• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Karins man fick alzheimer: "Jag grät fast jag redan visste"

    I över femtio år har de varit gifta, Karin och Ingemar Nolemo. Men när han drabbades av Alzheimers sjukdom förändrades mycket i livet.
    – När Ingemar fick plats på boendet var det både en fruktansvärd sorg och en lättnad, säger Karin.

    Karins man fick alzheimer: "Jag grät fast jag redan visste"

    I september 2018 flyttade Karin Nolemos alzheimersjuke make Ingemar till ett vård- och omsorgsboende. 

    – Jag tackade ja direkt när en plats erbjöds men kände mig grym, säger Karin. Det är ett jättebra boende med fin personal, men man känner sig som världens elakaste som slänger ut sin man från sitt hem. Fastän man vet att han är sjuk och man själv är sliten så är det en sorg.

    I det lilla huset på landet i utkanten av Söderhamn lutar sig Karin tillbaka. Extra tungt har det senaste året varit, i och med pandemin. 

    – Från mars till sommaren fick jag och Ingemar inte träffas alls, fortsätter hon. Sedan kunde vi träffas utomhus. Han fick stå på altanen istället och jag nedanför. Efter det hann vi träffas på rummet några gånger men nu har vi har inte setts sedan början av oktober… det känns hemskt. 

    Karin beskriver hur hon och Ingemar tidigare ofta satt i hans lilla soffa på boendet, och hon brukade lägga Ingemars arm runt sina axlar. 

    – Då tankade jag kraft. Han är ändå min Ingemar och han har känt igen mig hela tiden. Så länge han gör det är jag tacksam. Nu är han vaccinerad och jag ska få hälsa på med visir och munskydd. 

    Var sig inte riktigt lik

    För Karin har det som i övrigt känts tyngst med Ingemars diagnos varit att inte längre ha någon att bolla med i vardagen. 

    – En del säger "du har ett eget liv, tänk på dig själv". Men det har varit svårt att hitta det livet. Första sommaren efter att Ingemar flyttat reste jag mycket med en väninna, men 2020 blev ju som det blev.

    Det hela började med vaga förändringar i beteendet. Året då Ingemar fyllde 60 år åkte hela familjen till Nya Zeeland för att hälsa på yngste sonen. 

    – Då märkte jag för första gången att det var något kons­tigt. Ingemar var lättretlig och irriterad, förklarar Karin. 

    Ett par år därpå la man även på jobbet märke till att Ingemar inte var sig lik. Han hade också börjat bli aggressiv. 

    – Det kändes inte alls som Ingemar. Ingemar var snällast på jorden, enligt mig då. 

    Karin ler. I femtiosex år har hon och Ingemar varit gifta.

    – Vi träffades när jag var sexton. Han var ett och ett halvt år äldre. Jag var med en väninna på en samlingsplats för ungdomar och plötsligt stod två killar där som vi aldrig sett. De ropade och frågade om vi hade tändstickor och vi sa ja, fast vi inte hade det. 

    Karin skrattar vid minnet.

    – De kom över och vi blev tvungna att säga "ursäkta, vi har inte några tändstickor". Men så var det i alla fall… 1964 gifte vi oss. Att vi gifte oss och fick barn tidigt tyckte vi var bra, då skulle vi få många år som barnfria och tid att göra allt vi inte hunnit. Vi fick något år då vi reste, men att bli sjuk fanns inte i planen…

    År 2008 slutade Ingemar sitt arbete som behandlingsassistent och Karin beskriver hur hon började förstå mer och mer att något var allvarligt fel. 

    – Men vi hade ett bra år. Ingemar var hemma, städade och lagade mat. Men plötsligt smakade maten konstigt trots att jag lagt fram kokboken. Då insåg jag att han inte förstod vad han läste… 

    Även Karin blev tvungen att sluta sitt arbete som diakoniassistent.

    – Jag var 65 år men hade gärna jobbat kvar, fast det gick inte. Ingemar klarade sig inte själv.

     

    Började på dagcenter

    Efter ett antal byten av läkare fick Ingemar 2012 diagnosen Alzheimers sjukdom. 

    – Jag började gråta trots att jag redan visste. Men de är fantastiskt duktiga på minnes­mottagningen i Gävle. 

    Karin berättar vidare att Ingemar accepterade diagnosen direkt. De pratade hoppfullt om att han skulle må bättre med mediciner. 

    – Men det var under en period bara, sedan pratade vi inte så mycket om sjukdomen. 

    Så småningom fick Ingemar börja gå till ett dagcenter en dag i veckan men när det ut­ökades till flera dagar blev det för mycket och han vägrade åka dit. Med stöd från hemtjänsten tog Karin hand om Ingemar, och tio timmars avlastning i månaden gav henne ett andningshål.  

    – Bara att få handla själv, eller äta lunch med en väninna… Det var kris varje gång jag skulle iväg. Han blev ledsen och arg och undrade: "Jag då?" Det låter hemskt, men det var hemskt. Jag tror att han ville ha mig i närheten för att känna sig trygg. Han började se saker. En kväll när det var mörkt satt han och tittade ut. Plötsligt sa han: "Titta nu kommer de, de kommer att skjuta mig." Han var livrädd. 

    Ingemar fick mediciner mot hallucinationerna men till slut blev situationen ohållbar. 

    – Man lever ett så konstigt liv. Man märker det inte själv förutom när man träffar and­ra… "just ja, det är så man ­lever när livet är normalt".

    Karins syster och svägerska sa "du måste söka boende åt Ingemar, du orkar inte mer". Likaså sönerna. 

    – Till sist ansökte jag, berättar Karin. Jag ville inte men kände att det inte gick längre. Jag kunde knappt gå på toa utan att Ingemar letade efter mig. Han hade också blivit mer aggressiv.

    Något som dock betytt mycket för Karin är den anhöriggrupp hon deltagit i. 

    – Alzheimer är en sjukdom som drabbar många. De här grupperna är jätteviktiga. Jag har jobbat med sorgegrupper och vet hur bra det är att få samtala med andra som känner igen problematiken, som förstår. Man får dessutom information om praktiska saker, som ekonomi – det är en stor fråga när man plötsligt blir ensamstående – och utbildning i sjukdomen. 

    Karin har tagit fram några fotografier på henne och Ingemar tillsammans, bland annat från bröllopsdagen 1964.

    – Vi har haft ett jättefint äktenskap, det är det som jag får försöka minnas. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!