste sms Tre hjärtan till min äldsta dotter.

Grät senast Ju äldre jag blivit desto oftare gråter jag. Jag kan gråta till sportevenemang eller till något barnen berättar. 

Aktuell I ”Rain Man” på Oscarsteatern, med boken ”Nya människor i fel ordning”, i biofilmen ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”, samt i tv-serien ”Harmonica” med Josephine Bornebusch (premiär våren 2022 på Viaplay). 

Vi har stämt träff på ett hotell i centrala Göteborg. Prick klockan två kommer ­Jonas gåendes mot entrén. Han berömmer min punktlighet och säger att han också alltid är i tid. Vi beställer varsin cappuccino i den dunkla baren och Jonas känns så där avslappnad och mysig som jag föreställt mig honom. Han kallpratar om drinkar och släppta restriktioner med bartendern innan vi slår oss ner i ett lugnt hörn av lobbyn. 

Jag har med mig ett rykande färskt exemplar av Jonas nyskrivna roman “Nya människor i fel ordning”, som jag fått skickad till mig av bokförlaget, och Jonas blir lågmält lyrisk över att få se den färdiga boken. 

– Åh vad fin. Jag har inte sett den. Kolla färgerna! Jag gillar att omslaget korresponderar med Kenny Burells platta som går i de här blå-svarta tonerna. Du känner nog igen den, säger Jonas och granskar omslaget. 

Det gör jag inte men googlar i efterhand och ser genast likheten mellan den amerikanske jazzgitarristens vinylskiva “Midnight Blue” från 1963 och Jonas bokomslag. 

Boken i sig består av elva noveller där vi möter människor som skulle kunna ändra på allt – om de bara visste hur. Ett separerat par som ska umgås för första gången. En pojke som plötsligt vägrar att tala. En kvinna som efter en skilsmässa bestämmer sig för att bli någon annan. I boken ställs filosofiska frågor, som om det är möjligt att ändra sitt öde. Jonas tror det. Jag uppfattar honom som intelligent, filosofisk och duktig på att skildra människor. 

– Tack! Jag har nog alltid varit ganska receptiv för stämningar. Ibland får jag knäppa av, för annars kan det bli obegripligt om jag reagerar och agerar för mycket på det outtalade, säger Jonas. 

 

En ventil för allt han tar in

Jonas kallar boken en “till novellsamling förklädd roman”. Den kom till när hela världen sattes på paus förra våren och många av skådespelarjobben uteblev. Jonas är strukturerat disciplinerad när han skriver. Han satt dagarna i ända i sin skrivarlya i Stockholm medan barnen var i skolan. Men han är inte lika strukturerad när det kommer till upplägget. Börjar i alla möjliga ändar och skriver på en historia så länge han tycker den är spännande och det händer något. Sedan får den vila och han börjar på en ny. 

Kanske är det just den rastlösheten som får honom att hoppa mellan olika jobbprojekt och som snart för honom till Oscars i Stockholm. Där gör han tillsammans med skådespelaren Robert Gustafsson åter teater av “Rain Man”, den fyrfaldigt Oscarsbelönade filmen från 1988 med Dustin Hoffman och Tom Cruise. 

Jonas Karlsson:
Jonas Karlsson är aktuell i ”Rain Man”, där han spelar den samvetslöse brodern till autistiske Raymond Babbitt (Robert Gustafsson).

De spelade pjäsen redan 2013 och fick stående ovationer, men hade inte för avsikt att återupprepa succén. Men så blev det. Jonas spelar återigen Charlie Babbitt, den samvetslöse bilhandlaren som ser sin chans att bli skuldfri när hans förmögne och kylige far avlider. Glädjen blir dock kortvarig när det visar sig att fadern testamenterat alla sina pengar till den för Charlie okände brodern Raymond Babbitt, spelad av Robert Gustafsson. 

Brodern som står under förvaltare och bor på ett vårdhem är autistisk. Hans vardag består av strikta rutiner och ritualer, då han är livrädd för alla förändringar och för det som är nytt. Raymond besitter, som vissa med autism, savant-egenskaper vilket betyder att hans hjärna bearbetar information som en kraftfull dator, men har andra kognitiva brister. Charlie ser sin chans att tjäna pengar och rövar bort Raymond till Las Vegas där han tänker dra nytta av Raymonds speciella egenskaper och länsa kassorna. 

Jonas tycker det känns fint att spela Charlie, trots hans rätt ocharmiga karaktär. 

– Absolut. Jag tycker det är den rollen som står för resan i den här pjäsen. När vi först träffar honom är han ju väldigt avstängd och bara inställd på att tjäna pengar, göra karriär och skaffa snygga brudar. Men det som händer i slutändan är ju i princip att han väljer brorsan före pengarna. Pjäsen är tidlös på det sättet att den handlar om att stanna upp och vara tacksam över vad man har.

