• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • ”En viss typ av män retar sig på mig”

    Hon avskyr åldersdiskriminering och rekryterar gärna 50-plussare. En oväntad vänskap tog henne på en klassresa från höghus till högutbildad. Möt Carin Götblad.

    ”En viss typ av män retar sig på mig”

    För ett halvår sedan tackades Carin Götblad av efter sex år som regionpolischef för region Mitt (Uppsalas, Västmanlands och Gävleborgs län). Då hade hon varit en del av polismyndighetens allra högsta ledning i över två decennier. Som Stockholms första kvinnliga länspolismästare fick hon en rivstart i jakten på Anna Lindhs mördare. I nio år var hon sedan länspolismästare för huvudstaden med nära 7 000 medarbetare. Det är en karriär som heter duga och hon skulle kunna dra sig tillbaka med gott samvete. Men Carin Götblad vill inte gå i pension, hon vill växla upp. 

    – Just nu jobbar jag på polisens nationella operativa avdelning och det är både viktigt och intressant, men min önskan är att få ett chefsuppdrag nära den dagliga verksamheten. Ett halvår har passerat sedan jag lämnade region Mitt, så jag är lite förvånad över att det går så trögt. Jag är van vid att vara efterfrågad, men jag har inte tappat hoppet. Jag är 65 år nu, men jag vill jobba till 69. Minst. Mina barnbarn har blivit tonåringar, så det är naturligt att de inte längre vill tillbringa helgerna med farmor, och min man är forskare och kommer jobba tills han dör, tror jag. Det är på jobbet jag kan göra mest nytta, och det vill jag göra i flera år till. Sen kan jag gå i pension glad. 

    Sveriges åldersdiskriminering bekymrar henne. Vi har inte råd med den. Vi tampas med så svåra samhällsproblem att alla goda krafter behövs. 

    – I Sverige har vi en syn på ålder som man inte ser i andra länder. Är det något samhället behöver nu så är det erfarenhet och kompetens och fler människor som jobbar, inte färre. Samhället behöver 60-plussarna. Inte minst inom polisen där vi rekryterar många nya, unga medarbetare nu och de kommande åren. Det behövs en blandning av unga och äldre, kunskapsöverföring är så viktig och vi får inte köra slut på de yngre.

    Älskar sitt jobb

    Hon har älskat sitt jobb inom polisen. Där har hon fått utlopp för samhällsintresset – för den samhällsintresserade är polisen världens bästa plattform. Allt som inte fungerar i samhället landar ju förr eller senare hos polisen, säger Carin och börjar räkna upp några av dagens utmaningar. 

    – Den psykiska ohälsan är ett mycket stort problem idag. Vi har också stora grupper av människor som lever i samhällets utkanter, som är väldigt utsatta. Och de har blivit många fler de senaste tio åren. Vi har EU-medborgare som lever och tigger i parkerna och på gatorna. Det var fullständigt otänkbart för bara tjugo år sedan. Om någon satt på gatan och såg olycklig ut så ringde man socialjouren. Att bara gå förbi en sådan person ansågs oacceptabelt. Men idag går vi förbi. 

    Den grova kriminaliteten har vuxit snabbare och kraftigare än vad samhället förutsåg, konstaterar hon. 

    – Samtidigt kan inte polisen vara lösningen på allt. Vi kan inte skicka polispatruller till lågstadiet. Polisen jobbar med symtomen på problemen, det andra måste resten av samhället ta tag i. 

    Presskonferens efter mordet på Anna Lindh. "Jag var nyutnämnd länspolismästare. Det var mycket pressande med medieuppbåd dygnet runt. "

    19 och tvåbarnsmamma

    Hon pratar engagerat, hon brinner för att bekämpa orättvisor, det märks. Antagligen hänger det ihop med hennes eget liv. Carin Götblad växte upp på landet utanför Sigtuna. Barndomen beskriver hon som bra, ja till och med idyllisk, med många djur och syskon, trygga föräldrar och närhet till naturen. När den unga, smånaiva Carin träffade en kille och i rask följd fick två söner tog livet dock en ny vändning. Plötsligt var hon 19 år och tvåbarnsmamma. Och snart ensamstående mamma. Hon flyttade till ett höghus i ett miljonprogramsområde i Stockholm och sedan följde en på många sätt jobbig tid. 

    – I mitt yrke har jag nytta av mina erfarenheter. Jag vet mycket väl hur det är att vara ung, ensamstående mamma. Jag vet hur maktlös man känner sig. Jag hade inga vänner, inga pengar, ingen utbildning, jag hade ju inte ens gått gymnasiet. Jag vet också hur det känns att bli bemött med fördomar och tillskrivas problem man inte har. För det är klart att man blir utsatt – från många håll. Att vara fattig och utsatt gör heller inte att folk automatiskt blir snälla och tar hand om varandra. Jag blev nedtryckt av människor som bara var några år äldre än jag. När en dockvagn blev sönderslagen i sandlådan var det mina barn som fick skulden. Jag tyckte det var konstigt – de var bara ett och tre år gamla – men jag blev så rädd att jag inte vågade annat än betala, senare skulle det visa sig att det var några äldre killar som hade slagit sönder den. Men jag hade med mig goda värderingar hemifrån och jag visste att jag inte var dum. Mina föräldrar hade sagt till mig att jag var klok och jag fick mycket ansvar redan som liten.

