Vem minns inte den gamla illustrationen “Ålderstrappan”? Den strävsamma vandringen uppåt, en kort höjdpunkt på livets topp, den snabba utförslöpan mot slutet. Som barn stirrade jag fascinerat på det bleknade trycket som satt på utedasset vid mosters torp, inklämt mellan några snärtiga sportbilar och Anita Ekberg ur tidningen Se (det var morbrors bidrag till väggdekoren).
Livets blixtsnabba gång, människans strävan, slit och förfall. Knappt hann de stackarna bli vuxna förrän ryggarna böjdes, käppen kom fram och graven lurade runt hörnet. Framtidsutsikterna kändes ganska deppiga.
Nu har författaren John Mellkvist skapat en ny ålderstrappa. En mer hoppfull vandring i livet. Som bekant är ju 80 det nya 50, och då duger det inte att vila mot käppen och mata småfåglar. Som Loa Falkman säger, “Jag är 73 men känner mig som 37”. Men Loa då, vill jag ropa, när ska vi lösa alla korsord, mata de svultna fåglarna och äta sju sorters kakor i godan ro? Kanske aldrig.
Nu bor 30-åringar fortfarande hemma. Vid 40 har våra vuxna barn knappt pluggat färdigt. 60-plussare får nya karriärer och 80-åringarna gifter om sig på löpande band. I alla fall om jag ska tro pensionärerna i parken. De har cocktailbar på äldreboendet och verkar inte hälften så trötta som jag är. Inget är sig likt.
Min egen ålderstrappa känns mer som en cirkel, en ond cirkel. Ungefär så här:
20–30 Studielån, dålig ekonomi, ingen bostad, stress. Rusar mellan föreläsningar, extrajobb och gymmet för att hålla mig i toppform.
30–40 Nytt jobb, dålig ekonomi, dyr bostad, stress. Rusar mellan dagis, fritids, bussen, jobbet.
40–50 Nytt jobb, dyrare bostad, stress. Rusar mellan föräldramöten, jobbmöten, tvättstugan och olika kurser för att förverkliga mig själv och utvecklas åt rätt håll efter arbetsmarknadens nya krav.
50–60Nytt jobb, ny bostad, nya lån, stress. Rusar mellan jobbet, banken, frisören, Viktväktarna och gamla föräldrar som behöver hjälp.
60+Barnen är stora, ny oro, stress. Rusar mellan jobb, hunddagis, vårdcentral, tandläkare och Icas delikatessdisk. Något gott måste man ändå unna sig.
Livets rundgång. När ska jag få mata småfåglarna och ta en rejäl drink i äldreboendets cocktailbar? Jag längtar.
