• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Gunnar Wetterberg: ”Jag kallades Professorn och fick stryk”

    Han blev folkkär tv-profil i "På spåret". Då hade Gunnar Wetterberg precis kastat sig ut i det okända. Efter många år som byråkrat sa han upp sig vid 61 års ålder, för att på heltid ägna sig åt att skriva historiska praktverk och en bok om – träd. Vi träffar honom i skogen, där han trivs allra bäst.

    Gunnar Wetterberg: ”Jag kallades Professorn och fick stryk”

    Vi har stämt möte i gränstrakterna mellan Skåne och Småland, ute i en skog som är hans ögonsten. Somliga älskar havet och skaffar båt. Gunnar Wetterberg längtar till trädens sus och har köpt en liten skogsgård. Här stövlar han runt iförd hjälm och motorsåg. 

    – Under åren som anställd kopplade jag av med att skriva böcker. Nu när bokskrivandet är min huvudsyssla kopplar jag av med att arbeta i skogen, säger Gunnar.

    Medan den snabbväxande granen tar över mer och mer av Sveriges marker håller Gunnar här på att plantera och röja fram en ädellövskog som kommer att bli väldigt vacker – om hundra år. En historiker har långa perspektiv.

    – Våren 2018 planterade jag runt tusen plantor av olika lövträd men nästan alla dog under den rekordtorra sommaren, berättar Gunnar men ser inte särskilt bekymrad ut.

    Det är bara att ta nya tag och Gunnar tycks full av energi. Skogen har han för sitt nöjes skull mer än för ekonomisk vinning. Han bjuder in i boningshuset där en brasa – av egen ved förstås – sprakar i arbetsrummet.

    Han kallar sig privatpraktiserande historiker och har tillägnat sig mycket av sitt omfattande vetande på fritiden. För trots att han är som fisken i vattnet bland de lärde i SVT:s "Fråga Lund" så har han inte tillbringat sitt yrkesliv på universitet. Gunnar Wetterberg har arbetat fyra decennier inom statsförvaltning och intresseorganisationer. Cv:t bågnar av titlar som ombudsman, byrådirektör, ambassadsekreterare, ämnessakkunnig, huvudsekreterare, departementsråd och direktör. En ovanlig bakgrund bland folk som figurerar i underhållningsprogram.

     

    Bytte liv

    Vid 61 bytte han liv och blev fri författare och föreläsare och fick tid att dyka ännu djupare i det förflutna, en passion han haft sedan lågstadiet.

    – När jag lärt mig läsa fick jag en serie bredvidläsningsböcker som hette "Förr i världen" och jag blev helt uppslukad. De står fortfarande i bokhyllan, säger Gunnar som har 70 hyllmeter böcker i sin lägenhet i Stockholm. Plus ytterligare 20 meter nerpackade för att de inte får plats. 

    Annars var skolåren inte roliga. Gunnar växte upp i Malmö. Han var lillgammal, hade glasögon, fick öknamnet Professorn, åkte på stryk. 

    – Mellanstadiet var värst, sedan avtog mobbningen och skolan blev roligare för varje år. Jag satt i elevrådet, och när jag var 14 blev jag invald i styrelsen för elevorganisationen Seco.

    Till styrelsemötena i Stockholm tog han tåget – utom ett par gånger när han cyklade! Förbluffad undrar jag hur lång tid det tog.

    – Tre dagar i vardera riktningen. Förutom ena gången när jag cyklade Nissastigen. Då tog det fyra, säger Gunnar och syftar på landsvägen mellan Halmstad och Jönköping som går utmed Nissan. Den unge historienörden ville passa på att färdas utmed denna urgamla handelsled.

    Vi enas om att föräldrar var mer avspända (alternativt naiva) på den tiden. I andra ring liftade Gunnar exempelvis runt en sommar i Nordafrika med en kompis. En givande tur tydligen, för i Algeriet postade han ett vykort till rektorn och meddelade att han tyvärr skulle bli en månad försenad till terminsstarten. 

    – När Parisa Amiri och jag tävlade i "På spåret" missade jag en fråga om ett buddisttempel i Thailand. Då hörde min gamla religionslärare i gymnasiet av sig och skrev: Så går det när man skolkar!

     

    Ung diplomat

    Allra roligast var universitetet där han kunde läsa historia på heltid. Planen var att doktorera men eftersom arbetsmarknaden för historiker är begränsad så tänkte han om och blev diplomat. Då var han 22 och (tillsammans med Gunnar Hägglöf) den yngste som antagits på UD. 

    Ett prestigejobb där många skulle ha stannat. Men Gunnars nyfikenhet drev honom vidare. Han har gjort karriär både på höjden och bredden – jobbat på Riksrevisionsverket, finansdepartementet, jordbruksdepartementet och Kommunförbundet (numera Sveriges Kommuner och Regioner). Längst stannade han på posten som samhällspolitisk chef för den fackliga centralorganisationen Saco. Roligast var att leda strukturenheten på finansdepartementet för då ansvarade han bland annat för långtidsutredningarna, de som förutspår hur det svenska samhället kommer att utvecklas i framtiden. 

    Gunnar Wetterberg har alltså koll både bakåt och framåt. Som alltmer garvad byråkrat, fullt sysselsatt med de dagsaktuella samhällsproblemen, började Gunnar jämsides intressera sig för en historisk kollega, Sveriges skickligaste statstjänsteman genom tiderna, 1600-talskanslern Axel Oxenstierna. Det utmynnade i en biografi.

    Gunnar och Parisa Amiri vann "På spåret" för andra gången 2019. Hon är uppvuxen med programmet, Gunnar hade aldrig sett det. Men de kompletterade varandra perfekt.
    – Alla förstår nog inte hur brett Parisas kunnande är, säger Gunnar.

