Till sängs med: Marianne Mörck

Jag hinner inte vara på Marianne Mörcks hotellrum i särskilt många sekunder innan hon tycker att jag ska krypa ner bredvid henne. Erbjudandet överrumplar mig, men jag kryper lydigt upp och lägger mig vid hennes sida. Som tur är har Mariannes press­agent ännu inte hunnit lämna rummet så jag får ett bildbevis med mig hem.

Marianne har pressdag efter att ha släppt sina memoarer. Klockan är tre på eftermiddagen och jag är inte den förste som kommer och knackar på och vill att hon ska vrida in och ut på sig själv. Hon är väl lite trött, därav sängliggandet. Och så har hon dessutom en speciell relation till sängar, det skriver hon om i sina memoarer. Hemma i villan utanför Malmö tillbringar hon nästan all sin tid i sängen Bismarck. Där läser hon in roller och äter sina måltider.

Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att vi genomför hela intervjun med ansiktena mot varandra och huvudet på var sin kudde. Kanske ska man också betänka, för att helt förstå situationen, att Marianne Mörck sedan länge har bestämt sig för att göra som hon känner för och inte vad andra önskar av henne. Vill hon göra en intervju liggande så är det väl inte så mycket att orda om. Vad kan hända? 

Att intervjua Marianne Mörck är att åka berg-och-dalbana mellan associationer, röster, infall och avbrott. Rätt vad det är ligger hon och pratar om Mozart, som hon bara inte kan med. Puccini älskar hon – hon börjar gnola på “Nessun dorma”-arian – för hans svepande och böljande helnoter som tar sig in i hjärtat. Mozart och hans eviga sextondelsnoter och trioler gör henne nervös. Hon konstaterar att den gode Wolfgang Amadeus verkar ha haft alla bokstavskombinationer som finns.

 Jag passar på att fråga: “Har inte du det då?” Marianne tittar på mig, med vad jag tolkar som uppriktig förvåning: “Verkar jag ha bokstäver?” Jag nickar försiktigt. Marianne säger fundersamt “Ja, kanske …” och stämmer sedan upp i ett högt och kvillrande skratt och målar upp vad hon ska säga när pressagenten kommer tillbaka om en stund:

Min fråga är, om än tillspetsad, inte ställd för att provocera. I Mariannes memoarer, där ett kapitel heter “Besatt av de besatta”, beskriver hon ett liv som fyllts ner på molekylnivå med arbete, extra arbete och på fritiden ett maniskt samlande. Hon har vid det här laget 36 000 kinder­eggleksaker, efter att hon några dag­ar tidigare kört ner till Trelleborg och äntligen hämtat upp en låda med sex tusen leksaker som hon köpte för flera år sedan. 

Lycka att ställa i ordning

Hon beskriver med vällust hur hon en gång spelade “Läderlappen” på Göte­borgsoperan och häpnade över hur hårnålar och smutsiga perukband låg strödda vind för våg i sminket. Marianne tog med sig allt ner till Malmö i en samling Ica-kassar och ägnade en helg åt att tvätta, stryka, sortera och lägga i prydliga askar. Så kunde hon svepa med armen och hälsa sina kollegor välkomna till den nya ordningen med ett soligt: “Varsågoda!”

– Då surrar det rejält av lycka mellan brösten, för då blir det ju två lyckor i en! Först ordningen och redan – lycka 1! Och sedan när de andra får se det – lycka 2!

Marianne Mörck har upplevt vad dessvärre inte alla skådespelare får: en andra vår, kanske rentav en tredje, beroende på hur man räknar. Hon pensionerade sig från Malmö Opera vid 54 års ålder 2004, men har fortsatt spela där till dags dato. Hon hade kunnat dra sig tillbaka för att tänka på alla de triumfer hon firat och som glatt Malmöpubliken under decennier. Hon har gjort de stora rollerna – Carmen, Eliza i “My fair lady”, Sally Bowles i “Cabaret” – och dessutom regisserat och regiassisterat med stor framgång.

Så blev det inte. Att dra sig tillbaka ligger inte för Marianne Mörck. Hon började filma istället. Som sekreteraren Ebba blev hon ett komiskt inslag i de i övrigt mörka Wallanderfilmerna. En dag ringde Felix Herngren och ville att hon skulle provfilma för en ny komediserie han planerade: “Bonusfamiljen”.

Där spelade Marianne och Lill-Babs Bigge och Gugge, väninnorna som var mer än väninnor. Att damerna var lesbiska hävdar Marianne att varken hon eller Lill-Babs hade förstått när de läste manus. Fan tro’t. Är det någon som snappat upp att alla inte har likadana preferenser så är det Marianne Mörck. De människor hon berättar varmast om i sina memoarer har det gemensamt att de är homosexuella män.

–  Jag är lite gaymorsa. De söker sig till mig och jag till dem. Jag har inga väninnor, förutom min bästis från flickskolan som alltid skriver julkort till mig och som jag ringer vart fjärde år. Mellan tjejer känner jag att det kan finnas spänningar, men så är det inte när jag umgås med homosexuella killar. 

– Kille och kille emellan kan de vara riktiga kärringar, men inte med mig. Och så bryr de sig inte om min kropp och jag bryr mig inte om deras. Det enda de kan stjäla ifrån mig är mina tiaror och mina långklänningar. Varsågoda, säger jag!

Har du inte något som gör dig en smula speciell? undrar jag.

– Jag kallar ju det jag har för att jag är glad! Nu är jag 72 – och jag tycker att det ska bli så roligt om jag får bli 82! Kan det vara så här roligt?

Och med det får amatörpsykolog Lind låta sig nöjas. Marianne Mörck älskar sitt arbete, kort och gott. Dessutom älskar hon en massa andra sorters arbete, särskilt att ställa och lägga i ordning. Ovanpå det älskar hon också att göra andra människor glada.

Läs hela intervjun med Marianne Mörck i papperstidningen Icakuriren nr 41.