• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • ”Jag dör gärna mitt i en mening”

    Det är få som inte behöver presenteras med mer än två bokstäver. Säg "GW" och hela Sverige vet vem som åsyftas.
    Känd och oerhört populär, trots att han inte direkt jobbar på att charma sin omgivning. Hur kommer det sig? Icakuriren mötte mannen, myten, legenden över en lunch på godset i Sörmland.

    ”Jag dör gärna mitt i en mening”

    Det är en vacker sommardag på Leif GW Perssons, 76, lantliga gods i Sörmland. 

    Myggorna surrar sig in i bilen så fort vi parkerar bakom kriminalprofessorns svarta Lexus. I samma sekund ringer GW och undrar var vi håller hus. 

    Assistenten Cissi tar emot i dörren och visar oss in i hallen där fyra par gummistövlar står prydligt uppradade. Cissi skjutsar GW vart än han vill och lagar hans mat, även om han gör det rätt bra själv också. 

    Cissi brukade servera honom lunch på Operabaren i Stockholm och GW var så nöjd med servicen att han erbjöd henne jobb på stående fot. "Här kan du inte stanna", sa han på sitt karaktäristiskt raka sätt. Det är tre år sedan och enligt Leif hans bästa rekrytering. 

     

    GW bjöd på lunch när Icakurirens Anna von Koch träffade honom hemma på godset.

    Det doftar ljuvligt från köket. Cissi förbereder stekt abborre, färskpotatis och kokt sparris till vår sommarlunch. Genom köksfönstret glimtar Lockvattnet, den lilla sjön där GW både badar och fiskar abborre, dock inte dagens lunch. 

    Professorsvillan, som han kallar huset, är en vacker före detta inspektorsbostad till ett större sörmländskt gods. Det ligger idylliskt inbäddat bland grönskande ängar och blått vatten.  

    Leif hyr huset sedan 16 år och har rustat upp det till toppskick. Till det hör även en före detta ladugård, nu omgjord till det han kallar "jägarbaren", en festlokal med ett långbord av tjocka, obehandlade träplankor och med troféer på väggarna. I anslutning till gården finns även drygt 2 200 hektar jaktmark med både kron- och dovhjort, älg, rådjur, massor av vildsvin, fåglar samt mufflonfår. Ägor som sköts av Leifs anställde yrkesjägare. 

    Tar emot i biblioteket

    Professorn själv hittar vi i biblioteket en trappa upp, halvliggandes i en vilstol med de bara fötterna uppslängda på en fotpall. Fotograf Carolina och jag slår oss ner i soffan bredvid och han bjuder på mineralvatten. 

    Det här besöket föregicks av flera tjatiga samtal där Leif till slut sa ja till en intervju med Icakuriren. För trots att det kan verka som att GW syns i tv hela tiden, så är det numera bara i TV4 Nyhetsmorgon där han kommenterar aktuella brottsfall två gånger i veckan. Annars 

    försöker han hålla sig borta från rampljuset och tackar dagligen nej till diverse intervjuförfrågningar. 

    – Journalister vill släpa ut mig på diverse skärgårdsöar, men det är jag för gammal för, suckar han. 

    Med åren har Leif GW Persson blivit omåttligt populär. Han har utsetts till den som folk helst vill ha som sällskap på tåget och till svenska folkets drömgranne. Och tre gånger har han blivit erbjuden att vara julvärd på SVT. Hur kommer det sig?

    –  Jag vet inte. Jag har verkligen inte ägnat mig åt någon medveten popularitetskampanj utan bara sagt vad jag tycker och levt som jag vill leva och det gillar tydligen folk. Julen vill jag fira med familjen så sådant tackar jag alltid nej till, säger han. 

    Dessutom tror GW att folk ser honom på tv och tycker att han verkar snäll och hygglig. Och han brukar vara hygglig, säger han, och ställa upp på en selfie, även om det är den elfte personen på raken som frågar. I alla fall om inte hustrun Kim, 64, är med, hon skyr rampljuset och är snabb att säga nej. 

     

    Smickrad och glad

    Leif blir självklart både smickrad och glad vid sådana tillfällen, men säger samtidigt att det är lite knepigt med okända människors villkorslösa kärlek. 

    – Då blir jag så där svenskt generad. Det är lättare att värja sig mot dem som inte är trevliga, för dem kan man be fara åt helvete. 

    Professorn i biblioteket en halv trappa upp.

    Leif Gustav Willy Persson växte upp i ett arbetarhem på Gärdet i Stockholm. Mamma Margit var hemmafru och städerska, pappa Gustav var timmerman och grovarbetare, men också portvakt i huset där de bodde. Leif var Gustavs grabb. 

    – Min pappa var en fantastisk människa, han var både en mamma och en pappa för mig. Några av mina tidigaste barndomsminnen är när jag får sitta i hans knä och köra ångvält på hans jobb.  

    Med mamma Margit var det knepigare. Hon var ofta sjuklig med dagliga läkarbesök. Som barn var Leif inte bara övertygad om att hon skulle dö, han fick även höra att han var anledningen till att hon mådde så dåligt. Han kände sig aldrig älskad av henne. I tonåren började Leif misstänka att hon simulerade sin sjukdom i ett sätt att kontrollera sin omgivning. För det hatade han henne. 

    Var hon psykisk sjuk?

