Bengt af Klintberg och sanningen om “Råttan i pizzan”

Det var en gång en bok som hette “Råttan i pizzan” och som blev en supersnackis och en försäljningssuccé. Det innebar att Sveriges främsta kännare av svenska sägner, Bengt af Klintberg, kunde bli forskare och författare på heltid.

Allt började med att familjen af Klintbergs barnflicka Bibbi en dag dök upp mycket upprörd och hade en hemsk historia att berätta. Hennes pojkvän hade en kompis som hade varit på restaurang och ätit en pizza. Något hade då fastnat mellan tänderna och när tandläkaren senare tog bort det så visade det sig vara tanden av en råtta. Larmet gick och när hälsovårdsmyndigheterna gjorde en razzia mot pizzerian så hade de hela frysen full av flådda råttor färdiga att serveras på nästa tallrik.                                          – När jag hörde den historien kände jag intuitivt att det här inte kunde stämma. Men när jag började undersöka saken närmare visade det sig att historien ­florerade på många platser med små ­variationer. I Storbritannien förekom en variant under tidigt 1960-tal men då handlade den om indiska eller kinesiska restauranger, och istället för råttor så var det katter. Och det var inte bara en historia som kunde ge vem som helst kräkreflexer utan den kom också att få allvarliga konsekvenser. I Borås ledde ryktena till att en restaurang blev tvungen att slå igen.

I och med att boken kom ut 1986 så föddes samtidigt ett nytt begrepp i Sverige. En “Klintbergare” blev det nya ordet för vandringssägen, en historia med oklar källa som utges för att vara sann och som, ofta med en rysning av sensation eller obehag, sprids från mun till mun.

Vad Bengt af Klintberg inte kunde ana när han skrev boken var att han kommit ett växande spöke på spåren. Vandringssägnen skulle inom några årtionden få vingar, rykten och påhopp spridas på sociala medier och “fake news” bli ett av vår samtids stora dilemman.

Ett spöke på spåret

Bengt af Klintberg är, trots sina 82 år, fortfarande outtröttligt nyfiken, kunnig och engagerad i att föra gammal kunskap vidare. Just nu redigerar han ett antal bohuslänska sagor som ska ingå i bokserien “Svenska sagor och sägner”, en serie som började ges ut av Kungl Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur redan i början av 1930-talet. Men vägen till folklivsforskningen var inte spikrak för Bengt af Klintberg.

– Min farfar var jurist och min pappa var jurist och det innebar att av oss fem syskon så förväntades att vi tre bröder skulle läsa juridik. Det gjorde vi också och alla tre hoppade av.

– När jag läste juridik hade jag svårt att förstå vad som stod i böckerna, jag måste läsa sidorna gång på gång, men det fastnade inte. Men när jag läste folkkultur, sagor och dikt, så gick det rakt in. Jag får väldigt sinnliga upplevelser av det.

Hans senaste bok “Trolldom, mord och mirakel” som utkom tidigare i år ger en inblick i en magisk värld där allt kan hända. Det är fantasieggande, kusliga berättelser som ger kalla kårar på ryggen. En sägen kan börja så här: “Till ett ensligt beläget hemman kommer en julafton tre män bärande på en likkista …” Men på natten blir två flickor i huset nyfikna. “Tillsammans smyger flickorna in i bakstugan och dottern på gården lyfter på kistlocket …”

Undervisade om troll

Tjugo år gammal gav Bengt af Klintberg ut sin första diktsamling. Men när han sedan ville läsa ett betyg i folklivsforskning, som ämnet hette innan det bytte namn till etnologi, upptäckte han att det inte fanns någon undervisning i folksagor överhuvudtaget. Hans professor, som såg hans brinnande intresse, erbjöd honom då på stående fot att själv hålla en kurs i ämnet.

– Det var ju väldigt hedrande att få ett sådant förtroende så jag jobbade hårt och läste in mig ytterligare och började sedan undervisa om troll, jättar, folk som blev bergtagna, gömda skatter, spöken, gengångare och ting som utspelade sig i en helt annan värld.

Sagan lever sitt eget liv, har ingen författare, och i och med att den överlever av egen kraft så har den något att säga många människor. Det finns ett slags visdom i dem.

Det här är ett utdrag ur en längre intervju med Bengt af Klintberg som publicerades i papperstidningen Icakuriren nr 38 2021.