    Blev vän med Kristina Lugn

    I ren självbevarelsedrift sökte sig Carin till andra ensamstående mödrar i samma situation. Det var så hon och poeten och före detta ledamoten i Svenska Akademien Kristina Lugn, som dog förra året, träffades. Första gången de sågs deltog de i en samtalsgrupp för ensamstående mödrar i riskzonen som socialtjänsten hade arrangerat. Carin skrattar högt vid minnet, och jag ser det lite omaka paret framför mig: den blonda polischefen och poeten med det karaktäristiska rödburriga svallet. 

    – Jag gick dit för att man fick gratis fikabröd, det tyckte jag var jättelyxigt. Inte kunde jag och Kristina tro att vi senare i livet skulle träffas inne på damrummet på Nobelfesterna. 

    "2007 arbetade jag med ungdomsrådet. De gav mig många goda råd och idéer.

    Sedan blir hon allvarlig. Det här är ett ämne som ligger henne varmt om hjärtat. Att förändra sitt liv. Hon och Kristina förenades bland annat i att de hatade att bo där de bodde. Till varje pris ville de ta sig därifrån. De hjälptes åt att sätta olika livsmål. De stöttade varandra. Kristina hade en fil kand och hade givit ut sin första diktsamling. När Carins söner somnat på kvällen plöjde även Carin böcker, men inspirerad av Kristina bytte hon de rödryggade Wahlströmsböckerna som hon lånat på bibliotekets ungdomsavdelning till böcker från vuxenavdelningen. Carin läste in sina gymnasiebetyg och studerade till förskollärare och senare till jurist. Tillsammans utvecklade duon ett stort gemensamt intresse för skön­litteratur och kultur. 

    Viktigt ge hopp

    – Är det något jag skulle vilja skicka med till Icakurirens läsare så är det att i ett land som Sverige så kan man nästan alltid påverka sin situation. Det ska man komma ihåg när man möter människor. Det är ett viktigt budskap att ge, och man ska akta sig för att bara se människor som offer. Det är tyvärr ganska vanligt. Att ge människor hopp är så viktigt.

    Själv har hon alltid tyckt om att umgås med olika sorters människor. För henne är inte olikheterna ett hot, utan något som berikar tillvaron. 

    – På många sätt var jag och Kristina väldigt olika. Helt olika personligheter. Men vi hade grundläggande gemensamma värderingar och erfarenheter. Dessutom hade vi ett väldigt utbyte av varand­ra just för att vi var så olika. De första 20–25 åren pratades vi vid nästan varje dag i telefon och vi firade nästan alla jular, påskar och andra helger ihop under barnens uppväxt. Och det viktigaste av allt: vi hade samma känsla för humor. Vi skrattade mycket.

    Höll tal på begravningen

    På Kristinas begravning i Storkyrkan i Stockholm höll Carin ett uppmärksammat tal som senare skulle komma att publiceras på Dagens Nyheters kultursidor. 

    – Jag tänkte mycket på "hur ska jag kunna sammanfatta en sådan vänskap?" Jag kände efter, såg minnesbilder framför mig, och så skrev jag ner vad jag kände. 

    Utan att darra på rösten pratade hon i kyrkan. "Kristina, jag har aldrig haft en finare vän än du, när det värsta hände stod du kvar. Kristina, du lät inte rädslan styra." 

    – Jag har bra koll på mig själv och mina känslor, och det vill jag att mina chefer också ska ha. Därför skickar jag dem sällan på dyra managementutbildningar, utan jag erbjuder hellre handledning av psykolog. Ibland ställer jag det som villkor för att en person ska få jobbet. En oerfaren chef kan få handledning av en psykolog var fjortonde dag i ett halvår. Likaså om man jobbar i en grupp där det är mycket anmälningar, eller där något är extra svårt eller kontroversiellt – de poliserna kan också få handledning. Jobbar man med livets realiteter möter man ofta en svår verklighet. Det behöver man prata om. 

    Går du själv till psykolog?

    – Inte längre, jag är för gammal. Men när jag var ung gjorde jag det. Jag höll på att gå in i väggen. Jag jobbade sju dagar i veckan, jag var så dum att jag trodde man kunde göra det. Psykologen lärde mig att sätta gränser, hålla problemen en bit från kroppen och sätta av tid för sömn och vila. 

    "Jag är glad att ha klarat det årliga skjutprovet. Här med skjutinstruktör Stig Larsson"

    Nog är hon en arbetsmyra alltid. När hon är inne i något vill hon helst inte bryta, utan bara köra på. När hon sammanträdde med polisens operativa ledningsgrupp – där de flesta är män – föreslog hon vid något tillfälle att de skulle skippa lunchen.  