    – Nej, det tror jag inte. Men jag tror att hon var väldigt missnöjd med sin tillvaro, begåvad långt över sin position i samhället och hade svårt att stå ut med det. Jag tror hon fick mig i ett läge när hon hade bestämt sig för att skilja sig och ändra på sitt liv. Men det är bara spekulationer för jag har aldrig pratat med henne om det. 

    På gården som GW arrenderar finns ett spöke – en hushållerska som levde för cirka 100 år sedan. Leif är övertygad om att hon steker fläsk åt honom på nätterna, han kan känna doften.

    Mötte eliten i skolan

    Leif var också högt begåvad. Han kunde läsa, räkna och skriva långt innan han började första klass i Gärdesskolan. Han blev också först i släkten med att studera och ta studenten vid ett högre läroverk, anrika Norra Real i Stockholm, den gymnasieskola i världen som har flest Nobelpristagare bland sina gamla elever. 

    På Norra Real mötte han Stockholms elit och gläntade på dörren till rikedom och status. Det var också första gången Leif reflekterade över att han var arbetarklass till skillnad från majoriteten överklassbarn i skolan. 

    – På gymnasiet var klasskillnaden så tydlig att du kunde se den med blotta ögat, höra den när någon sa något, dra in doften av den i dina näsborrar. Det var skillnaden på en grabb från Sibirien och en gosse från Östermalm. Jämför bilden av mig själv med bilden av Carl Bildt så förstår du vad jag menar.   

    Leif har beskrivit känslan som att färdas i ett främmande land, där man inte är speciellt lik de man reser med. Han insåg att livet var orättvist, men blev också fast besluten att själv få allt det där. 

     

    Ger bort det mesta

    Idag är GW professor i kriminologi, framgångsrik entreprenör och författare, jagar med kungen och den övriga societeten, samt är ekonomiskt oberoende. 

    T v: Sex barn och tretton barnbarn. Det här är det minsta av dem, lilla Leona, drygt en månad gammal som på midsommarafton sitter i sin morfars knä. Lite avvaktande av minen att döma som man ju ska vara när man gör något för första gången.
    T h: GW med med barnbarnet Malakai på trappan till landet. Strax ska de ut och jaga vildsvin. Malakai var nio år när bilden togs, ungefär lika gammal som sin morfar när han började jaga för snart sjuttio år sedan.

     – Den som säger att pengar inte betyder något pratar strunt. Det är en frihet att aldrig behöva kolla efter röda prislappar. Jag tjänar mycket pengar, ungefär hundra miljoner per år genom mina bolag. Och tar ut en lön på cirka tio miljoner före skatt per år, så jag får ut fyrahundratusen i månaden efter skatt att leva på. Jag har med andra ord så att jag klarar mig, säger han med en axelryckning. 

    För väl här, med rikedom och berömmelse, blev pengarna inte så märkvärdiga. Det mesta GW tjänar ger han bort. Skänker stora summor till välgörenhet, bland annat till den ideella föreningen Barnens hopp som hjälper utsatta barn och familjer i Ukraina. Och så skämmer han bort både barn, barnbarn, frun – och till och med exfruar. 

     

    "Jag har ju råd"

    Den första hustrun Birgitta fick villan i Djursholm vid separationen 1980 och den andra frun Margareta har fått ett månatligt underhåll sedan 1991. 

    På bilden, som pryder omslaget till GWs bok Gustavs grabb, är han drygt tre år gammal, fyrtio år innan han blev professor.

    – Jag tycker det är rimligt att mina barns mammor har en vettig ekonomi, och jag har ju råd med det, så varför skulle jag inte göra det? Det handlar om anständighet. I början var det så enkelt när barnen var små och sedan blev det bara så praktiskt. Min andra fru får motsvarande 50 000 kronor i månaden. 

    Är det sant?

    – Ja, det är klart att det är sant. För mig betyder det inte ett pillekvitt. 

    Att de två första äktenskapen slutade med skilsmässa berodde enligt GW på upprepad otrohet från hans sida. Det bottnade i ett behov av att manifestera sina yrkesmässiga framgångar. Men idag värdesätter Leif familjen på ett helt annat sätt.

    – Sedan jag träffade Kim i november 1995 har jag skött mig. Man blir väl lite klokare med åren, säger han och ler. Min hustru Kim är en alldeles utmärkt kvinna.  

    Han kallar henne "en gåva från livet som han inte gjort sig förtjänt av", men säger samtidigt att alla dagar inte är rosenröda.  

     

    Lämnade mig två gånger

    – Kim har lämnat mig två gånger. Ja, jag är ju knepig att vara med. Hon har problem med att jag kan vara tyst någon månad och sedan pratar konstant. Hon har stuckit när det blivit för knepigt, men då har jag kommit krypandes efter och bett om ursäkt. Idag jobbar vi på vår relation och pratar mycket. 

    Sammanlagt har GW sex barn, som han har god kontakt med. Han och Kim har också 13 barnbarn, som Leif är "svårt förtjust i". Den yngsta, lilla Leona, föddes i början av maj och den äldsta, Astrid,
    fyller 30 år till jul. 

    Leif älskar att skämma bort dem och ta med dem till leksaksbutiken, men också att lyfta upp dem i knät och läsa en spännande saga. Precis så som hans pappa Gustav gjorde för honom en gång i tiden. ¨

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!