Dorotea Bromberg: ”Jag fick skulden när min vän dog”

Dorotea Bromberg hade svårt att tro sina ögon när hon en januaridag 2019 hittade ett överraskande meddelande bland sina mejl. “Nej, det här måste vara fel”, sa hon högt för sig själv. Inte förrän en kollega läste upp tillkännagivandet för henne sjönk det in att det var sant. En jury bestående av ett dussintal digniteter inom den internationella bokbranschen hade utsett henne till mottagare av den prestigefyllda utmärkelsen London Book Fair Lifetime Achievement Award. Enligt prismotiveringen tilldelades Dorotea priset för “sina bidrag till litteraturen och kulturlivet i Europa i över 40 års tid”.

– I min värld är det väldigt, väldigt stort att få den här utmärkelsen. Nästan lika stort som att få priset var det att läsa uttalandena från några av förlagets stora internationella författare. De skrev så vansinnigt fina ord om mig, konstaterar Dorotea med värme i rösten.

Såväl indiska Arundhati Roy som brittiske Ian McEwan benämnde i sina uttalanden Dorotea som en virvelvind.

– Jag tror att jag förstår vad de menar. För jag vill hela tiden få saker att hända och brinner för att ge ut böckerna så fort det bara går, bekänner hon med ett skratt.

Den rysk-amerikanska författaren Masha Gessen skrev i sitt uttalande: “Brombergs är ett familjeföretag och alla som har turen att bli utgivna av dem, så som jag har blivit, adopteras in i familjen.” Gessens yttrande är ingen överdrift. Dorotea har alltid vinnlagt sig om att bygga upp en personlig relation till sina författare.

– Anledningen till det är inte bara att jag vill behålla bra författare när jag väl hittat dem. Det är också en extra bonus att hitta en ny samtalspartner i mitt liv. Författare brukar vara intressanta människor som reflekterar över saker som vi andra inte ser. Dessutom har de förmågan att kunna sätta ord på sina upplevelser. De hjälper mig att se världen på ett nytt sätt.

Svarar ärligt

Jag undrar om det finns några nackdelar med att ge ut böcker av författare som man står nära privat. Dorotea svarar på sitt karaktäristiskt eftertänksamma och uppriktiga sätt:

– Det kan finnas en svårighet i det om jag är kritisk till något de skrivit. Men då kan jag också vara ärlig och säga det. Generellt sett försöker vi ändå ge ut allt de skriver eftersom jag vet att det finns många läsare som liksom jag själv troget följer hela författarskap.

En författare som Dorotea snart hoppas kunna addera till vänlistan är latinamerikanska Isabel Allende som hon övertagit från Norstedts förlag.

– Jag har just skrivit ett brev till henne där jag berättade vem jag är och varför jag älskar hennes böcker. Under nästa år kommer vi att ge ut en ny roman av Isabel Allende och troligen även en självbiografisk bok som hon skrivit. Det känns som ett stort äventyr för mig.

Vad Isabel Allende ännu inte vet är att hennes nya svenska förläggare i likhet med henne själv har levt ett liv som skulle kunna utgöra stoff till en fängslande självbiografi. Många gånger har Dorotea haft oddsen emot sig men likt en katt med nio liv i slutändan landat på fötterna. Till och med hennes existens är något av ett mirakel. Doroteas föräldrar, Adam och Anna Bromberg som båda var av judisk härkomst, gifte sig i Warszawa 1941. Men bara tre månader efter giftermålet slet andra världskriget det nygifta paret ifrån varandra. Adam tog värvning i den polska division som anslöt sig till sovjetiska Röda armén. Han och en brorsdotter var de enda i hela släkten som inte utplånades i koncentrationslägren. Doroteas mamma Anna tillbringade krigsåren på flykt undan tyskarna. När freden kom var Adam och Anna båda övertygade om att deras äkta hälft var död. De började om med nya partners men kunde aldrig glömma varandra.

– Av en ren tillfällighet sprang pappa på mammas bror på gatan 1948. När han fick veta att hon hade överlevt slängde han sig på telefonen. Då hade han och min mamma inte setts på sex år. Historien som har berättats många gånger om i familjen är att mina föräldrar stämde träff på ett kafé och där bestämde att det var de två för alltid.

Två döttrar blev det för de återförenade makarna Bromberg: Maja som föddes 1949 och Dorotea som kom i december 1952. Familjen förde en medelklasstillvaro i en hyreslägenhet i en av Warszawas välbärgade kvarter. Mamma Anna var forskare inom skogsnäring. Pappa Adam undervisade på universitetet i Warszawa, var chef för ett stort statsägt förlag och figurerade regelbundet i tv där han recenserade böcker.

