”Mamma sa sanningen på sin dödsbädd”

“Jag måste berätta något, din pappa är inte din pappa.” 

Författaren Peter Gissys mamma låg för döden när sanningen rann ur henne. 

– Mamma var sudettysk, och 18–19 år gammal blev hon tvungen att lämna sitt hem, berättar Peter. Tjeckoslovakien hade skapats och alla tyskar sparkades ut från regionen. Mamma och hennes föräldrar hamnade i ett ­läger, och mamma lärde känna ­lägerföreståndaren.

Sudettyskar var en tysktalande befolkning som fram till andra världskrigets slut levde där dagens Tjeckien ligger, förklarar Peter och gör en paus. Det som hände, mellan mamman och lägerföreståndaren, var något hans mamma egentligen inte ville och hade svårt att berätta om.

– Hela den här historien kom fram innan hon dog. Mamma talade också om vad mannen hette, att han var från Prag, född 1911. 

 

Fanns en mur mellan oss

Peter, numera journalist och författare till ett femtiotal böcker, var tre år när han kom till Sverige med sin mamma och mannen han kallade pappa. 

– Jag hade alltid känt att jag inte var lik min pappa i grunden, det fanns en mur mellan oss. Nu fick det sin förklaring, när mamma berättade bakgrunden. Efter att mamma dött sa jag till pappa “mamma har berättat att du inte är min pappa”. Det var svårt att uttala den meningen, men jag trodde att han kanske skulle kunna berätta mer. Pappa tittade på mig, skakade på huvudet och svarade “det där vet jag ingenting om”. Sedan pratade vi inte mer om det och två år senare dog även han. 

Det var i slutet av sjuttio­talet och Peter beslutade sig för att försöka spåra sin biologiska pappa. 

– Men ingen kunde hjälpa mig. Till slut la jag ut en efter­lysning på Internet. Sedan glömde jag bort det. Jag och min fru hade fått barn, jag skrev barnböcker och jobbade som journalist.

Regnet smattrar mot fönstret och Peter berättar att han redan som liten slukade böcker. 

– Jag var ett ensamt barn och mamma och pappa bråkade nästan jämt. Jag lärde mig att när jag dök ner i en bok kunde jag avskärma mig från omgivningen. Jag kände mig trygg i böckernas värld. 

Läste Kitty-böcker

Tanken på att själv skriva kom tidigt. En dag i realskolan fick Peters klass besök av författaren Sven Wernström, iklädd blommig skjorta. 

– Han pratade till oss, det var inte det här vuxentugget. Efteråt sprang jag hem till mamma och sa “jag ska skriva en bok”. Hon blev alldeles paff. 

Peter ler. Men att bli deckarförfattare fanns inte i planen, trots att han fascinerades av böckerna om deckartjejen Kitty.

– Hon var så fiffig, allt var så mystiskt och finurligt. Gåtorna kittlade i magen.

Runt 1990 började tanken på en deckare växa fram, och 1996 gavs “Röd död” ut, del ett i serien om karaktären Kent Mortland.

– Det blev fem böcker om den här huvudpersonen som slutat jobba på kvällstidning men blir indragen i olika mord. Jag tog mig själv i stort sett, men lät Kent vara lite snyggare, ­säger Peter och skrattar.

Sammanlagt har Peter skrivit elva deckare. Den senaste, “En avgörande ledtråd”, släpptes nyligen. Huvudkaraktär denna gång är rättspsykolog Michelle Mohlin.

– Jag gjorde mycket research och grottade ner mig i gärningsmannaprofiler, den är ganska otäck. 

Mellan thrillers och barnvänliga mysterier har Peter även hunnit med ett par böcker på historiskt tema: “Sveriges kungar och drottningar” och “Berömda svenskar i historien”. Den senare, som beskriver bland annat Greta Garbos och den heliga Birgittas liv, kom till efter att en av Peters söner skulle hålla föredrag i skolan om “någon berömd svensk”. 

– Han frågade mig till råds och jag blev så intresserad att jag började skriva små porträtt av personer jag tyckte borde platsa. Människor som levt före oss och brutit ny mark ­eller utfört dåd trots dåliga odds och är förebilder för oss alla.

Utöver skrivandet besöker Peter då och då skolor, han vill ge barn den inspiration han själv fann tack vare Sven Wernström. Dessutom håller han skrivkurser. Särskilt en har blivit omtalad. 

Camilla Läckberg elev

– Det var ödets tillfällighet, säger Peter. Ordfront skulle ordna kurs i att skriva deckare och undrade om jag ville hålla i den. Det kom 16 damer och vi hade väldigt roligt, de ville så mycket. En som hade många frågor var en tjej som heter Camilla Läckberg. Hon undrade bland annat “kan man skriva om Fjällbacka?”. 

Peter ler. 

– Hon tackar mig ofta, nyss pratade hon om kursen i tv-programmet “Min sanning”. Jag blir alltid rörd. 

Peters karriär rullade på, och efterlysningen av hans pappa låg kvar på nätet. En dag i början av 2000-talet damp det ner ett mejl från en man i Tyskland: “Din historia tangerar min, när min mamma gick bort berättade hon om min pappa.” 

– Jag visade min dotter och sa “vad är detta?”. Hon svarade “men pappa, det är ju din halvbror”. Jag skrev tillbaka och det var tyst i ett par veckor innan det kom ett kilometerlångt mejl. Min halvbror är ett år äldre än jag är, och hans mamma hade befunnit sig i samma läger, som hembiträde till vår pappa. 

 

Träffades till sist

Några år senare träffades de två bröderna för första gången. Peter hade enorma förhoppningar. Skulle han få en ny vän – en kopia av sig själv? 

– Vänner blev vi, vi hörs och träffas då och då. Det känns jätteroligt! Men det finns skillnader mellan oss. Det sociala arvet slår ut det biologiska.

Peter tar fram ett par fotografier. Ett svartvitt föreställande Peter med sin mamma och “honom jag kallade pappa” och ett i färg där man ser Peter och hans halvbror. På bordet, vid sidan av fotona, ligger ett exemplar av “En avgörande ledtråd” – det som skulle bli Peter Gissys sista bok. 

– I början av året kände jag “nu får det räcka”. Men det finns nog en historia som fortfarande är oskriven – och det är min egen. ¨