Anna-Karin Palm: ”Min mor kunde vara ganska elak”

Författaren Anna-Karin Palm har ett foto på sin mamma som skärmsläckarbild på datorn. Så fort hon sätter på datorn dyker modern upp och ler stort mot Anna-Karin. När Anna-Karin ska skriva in lösenordet gör hon det rakt över mammans mun; hon skriver över hennes ansikte. Löjligt symboliskt, tycker Anna-Karin. Det är ju precis det hon gör i den nya boken: tecknar mammans livshistoria. Att boken skulle ha titeln: “Jag skriver över ditt ansikte” kändes självklart. 

– Som de flesta människor var mor motsägelsefull. Hon var en stark personlighet, så alla hennes sidor blev så påtagliga. Det var alltid väldigt mycket av henne. Hon var aldrig ljummen, utan det var hela tiden intensivt. Var hon ledsen så var hon väldigt ledsen, var hon glad så var hon så glad att hela världen började glittra. Då blev det liksom en temperaturförändring i atmosfären. Hon var väldigt driven, målmedveten och initiativtagande. Men också lekfull, kreativ och charmig. Och så hade hon sina perioder av nedstämdhet och oro. 

När Anna-Karin – som just då jobbade hårt med den bok som hon senare skulle bli Augustnominerad för: biografin om Selma Lagerlöf – började förstå att det var något med mamman som inte stämde så var det språket som skvallrade. Mamman började tappa ord. Inte namn på presidenter eller komplicerade fackuttryck, utan helt vanliga ord. Hon hade ätit “pasta med…” – ja, vadå? “Något grönt, krusigt…” Broccoli?

 

På väg in i glömskan

Sedan kom sommaren då familjen inte kunde blunda längre. De var i sina sommarhus i Hälsingland och det blev mer och mer uppenbart att mamman var på väg in i glömskan. Eller “mor” som Anna-Karin kallar henne rakt igenom intervjun. Det var mammans idé, hon ville att barnen skulle säga mor och far. Anna-Karin tror att det handlade om att hon ville distansera sig från sina egna föräldrar. 

– En av de första saker som hände när mor blev sjuk var att jag inte längre var irriterad på henne. Hon tappade den kontrollerande och beskäftiga personen som hon hade i sig och det gjorde att jag kunde koppla av. Jag hade också lättare att vara fysiskt kärleksfull mot henne, jag ville krama och klappa henne. I princip fram till att hon blev sjuk så kände jag alltid “Nu räcker det” när vi kramades. Jag har alltid haft ett behov av att markera di­stans till mor. Men plötsligt kunde jag bara stå där och hålla om henne. Och det var så skönt. Jag kunde lägga ner det motstånd som jag haft mot henne, som handlat om försvar och om att markera gränser. 

Mor växer upp i en fattig arbetarfamilj i Hälsingland som äldst av nio syskon. Hon lämnar hemmet i 15-årsåldern och sätter sig på tåget – första gången hon åker tåg! – till Stockholm där hon fått jobb. Hon träffar en man, flyttar till Tierp och får en son. Hemmafrulivet passar henne illa, hon får inte utlopp för all energi och kraft som finns inom henne. Hon inleder en ny kärleksrelation, med Anna-Karins far, och blir gravid med Anna-Karin – samtidigt som hon är gift. Det skapar stor dramatik i den norduppländska köpingen. Hon skiljer sig från sin förste make och gifter sig på nytt. Den nya lilla familjen flyttar till Uppsala. Kvar i Tierp blir sonen och exmaken. Sonen träffar de på helger och lov. När Anna-Karin börjar skolan bestämmer sig mamman – som har sex års folkskola i bagaget – för att bli – läkare. Och det blir hon. 

– Hon fixade det. Det fanns förstås inga pengar i familjen och mor fick klara sig själv från att hon var 15 år. Men i allt det där så fanns en “jag ska visa dem”-känsla. 

Hon var inte särskilt jante av sig. 