– Att läsa var lika självklart för honom och mamma som att äta och sova. Det fanns böcker precis överallt hemma hos oss – under sängarna, i badrummet och bakom köksluckorna. Vad man än öppnade för skåp fick man alltid en bok i huvudet.

Böckerna räddade mig

Bokmalen Dorotea läste alltifrån ungdomsserien om “Anne på Grönkulla” till tegelstensromaner av Fjodor Dostojevskij.

– Böckerna räddade mig ur knipor under skoltiden, vare sig det handlade om kärleksbekymmer eller andra motgångar.

Men det skulle komma en kris som inte ens litteraturen kunde rädda Dorotea ur. Den 8 mars 1968 vändes hela tillvaron upp och ner för familjen Bromberg. Under en tid hade ett utbrett missnöje pyrt i Polen. Människor saknade framtidsutsikter, landet var stängt mot omvärlden och det rådde hård censur. Skulden för den påfrestande situationen lades oförskyllt på de omkring 30 000 judar som fanns kvar i Polen. I avsikt att avleda uppmärksamheten från den svaga ekonomin orkestrerade myndigheterna en välplanerad antisemitisk kampanj. En studentrevolt utanför Warszawas universitet där demonstranterna krävde större frihet och avskaffande av censuren utnyttjades för att rättfärdiga hatkampanjen. 15-åriga Dorotea som tog engelskalektioner på universitet stod på en balkong och bevittnade den blodiga demonstrationen där inte bara demonstranter utan även vanliga förbipasserande blev offer för brutalt polisvåld. Chockad och förtvivlad över vad hon sett sprang hon hela vägen hem, för att finna att även föräldrarna var i upplösningstillstånd.

– Under dagen hade pappa blivit avskedad från sitt jobb och mist alla sina uppdrag. Några månader senare knackade säkerhetspolisen på dörren till vår lägenhet för att göra en husrannsakan. I sin jakt på något de kunde använda mot min far rev de ut alla böcker ur hyllorna och drog sina knivar genom soffan och fåtöljerna. Till slut hittade de en inbjudan till en nationaldagsmottagning på franska ambassaden. Det räckte för att de skulle ta pappa med sig.

Efter några skräckfyllda veckor då familjen inte visste vad som hänt med Adam släpptes han ur häktet. Myndigheterna hade dock långtgående planer på att ställa honom inför rätta. Adam anklagades för

ekonomiska brott och för att i sin roll som förläggare med internationella kontakter ha deltagit i en sionistisk sammansvärjning vars mål var att sälja Polen till väst. I de statsägda medierna pågick en nedsmutsningskampanj mot honom, vilket fick en förödande effekt på Doroteas skolgång.

Trakasserades öppet

– Från att ha varit en populär och duktig elev med höga betyg fick jag plötsligt underbetyg hur hårt jag än ansträngde mig. Lärarna trakasserade mig öppet. Ibland kunde de säga: “Det stinker jude här” högt inför alla 45 elever i klassen med tydlig hänvisning till mig som var den enda eleven av judisk börd i rummet.

De andra eleverna förbjöds att befatta sig med Dorotea. Alla utom en hörsammade sina föräldrars förmaningar. Bästisen Grazyna som i flera års tid hängt ihop med Dorotea i vått och torrt vägrade acceptera förbudet mot att umgås med sin mest förtrogna vän.

– Grazyna undrade: “Jag älskade dig igår, hur kan jag då sluta att älska dig idag när du är exakt samma person?” Hon var jätteupprörd över hur jag behandlades i skolan och menade att hon skämdes över att bo i ett land som sanktionerade ett sådant beteende. Vad jag inte visste var att hon inte bara skämdes i största allmänhet utan att hon även aktivt sökte upp lärarna och protesterade mot deras behandling av mig.

Grazynas uppstudsighet sågs inte med blida ögon av skolledningen. En dag kallades hon till rektorn och fick veta att hon relegerats från skolan och inte skulle få fortsätta i något annat gymnasium heller.

– Därmed stängdes alla dörrar för henne. Utan gymnasieexamen var det omöjligt att få jobb i Polen. Grazyna gick hem och skrev ett avskedsbrev där hon förklarade varför hon inte ville leva längre. Hon öppnade gasen i köket och tog sitt liv, berättar Dorotea med plågad blick.

Utöver smärtan i att förlora sin bästa vän var Dorotea också tvungen att handskas med Grazynas ursinniga pappa som ansåg att självmordet var Doroteas fel.

