• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • – Det värsta har redan hänt så många gånger i mitt liv

    Susanna Alakoski är arg.
    Arg på sin kropp för att den inte längre orkar med 12 timmar långa skrivpass.
    Hur ska hon hinna berätta allt!
    Mycket i hennes eget liv har varit en kamp. Men rädd?
    – Inte ett dugg. Det värsta har redan hänt.

    Med "Svinalängorna" gör Susanna Alakoski ett av de största litterära genombrotten i Sverige på länge, 44 år gammal. Boken om flickan Leenas dysfunktionella uppväxt i Ystad, som fattigfinne i miljonprogrammet, i boken kallat svinalängorna, får Augustpriset och filmen blir så småningom Sveriges Oscarsbidrag.

    Idag, nästan 15 år senare, är förväntningarna stora på "Londonflickan", andra delen i romankvartetten om kvinnors arbete och längtan under 1900-talet. 

    Susanna flyttade hemifrån, bara 16 år gammal. Hon hade inga planer, inga drömmar om ett svenssonliv, den enda tanken var "bort". Så småningom läste hon in gymnasiet på komvux och utbildade sig till socionom. 

    – Eftersom jag som liten inte visste hur man skulle leva har jag härmat. Jag har härmat hela mitt liv, säger hon.

    Men när hon fyllt 40 år kommer allting ikapp den duktiga flickan. Den välfungerande, ansvarstagande arbetskamraten, föräldern, grannen och kompisen. Susanna släpper taget om allt och bara faller.  Kroppens värk, migränen, den kaosartade uppväxten, yngsta barnet sjukt, högpresterande jobb, föräldrarnas död… Nu tar det stopp.

     – Jag höll på att gå under av en total stumhet. Det var så skönt att få släppa taget, att en gång i mitt liv bara få falla.   

    Den kliniska dia­gnosen är reaktiv depression och Susanna gråter i över ett år. "Jag lärde mig att det inte är farligt att gråta." Men hon läker. Både kroppen och själen läker. "Jag går igenom träsket."

     

    – Min drivkraft är att skildra det som finns lite berättat om. Jag är besatt av tomrummet, säger Susanna Alakoski, i dagarna aktuell med "Londonflickan" som är den andra boken i en svit på fyra om kvinnors längtan under 1900-talet.

     

    – Jag ritade alltid en återkommande bild under min barndom, ett tudelat flickansikte, där den ena sidan var död, den andra levde. En sida var ful, den andra vacker. Den ena sidan var tillintetgjord, den andra rasande, framåtsyftande.

    – Länge var det en kamp mellan dessa två sidor, och jag tror att de helt enkelt gjorde upp. Tidigare hade jag inte vågat släppa fram min vänstra deformerade sida.

    – Och någonstans ska all smärta till slut ut, konstaterar hon sakligt.  

    Idag är Susanna 59 år, och planen är egentligen att leva mer njutbart och stillsamt, att resa lite mer, hinna ta semester lite oftare. Hon tränar på att "leva lite mer lättsamt", som hon säger.

    – Men jag ser tyvärr inga tendenser till det just nu, skrattar hon. Jag vet inte riktigt hur man gör när man är ledig, det sitter så djupt i mig att jag måste göra rätt för mig hela tiden. Jag har liksom aldrig inte jobbat, eller suttit stilla.  

     

    "Londonflickan", är den andra delen i en romansvit på fyra delar.

    Så Susanna fortsätter att arbeta och skriva. Hon skriver och skriver, och irriterar sig på sin kropp som inte orkar med lika långa pass framför datorn längre.

    – Tidigare kunde jag sitta tolv timmar i sträck, men det går inte längre. Max fyra timmar, sedan säger ryggen ifrån.  

    – Det retar mig att det tar så lång tid att skriva en bok. Eftersom jag började så sent har jag så mycket att berätta!

    Genom hela livet har Susanna Alakoskis specialitet varit att kasta sig ut i fritt fall och just lösa problemen efter vägen. Den goda sidan är att det har gjort henne helt orädd.

     – Ja, det värsta har redan hänt så många gånger i mitt liv, så det finns inte ett dugg jag är rädd för, där är jag helt orubblig. 

     

    Hela intervjun med Susanna Alakoski hittar du i papperstidningen Icakuriren nr 35.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!