Författaren Lena Andersson frågade sig i en intervju härförleden: ”Tycker de verkligen att vi ska ha det likadant”? Hon riktar frågan mot de som vill skrota eller störta kapitalismen, men sällan preciserar vad de vill ha istället.
Jag kände mig kanske träffad? Finns det något alternativ? Eller: Varför finns det inget alternativ?
Jag tillhör den desillusionerade vänstern, som efter uppsvinget under 60- och 70-talen totalt passiviserades under 80-talets yuppie-era, upplevde mordet på Olof Palme som spiken i kistan för det progressiva Sverige, satt och tittade på under nedmonteringen av välfärdsstaten som vi känt den, betraktade segregationshaveriet under 90-talet utan att säga flaska, och egentligen först vaknade upp efter törnrosasömnen när
Sverigedemokraterna stod och bankade på porten.
”Nu får det jävlar i mig vara nog”.
Men tillbaka till Lena Anderssons fråga: ”Tycker de verkligen att alla ska ha det lika bra?”
Jag tror att hon själv redan vet svaret: Nej, män-
niskor tror på, och gillar tanken på, att man kan anstränga sig lite extra och i och med det också vinna lite extra. Man får mer om man jobbar mer. Man får mer om man är en duktig entreprenör, hittar på saker eller tjänster och ger andra människor arbete.
Socialismens och kommunismens grundregel var den absolut motsatta: ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.”
Karl Marx doktrin är fortfarande levande i idévärlden – få eller inga går till val med den målsättningen.
Och ändå pyr missnöjet. Stora utländska bolag betalar ingen skatt i Sverige, faktum är att de inte betalar skatt någonstans. De mest lågbetalda får smulor, men tittar på när aktieutdelningarna flerdubblas.
Storföretagen som fick de största pandemistöden delar nu ut dem till aktieägarna. En vanlig knegare höjer sin lön med några procent per år, pensionärerna ges någon hundralapp mer om året – och de rika blir rikare och de blir orimligt mycket rikare. Avståndet bara växer. ”Jobbar de andra verkligen så otroligt mycket mer än jag gör, varför blir deras belöningar så extremt stora?”
Det bekymrar vanliga människor. Vanliga lönearbetare, den helt vanliga löneslaven. De enorma rikedomarna, den ofattbara lyxen – och de rikas självsäkerhet: ”Jag har förtjänat detta.”
Så fort det uppstod ett överskott i produktionen, det må ha varit i tidernas begynnelse, så föddes också frågan: Hur fördelas överskottet, vem har rätt till det? Han med korset i kyrkan? Han med vapnen och kronan på huvudet? Han som äger marken eller han som odlar marken? Eller delar vi lika mellan alla som bidragit?
Det är ju knäckfrågan, för alla samhällen.
Lena Andersson är en av de få som verkligen vågar ställa frågan. Bara det är ju märkligt i sig, så jag upprepar den: ”Tycker vi verkligen att alla ska ha det lika bra?” Bättre valfråga får vi leta efter. Kollektivt svar på den, tack.