Är du tacksam över ditt liv?

– Jag är otroligt tacksam över mitt liv. Jag har en fantastisk fru och tre makalösa döttrar. Bara där kan man ju känna att det är bra. Men ovanpå det får jag hålla på med alla de här roliga grejerna, säger Jonas och ler.  

“Ju äldre jag blir desto oftare gråter jag”

 Han har inte haft någon enkel väg in i skådespelarvärlden utan har slitit hårt för att komma dit han är idag. 

Pappa Lars var plåtslagare och mamma Ingrid barnskötare på den förskola på Värmdö öster om Stockholm där Jonas gick. Som barn var han “ganska intensiv” och hittade ständigt på nya saker. Men var också “rätt snäll”. Hans bror Ove var hela fem år äldre och därför blev det automatiskt så att Jonas lekte mycket själv. 

 

En ensamunge

– Jag var en ensamunge, men har inget minne av att det skulle ha varit jobbigt utan jag trivdes ganska bra med det, säger han. 

Jonas tillbringade mycket tid i sin egenbyggda koja i skogsgläntan bakom huset som pappan både ritat och byggt. Han lekte krig och rollekar, som alla utspelade sig i hans eget huvud. Han kommenterade allt högt, men brydde sig föga om att ingen lyssnade. Mellan trädkronorna hade Jonas också byggt en linbana och visar mig nu ärret på vänsterhanden där linan en gång skar in så olyckligt. 

På mellanstadiet började Jonas hitta kulturen. Han spelade klarinett och så småningom saxofon på den kommunala musikskolan. Han provade på dans och teater och uppträdde vecka efter vecka på klassens roliga timme, som han nu skämtsamt skyller sitt yrkesval på. 

Jonas var duktig i skolan och började på ekonomisk linje på Nacka gymnasium. “För att få ett bra jobb och för att inte välja teknisk som brorsan.” Men insåg snart att det inte var hans melodi och hittade i stället teaterlinjen på Södra Latin. 

– Det var väldigt roligt, men jag var ju efter på vissa sätt. Jag hade inget som helst kulturellt kapital och hade bara varit på teater tre, fyra gånger totalt i mitt liv. 

Jonas fann snabbt sin plats i teaterns förtrollade värld och sökte snart vidare till Teaterhögskolan. Där kom han dock inte in och jobbade efter studenten i stället med lite av varje. Var ventilationsinstallatör med sin pappa, körde budbil, stekte hamburgare på McDonald’s, stod i bröddisken på NK och i frukt & grönt- och mjölkdisken på Domus i Gustavsberg. Först 24 år gammal och vid tredje försöket kom Jonas in på Teaterhögskolan.  

“Jag är ganska lycklig, trots allt elände jag pratat om”

På det privata planet (som Jonas högst ogärna pratar om med journalister) har han varit mindre ombytlig. Han träffade sin hustru och “bästa vän” Hanna när båda var runt 22–23 och de har hållit ihop i snart 30 år. Inte illa för en ensamvarg, skojar jag. 

– Jo, men det beror väl på vad man har för flock. Jag har en bra flock, kontrar Jonas och ler. 

Förutom att ha roligt tillsammans och komma bra överens tror Jonas det är viktigt att ha någorlunda samma syn på världen – “men kanske inte exakt samma, för det kan bli tråkigt”. Sedan är det också viktigt att stötta varandra, menar han. Både han och Hanna, som är kommunikatör, har krävande jobb men finns där för varandra. 

Visst var de andra personer när de träffades, “men så länge man tycker att man funkar tillsammans och berikar varandra, så är det bara roligt att man växer isär och sedan ihop, man utvecklas ju tillsammans”. 

 

Att bli föräldralös är en stor grej

I våras fyllde Jonas 50, men någon 50-årskris hade han inte då. Den kom i själva verket för fyra år sedan när hans pappa gick bort. (Och sex år efter mammans bortgång.)  

– När pappa dog kom jag ihåg att jag tänkte att “nu blev jag 50”. För det där att bli föräldralös är en så stor grej. Man får en stafettpinne vare sig man vill eller inte. Det var som en slutpunkt för mig, nu är jag ingen ungdom längre. Nu kommer nästa fas. 

Pappans död kom inte som någon överraskning och han blev trots allt
83 år. 

– Men lik förbannat blev jag jätteledsen ändå och jag tror kanske jag sörjde min mamma retroaktivt då också. För så länge man har en förälder kvar i livet hamnar allt fokus på den. Det var min största kris i livet och jag tappade sugen lite grann, säger Jonas strax innan min timme med honom är slut. Men tillägger sedan: 

– Men jag är ganska lycklig, trots allt elände jag har pratat om.  

 

 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top