Melinda Jacobs
Ålder 37 år.
Familj Döttrarna Vanessa, 16, Savannah, 14, och Vendla, 8, samt två familjehemsplacerade pojkar.
Bor I Vadstena.
Yrke Familjehemsmamma och skötare inom psykiatrin.
Bästa karaktärsdrag Är otroligt envis.
Sämsta karaktärsdrag Min envishet. I vissa sammanhang kan den vara en svaghet.
Skrattar åt Mina barn.
Blir arg över Orättvisor.
Käraste ägodel Mitt hus som jag har haft i tolv år och inrett precis så som jag vill ha det. Det är en otroligt viktig plats för mig och barnen där vi skapar nya minnen.
Längtar efter Att få resa igen. Speciellt längtar jag till Miami och Bahamas dit vi hade en inplanerad resa som blev inställd när Esmeralda dog.
Aktuell Melinda placerade sig på andra plats efter Anders Tegnell då Icakurirens läsare under sommaren röstade fram ”Årets viktigaste svensk”. Hon är även aktuell med boken ”Hon hette Esmeralda”.
Söndagen den 8 mars 2020 var vi många svenskar som läste morgontidningen med gråten i halsen. Dagens Nyheters reportage med rubriken “Hon fick inte fylla fyra”, om lilla Esmeralda som på det allra vedervärdigaste sätt miste livet efter att de biologiska föräldrarna återfått vårdnaden om henne, är den mest lästa artikeln i tidningens historia. I reportaget gick Esmeraldas familjehemsmamma Melinda Jacobs för första gången ut offentligt och berättade om ett samhällsmisslyckande av monumentala proportioner: Hur ett värnlöst barn separerades från familjen hon växt upp i, för att placeras hos personer som var oförmögna att ta hand om henne, och de fatala konsekvenser som det felaktiga beslutet fick.
– När jag valde att berätta om Esmeraldas öde hade jag ingen aning om vad det skulle landa i. Jag berättade för att jag ville nå politikerna och åstadkomma lagförändringar. Jag kunde aldrig föreställa mig hur stort det skulle bli, förklarar Melinda när vi ses i hennes hem i Vadstena.
Över en natt hamnade hon, landsortstjejen som fram till dess hade fört en anonym tillvaro, i offentlighetens ljus.
– I och med uppmärksamheten har mitt liv blivit väldigt annorlunda, vilket också har fått mig att utvecklas som person. Jag har utsatt mig för saker som jag aldrig trodde att jag skulle ha mod och kraft att klara av. Att sitta i tv och försöka hitta rätt ord … Usch, jag har varit jättenervös så många gånger, men jag har klarat det tack vare att jag har känt att jag är Esmeraldas röst och att jag har fört hennes och andra utsattas barns talan.
“Rätt att berätta”
Melindas outtröttliga engagemang för familjehemsbarns rättigheter har inte bara gett politiskt återskall utan också väckt beundran hos allmänheten. Under det senaste året har hon utsetts till “Årets östgöte”, “Årets kvinna” och nu senast kommit på andra plats efter Anders Tegnell då Icakurirens läsare röstade fram “Årets viktigaste svensk”.
– Att få folkets röster betyder lite extra. Det är ett kvitto på att jag gjorde rätt som berättade, att historien berör människor och att de här frågorna är viktiga.
Lilla hjärtats tragiska öde
Esmeralda, även kallad “Lilla hjärtat”, föddes in i en familj präglad av missbruk och psykisk ohälsa. Hon lämnades på BB av sin mamma och kom sju veckor gammal till Melinda Jacobs och hennes dåvarande man. De biologiska föräldrarna motsatte sig med tiden omhändertagandet och fick efter ett beslut av kammarrätten vårdnaden om dottern.
Tio månader efter att treåriga Esmeralda återplacerats hos de biologiska föräldrarna hittades hon död i deras hem, med 102 skador på kroppen och narkotikaklassade preparat i blodet.
Den biologiska mamman dömdes inledningsvis till ett år och nio månaders fängelse för vållande till annans död. I juni i år skärptes straffet till åtta års fängelse för dråp. Den biologiska pappan avled i häktet och kunde därför aldrig ställas inför rätta.
Boken
En av Melindas intentioner med den nya boken “Hon hette Esmeralda” är just att inspirera andra att öppna sina hjärtan och hem för behövande barn. Efter Esmeraldas död var hon osäker på om hon skulle våga utsätta sig för risken att drabbas av något liknande igen. Ett samtal med en klok nunna i ett närbeläget kloster gav Melinda ny kraft att fullfölja sitt kall. I januari i år välkomnade hon en nyfödd pojke in i familjen – det nittonde barnet utöver de “hemmagjorda” döttrarna som hon tagit under sina vingar.
– Att vara familjehem är ett livslångt uppdrag. Jag finns kvar för alla barn som har bott här. Och så länge jag orkar kommer jag fortsätta att ta emot nya barn. Det är någonstans det som är meningen med mitt liv. ¨