    – Jag höll väl på i tio år med den eftersom jag jobbade samtidigt, säger Gunnar. 

    Så blev det också ett drygt tusensidigt helfigursporträtt i två band av mannen som anses ha grundat den svenska statsapparaten. (Gunnar har också gjort en förkortad pocketversion på nätta 550 ­sidor.)

    Han har skrivit många andra böcker, både före, efter och under tiden med ­kanslerbiografin.

    – En del med mer samhällspolitisk inriktning, som ett slags utlöpare av mitt jobb. Men jag hade en dröm om ytterligare ett stort historiskt arbete: att skriva Skånes historia. Fast jag tvivlade på att något förlag skulle vara intresserat. Så när Bonniers sa ja var det ett erbjudande jag inte kunde motstå. Jag sa upp mig från jobbet, utan fallskärm. Det var ett alltför omfattande projekt för att ro iland på fritiden.

    Det blev tre feta volymer. Den som plöjer dem kan få en helt ny upplevelse av mången enkel landsortskyrka, mindre vattendrag eller anonym stenbumling i det skånska landskapet, när Gunnar har satt in dem i deras spännande historiska sammanhang. 

    Efter det kraftprovet har han hunnit med ytterligare ett drömprojekt: en bok om just skogen. Den kom på allvar in i hans liv under hans andra äktenskap. Den dåvarande svärfadern var småländsk skogsbonde och lärde upp Gunnar i praktisk skogsskötsel.

    – Jag köpte mark av honom. Den råkade ligga i den socken där stormen Gudrun sedan slog till som värst. När jag gick ut i skogen efteråt kunde jag inte orientera mig. Två tredjedelar av träden låg fällda i ett stort plockepinn. Jag hittade inte i min egen skog.

     

    Präster i släktträdet

    I höstas kom hans senaste bok som är ett slags yrkeshistorik över Sveriges ingenjörer. Nu arbetar han med att porträttera ett betydligt äldre skrå, prästerna.

    – Jag kommer från prästsläkter både på mors och fars sida. 1714 skrev hovslagarsonen Anders Wetterberg in sig på universitetet i Lund och läste till präst och så fortsatte det i flera släktled.

    – När jag för några år sedan valdes in i Lunds universitets styrelse frågade de vilken relation jag hade till lärosätet. Jag kunde berätta att min son är den nionde generationen i rakt nedstigande led som studerar där, säger Gunnar och ser lite stolt ut.

    Hans pappa var däremot jurist – "jag är tillverkad på soffan i gamla tingshuset i Ängelholm" skojar Gunnar – sedermera hovrättsdomare i Malmö.

    – Han dog när jag var elva år. Det är en sorg som jag gått med hela livet. Justitiedepartementet gav honom ansvaret för att utarbeta den nya brottsbalken i början av 60-talet och han slet med detta så till den grad att han bokstavligen arbetade ihjäl sig.

    – Mobbningen avtog då. När far hade dött blev de snällare mot mig i skolan.

    – Jag stod väldigt nära min far. Och jag har dragit lärdom av hans öde. Man måste sätta gränser för jobbet. Visst, det kan alltid bli bättre om man filar lite till, men det blir inte så väldigt mycket bättre.

    – Det var han som väckte min fascination för träd. Vid vår sommarstuga planterade han ett exemplar av varje trädslag som växer i Sverige. När far var borta fanns träden kvar.

    Fröet såddes således tidigt, och intresset blommade ut i 40-årsåldern tillsammans med den småländske svärfadern. Gunnars skogsinnehav i Småland avvecklades så småningom, efter skilsmässan från dåvarande frun, men han saknade sitt liv som skogsman och började leta efter en ny skog att få vårda. Sökandet ledde honom hit, till gården vi är på. 

    Men familjen har faktiskt ett Skåneviste till, på Österlen.

    – Hon som jag älskar är gammal elitsimmare och ville till havet. Så vi köpte en nerlagd affär i Brantevik, säger Gunnar.

     

    Träffades på konferens

    Den älskade är sambon Susanne Ackum, på 70-talet svensk mästare i frisim på de längre distanserna, sedermera nationalekonom. Hon har också gjort karriär på departement och myndigheter. Och var träffas två ämbetsmän? På konferens såklart.

    De medförde sammanlagt fem barn i boet, samtliga nu utflugna. Susanne arbetar på Linnéuniversitetet, Gunnar med sina projekt och de delar sin tid mellan sina tre boplatser. Under växtsäsongen är Gunnar mycket här på gård­en som ligger strax utanför byn Skånes ­Fagerhult. 

    Det är en fridfull trakt. Annat var det förr. Här har svenska och danska härar marscherat fram och tillbaka i den långa dragkampen om Skånelandskapen. 

    – 1676 slog Karl XI läger precis här med 12 000 man och hästar. När de efter några dagar drog vidare mot slaget vid Lund hade de tagit, skövlat eller bränt allt. 

    – I skattelängderna kan man se hur den här gården har fått överges gång på gång och stått antecknad som ödegård.

    Under århundradena dessförinnan var det digerdöden som tidvis tömde dessa bygder på folk. Den kom och gick i vågor. Mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning dog. Här pratar vi pandemi. Jämfört med den är corona en västanfläkt.

    – När det här är över kommer coronan så småningom att sjunka undan ur våra medvetanden. Men vi borde betrakta den som en viktig förövning. Det kan komma något ännu värre, påpekar Gunnar. 

    Så är det när man ser allt genom historiens glasögon. Även det fjärran förflutna blir konkret och närvarande. När jag lämnar Gunnars gård hör jag några hästar som frustar. Det ligger en hästgård en bit bort. Men med lite fantasi kan man föreställa sig att det är Karl XI:s dragoner som är på ingång...

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!