– Hennes familj var inte så konventionell. Min morfars far var spelman och kompositör, han är känd i folkmusikkretsar än idag – Jon-Erik Hall. Det fanns ett okonventionellt stråk där, men också en konstnärsromantik. Jag tror att det bidrog. Samtidigt ska man komma ihåg att det här lite grand var tidsandan. Jag ska inte säga att alla kunde göra det mor gjorde. Men det fanns ett arv från en tidigare kvinnorörelse som var enormt stark, det såg jag tydligt när jag skrev boken om Selma Lagerlöf. Hon tillhörde ju den första generation kvinnor som tog steget ut i offentligheten och sa “Nu vill vi vara med”. Det här var en tid då det politiskt var möjligt. Det låg i samhällsandan att hela samhället skulle ta ett kliv framåt. Man ville att arbetarklassen skulle växa och utbilda sig. Mor pluggade i princip under hela min uppväxt, och det kunde hon göra tack vare studielån. Det var förstås en härlig miljö att växa upp i. En känsla av att allt går att förändra, att man inte behöver acceptera sin lott.

Samtidigt hänger mammans ambitioner ihop med pappans brist på densamma. Det hade inte varit möjligt med två så drivna och ambitiösa personer i samma familj, tror Anna-Karin. 

– Far var grundtryggheten i familjen. Han var väldigt stabil i humöret, han var i princip likadan jämt. Vilket var ganska skönt eftersom mor inte var det. Han var speciell just för att han inte var så intresserad av en klassisk mansroll med karriär, auktoritet, makt och pengar. Han jobbade på samma företag hela livet. Jag vet knappt vad han gjorde där, för han pratade aldrig om jobbet. Far har – han lever ju fortfarande – en inre frihet som gör att han inte behöver hävda sig så mycket. Det är helt uppenbart att min mors resa från ingenting till läkare inte hade varit möjlig utan hans brist på ambitioner för egen del. Han hade en förmåga att avstå, att inte vilja så mycket. 

 

Ville bli fri från mamma

I sin pappa hittade Anna-Karin en själsfrände. De har samma lugna, inkännande personlighet. Med mamman var det svårare. Anna-Karin upplevde att mamman tog stor plats och att resten av familjen fick förhålla sig till henne. Alla blev experter på att läsa av moderns tillfälliga sinnestillstånd. 

– Från 14-årsåldern gick vår relation ut på att jag försökte kapa olika band. Jag ville bli självständig och fri från henne. Det gjorde att jag var tvungen att vara ganska hård ibland. Det var nödvändigt och rätt, men det sorgliga är att det skapade ett avstånd mellan oss som vi aldrig kunde överbrygga. Kontakten blev aldrig helt uppriktig. Men det kanske fungerar så i många familjer? Det är kanske inte meningen att ett barn ska bli bästa vän med sin förälder? 

Grundtonen i boken är i alla fall kärlek, även om Anna-Karin inte väjer för det som har varit komplicerat. 

– Jag kände att om det ska vara någon mening med boken så måste jag våga vara uppriktig också om det svåra. Och det kunde jag vara eftersom grunden är kärlek. Om man älskar någon kan man också berätta om mörkret och om det som var trassligt mellan oss. Ingen människa är bara en ängel. Idag förstår jag att mycket av det jag tyckte var jobbigt med mor hängde ihop med saker som hon själv inte hade bearbetat. Samtidigt vill jag vara ärlig med att hon kunde vara ganska elak. Det var jobbigt att hon behövde så mycket bekräftelse. Om vi sårade henne så var det vårt fel, och om hon sårade oss så var det också vårt fel. Då var det vi som var otacksamma. Mor hade en grundläggande oförmåga att förstå att andra människor kunde fungera annorlunda än hon själv gjorde. Hon var empatisk i praktiken. Hon hade ett öppet hem för den som behövde det. Hon lagade mat till den som var hungrig. Hon var stödperson och tog hand om flyktingar. Men att känna in – “Hur funkar den här människan?” – det var hon inte jättebra på. Däremot förväntades det att vi skulle känna in och förstå henne. 

 

Styrde över chokladasken

En julaftonsscen med en Aladdin- choklad­ask får i boken illustrera mammans roll som familjens drottning. Som vanligt när Aladdinasken tas fram bjuder pappan alltid mamman först. Mamman älskar fransk nougat och tar den första biten. Sedan kan resten av familjen ta sina bitar. När Anna-Karins då fem­åriga dotter – rättrådig på ett sätt som bara ett litet barn kan vara – frågar rakt ut: “Men varför får alltid mormor ta först?” blir det tyst i rummet. Mormor är dessutom den enda som har rätt att lyfta på locket och börja plocka bitar från bottenlagret – innan det översta lagret är tomt. Resten av familjen får hålla till godo med körsbärslikör och romrussin. 