    – Men manliga poliser är ganska måna om sin lunch. Jag såg paniken i deras ögon och förstod att det inte var någon bra idé. 

    Satsade på kvinnor

    Än är det för tidigt att summera karriären, men en tillbakablick kan vi kosta på oss. Hon har varit chef i över trettio år – vad är hon stolt över? 

    – Jag höjde andelen kvinnliga chefer från tolv till trettio procent i både Stockholm och Uppsala. Jag satsade medvetet på att nyrekrytera kvinnor 45-plus som chefsämnen. Jag har aldrig fått så många bra chefer som när jag vände mig till kvinnor över 45. Med erfarenhet och personlig mognad kommer man långt. 

    Samarbeten över gränserna är en annan hjärtefråga. Hon införde samhällsråd och chefssamråd för att kroka ihop de operativa insatserna mellan myndigheter. Ungdomsrådet har också varit viktigt. En gång varannan månad samlade hon ett tjugotal tonåringar från de mest utsatta förorterna. Hur tycker de att polisen ska jobba? Seniorrådet likaså. Vad kan polisen göra för att äldre ska känna sig mer trygga? Hon gillar att jobba med Samhall och har anställt många med­arbetare med funktionsnedsättningar.

    – Om man tar in personer för vilka liv­et inte bara har varit en räkmacka och verkligen tar vara på deras erfarenheter och matchar arbetsuppgifterna riktigt 

    noga så får man en bättre verksamhet. Vi har anställt rullstolsburna till receptioner och gravt synskadade som skriver ut förhör och jobbar i växeln. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan med rätt matchning vara extra lämpliga till vissa ordning och reda-uppgifter. 

    Och så har hon tyckt om att jobba i fält. En kväll i månaden under alla år som chef har hon arbetat i yttre tjänst. Varje år såg hon dessutom till att boka in en sammanträdesfri vecka då alla polischefer fick jobba i den så kallade linjen, kärnverksamheten. Cheferna måste uppleva hur medarbetarnas vardag ser ut, annars kan de ju inte leda, är hennes filosofi. 

    Tvingades flytta

    Det mest frustrerande med att vara högt uppsatt polischef är – mediedreven. 

    – I mitt jobb kan jag inte alltid kommentera vissa saker av bland annat säkerhetsskäl. När man är bakbunden och av olika skäl förhindrad att redogöra för sin version och medierna tar heder och ära av en, då känns det. Efter rättsprocessen av mordet på Anna Lindh blev jag väldigt stalkad med hot och trakasserier från sannolikt mycket störda människor. Det var jobbigt och ledde till att jag till slut blev tvungen att flytta och få skyddade personuppgifter. Sedan finns det en liten klick och en viss typ av män som alltid har retat sig på mig. Män med något slags machokomplex, som inte tycker om kvinnor som sticker ut och som uttrycker egna tankar. Jag har förstått att jag inte är dessa mäns kvinno­ideal. De vill platta till mig, förlöjliga och förminska mig. Det har gått så långt att jag har övervägt att anmäla för förtal. 

    Men egentligen kommer nästan ingen­ting åt henne. Inte på riktigt. För ingenting kan i alla fall vara värre än det som redan har hänt. Det som hon sällan pratar om. För det gör fortfarande så ont. Och det måste i så fall pratas om i rätt sammanhang. 

    Hon förlorade sin äldsta son Kalle när han var 21 år. 

    – Det är så hemskt. Nu är det 26 år sedan han dog. Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är Kalle. Varje morgon. Jag gjorde mitt bästa, men det räckte inte. Kalle hade en dold depression vilket vi inte förstod fullt ut. Han var en fin och känslig människa, men tyvärr tyckte han inte att han dög. Om han hade klarat sig hade han blivit världens finaste. Pojkar är också känsliga, men de visar det inte alltid. Vi måste tänka på det, jag tänker det ofta, att vara känslig och intelligent, som Kalle var, är inte alltid en fördel. På den tiden pratade man heller inte om psykisk ohälsa. Självmord var väldigt stigmatiserande och vuxna människor bytte trottoar när de såg mig komma gående. Jag minns att jag skämdes och kände stark skuld. 

    Förtvivlan blev drivkraft

    Carin har tvingats kanalisera sin förtvivlan och delvis har hon använt den som extra drivkraft i både jobbet och livet i stort. Det är inte värt priset förstås, hon hade mycket hellre bott kvar i förorten och jobbat som förskollärare, bara Kalle hade funnits kvar. Men när det värsta har hänt så blir man mindre rädd, man vågar mer. 

    – Jag brukar säga till människor som är med om svåra förluster att man inte behöver acceptera allt som händer. Jag kan inte acceptera ända in i hjärtat att Kalle är död, jag klarar inte det, det är outhärdligt. Jag förstår det förståndsmässigt, det räcker. Och det går att leva ett bra liv ändå. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!