– Han var en förtvivlad förälder som behövde någon att lägga skulden på. Jag blev syndabocken. Grazynas far, som var polis, uppmanade skolan att polisanmäla mig för mord, vilket de också gjorde. Dessutom genomförde skolan en fullständigt obegriplig sammankomst i aulan där de tvingade upp mig på podiet för att inför alla lärare och elever och erkänna “mordet” på min vän. Fråga mig inte vad jag sa. Jag var så övermannad av sorg och chock att jag knappt fick ur mig ett enda ord.

Familjen fick sälja allt

Det följande ett och ett halvt året handlade allt mest om att bita ihop och stå ut. För att mäkta med levnadsomkostnaderna sålde familjen allt de ägde och då hade även mamma Anna mist sitt jobb. På daglig basis fick de utstå spott och spe, inte minst Dorotea som ofta förföljdes av killgäng som roade sig med att beskriva hur de tänkte våldta henne. Pappa Adam satt uppe på nätterna och skrev ett försvarstal inför den annalkande rättegången mot honom eftersom han inte beviljats någon advokat. Gång på gång ansökte familjen Bromberg om att få emigrera från Polen, gång på gång fick de avslag. Men en sommardag 1970 kunde de äntligen kliva ombord på färjan till Ystad. Dorotea fortsatte sina gymnasiestudier i Sverige. Efter studenten läste hon språk och litteratur på universitetet. När hon kom tillbaka från ett utbytesår i Paris möttes hon av ett oväntat förslag från sin pappa.

– Han berättade att han utan framgång hade sökt jobb på många svenska förlag och tillade: “Jag är för gammal och pratar för dålig svenska för att någonsin kunna få ett jobb inom förlagsbranschen här. Den enda möjligheten att få ägna mig åt det jag älskar är att starta eget förlag. Hänger du på?”

Och hängde på gjorde Dorotea utan några större betänkligheter.

– Jag drömde om att få jobba på ett förlag, men eftersom förlagsvärlden är ganska sluten visste jag att min väg till anställning skulle bli lång.

Utgångsläget kunde knappast ha varit tuffare för far och dotter som såväl saknade kontakter inom det svenska kulturetablissemanget som finansiella medel. Efter att förgäves ha vandrat runt bland bankerna i dåvarande hemstaden Uppsala och bett om lån fick de napp på sista stället. För en billig penning köpte Brombergs bokförlag 1977 rättigheterna till den polsk-judiske författaren Isaac Bashevis Singer som inget annat svenskt förlag ville ge ut. Året därpå vann Singer Nobelpriset. Istället för de förväntade 3 000 exemplaren såldes hans första roman på Brombergs, “Trollkarlen från Lublin”, i 150 000 exempelar. Sedan dess har förlaget haft ytterligare tre Nobelpristagare – Czeslaw Milosz 1980, Octavio Paz 1990 och J.M. Coetzee 2003. Hur kommer det sig egentligen att ett litet förlag som Brombergs har lyckats frambringa fyra Nobelpristagare?

– Jag tror att det i första hand handlar om en benägenhet att ta risker, men också om envishet och tålamod. J.M. Coetzee hade vi exempelvis gett ut i 21 år utan någon större framgång innan han fick Nobelpriset, förklarar Dorotea.

Sålde sitt livsverk

När Coetzee fick sitt Nobelpris hade Adam Bromberg varit död i nästan tio år. Efter hans bortgång drev Dorotea vidare förlaget ensam vid rodret – fram till i höstas då hon efter några ekonomiskt tuffa år sålde sitt livsverk till Norstedts förlagsgrupp. Anledningarna till försäljningen var flera.

– Dels kändes det som rätt tid i livet med tanke på min ålder och det faktum att jag skulle bli mormor för första gången. Dels tyckte jag att det blev för tungt att ensam driva förlaget. På senare år har den digitala utvecklingen i bokbranschen bidragit till att den litterära utgivningen fått svårare att hävda sig. Jag kände att vi behövde samarbeta med ett stort förlag där jag kan ägna mig mer åt våra författare och mindre åt själva företaget.

Någon pensionering är dock inte aktuell för den 68-åriga förlagsräven som jobbar vidare som senior förläggare.

– Jag har absolut inga planer på att sluta. Tvärtom ser jag fram emot att bygga upp någonting nytt och spännande med hjälp av mina nya kollegor. Framför allt gläder jag mig åt att helhjärtat kunna koncentrera mig på att läsa fram nya författare och ta hand om de befintliga. Det är det som är mitt stora intresse och min enda passion.