– Hon hade ett stort behov av bekräftelse från sina närmaste. Att se och stötta henne var vår uppgift där hemma. Vi var alla fokuserade på henne och på att läsa av henne. Hon hade väldigt lätt för att känna sig utanför och utstött. Antagligen har det med hennes barndom att göra. Hon var så rädd att bli övergiven och sviken av sina närmaste. Hon var så svartsjukt lagd att det var en omöjlig tanke att jag och min syster skulle kunna gå ut och äta ensamma med bara far. 

I boken beskrivs mamman som vacker. Jag säger att jag ser Frida Kahlo framför mig, och Anna-Karin nickar. 

– Hon hade mörkt, tjockt, långt hår som räckte nästan ända ner till rumpan. Håret hade hon ofta i en fläta. Hon såg exotisk ut, “som en indiankvinna” som vi sa på den tiden. Hon talade mycket om utseende. Det var en sanning i vår familj att mor var vacker och att jag inte var det. Mor ville alltid poängtera att vi inte var lika till utseendet. Häromdagen fick jag ett mejl från en gammal klasskamrat som hade hört mig i radioprogrammet “Lundströms bokradio”. Hon skrev att hon mindes att min mor hade sagt att jag fick hjärnan och min syster utseendet. Min kompis reagerade redan då och tyckte att det var en konstig sak att säga: “Jag undrar för vem det blir jobbigast att höra det här?” hade hon tänkt.  

Var mor medveten om att hon var vacker?

– Det visste hon. Hon sa ibland att utseendet hade gjort det svårt för henne att få väninnor, de blev alltid svartsjuka. Men för henne var inte ett vackert utseende tillräckligt, hon ville också uträtta något i världen. Den där idealismen var ett starkt drag hos henne. Att försöka bidra och göra gott. Innan hon började plugga bar hon på en stark frustration. Hon hade ingen position där hon fick utlopp för all sin kraft och energi och allt som hon ville göra. Att jobba som läkare passade nog henne bra. Samtidigt fortsatte hon med sina ideella projekt. Jag fick ofta höra att jag hade en fantastisk mamma. 

Samtidigt slet klassresan hårt på modern. Dels rent praktiskt – under hela Anna-Karins uppväxt satt hon försjunken över skolböckerna. Dels mentalt. Att bryta ny mark. Att ta sig fram i en ny stad, utan kontakter. 

– Den här typen av resa har ju ett pris. Mor utvecklade hypokondri. Hon blev orolig, och oron uttryckte sig fysiskt. Jag tror att hon har gjort alla medicinska undersökningar som finns. Jag tror att för att hon skulle orka genomföra allt enastående som hon faktiskt gjorde i sitt liv så var hon tvungen att trycka undan all oro och rädsla och bara koncentrera sig på att vara stark. Men med tiden pyste oron ut i form av hypokondri. 

 

Pappa fick läsa manuset

Anna-Karins mor gick bort 2017, då var boken inte färdigskriven. Men innan Anna-Karin skickade in bokmanuset till förlaget lät hon pappan och syskonen läsa det. 

– Alla tre tyckte mycket om det, men far sa: “Det här är inte min bild av henne, men jag respekterar att det är din.” Min far är väldigt cool och nog en ganska ovanlig representant för sin generation. 

Faktum är att mor själv ville skriva om sitt liv, men hon fick aldrig ihop det. 

– Hon höll på i flera år sedan hon blev pensionär. Hon byggde en friggebod på landet där hon skulle sitta och skriva, och hon pratade ofta om sitt skrivande. När jag fick tanken att berätta om min mor ville jag läsa det hon hade skrivit, kanske kunde det vävas in i boken? Men far berättade att det inte fanns något skrivet. Han visade travar med kollegieblock som bara innehöll ett första kapitel. Hon kom aldrig längre än så. Hon började om igen, sedan började hon om igen. För mig blev det en övertydlig symbolik att hon aldrig kom förbi barndomen. Jag tolkar det som att hon inte kunde sätta ord på det riktigt svåra som förmodligen fanns där. Och därför tvingades hon hela tiden börja om. Plötsligt kändes det ännu mer rätt att berätta hennes historia. Det här är visserligen mitt perspektiv och min tolkning och det hade blivit något helt annat om hon själv hade skrivit boken, men hennes 

öde och otroliga livsgärning blev ändå berättade för världen. Och det känns fint.