Josefine Tengblad: “Jag borde följt mitt hjärta tidigare”

Hösten 2014 släpptes nyheten om att Josefine Tengblad utsetts till drama­chef på TV4 – en tjänst som kanalen inte hade haft på nästan tio år. Men det som fick vissa att höja på ögonbrynen var inte den nyinrättade chefsbefattningen utan den avslutande raden i pressmeddelandet: “Josefine Tengblad är för närvarande föräldraledig och tillträder sin tjänst fullt ut den 1 april nästa år.” Josefine ler vid minnet.

– Frågan om jag ville bli dramachef kom två veckor innan jag skulle föda min son. Utomlands skulle det ha varit otänkbart att anställa någon som var föräldraledig på en sådan post, men jag älskar att det var möjligt här. Det gör mig stolt över min arbetsplats och tacksam över att få leva i Sverige.

Sex år senare har Josefine inte bara satt ännu ett barn till världen. Under hennes ledning har även en mängd drama­produktioner sett dagens ljus. 

– När jag började som dramachef var målet att vi skulle producera en tv-serie vartannat år. Idag gör vi över tio serier om året, summerar hon nöjt.

Vi ses hemma hos Josefine i ett gemytligt villaområde.

– Vi flyttade in för två dagar sedan så ni får ha överseende med röran, förvarnar hon skrattande och visar oss runt.

 

Började i teatergrupp

De flesta tillhörigheter är än så länge packade i kartonger, men en pr-affisch från föreställningen “Tartuffe” 2004, som Josefine producerade och gjorde en roll i, har kommit upp på en av väggarna. Det var i teatermiljön som allt en gång började. Föräldrarna, båda arkitekter med ett stort kulturintresse, anmälde Josefine till en lokal barnteatergrupp när hon var sex år. Att familjens minsting skulle bli så totalt uppslukad av denna konstform kom som en överraskning.

– Jag var ganska blyg, men när jag började med teater blommade jag ut. Min pappa blev stressad när han såg hur bra jag mådde av att stå på scenen. Han var nog rädd att det inte skulle vara en bra väg för mig. Jag tror att han hade en bild av att branschen var farlig och att kvinnliga skådespelerskor var extra utsatta. 

Även Josefines mamma hade betänkligheter och framhöll vikten av en akademisk utbildning, något hon inte var ensam om.

– På Lidingö där jag växte upp förväntades det att man skulle plugga på universitetet och få ett välavlönat jobb. Teater upplevdes som flummigt och oseriöst.

Livet under ytan

Så Josefine valde det något tryggare alternativet att börja läsa till marinbiolog.

– Det var ingen plan B utan byggde på en genuin passion. Jag har alltid varit fascinerad av livet under vattnet. Som ung jobbade jag på en dykskola och gjorde fantastiska resor över hela världen. Bland annat simmade jag bland vilda späckhuggare i Norge, berättar hon.

Marinbiologutbildningen lyckades dock inte leva upp till förväntningarna.

– Ett av problemen var att de andra kursdeltagarna var så olika mig. Jag kände mig som en främmande fågel och längtade tillbaka till skapandet med vännerna inom teater- och filmbranschen.

Vid det laget hade Josefine upptäckt att hon tyckte det var ännu roligare att vara en kreativ kraft bakom olika produktioner än att själv stå på scenen eller framför kameran.

– Min relation till skådespeleriet kan beskrivas som en hatkärlek. Jag saknar det när jag inte gör det, och när jag gör det tycker jag det är jobbigt. Jag har väldigt svårt för att andra ska säga åt mig vad jag ska göra, bekänner hon roat.

Efter viss vånda hoppade Josefine av studierna två år in i utbildningen. Så småningom flyttade hon till Småland där hon kommit in på en utbildning i tv- och filmproduktion.

– Min mamma blev otroligt besviken och orolig för min framtid, men själv kände jag att jag hade hittat hem. Det blev så tydligt att det var där jag skulle vara.

Hon betonar att hennes föräldrar idag är mäkta stolta över hennes karriär. Redan på ett tidigt stadium fick Josefine erfara att hennes pappa hade haft rätt i att det är en tuff bransch för unga kvinnor när hon fick jobb på inspelningarna av den danske demonregissören Lars von Triers filmer “Dogville“ och “Manderlay“. 

– Det var en hård jargong med en massa sexistiska skämt. Lars tyckte nog att jag var för kaxig. När jag vid ett tillfälle ifrågasatte honom sa han att jag måste bestraffas. Han ville att jag skulle gå upp i skogen och leta upp ett risknippe som han kunde piska mig med. Varje dag efter inspelningen frågade han om jag hade plockat riset. 

Josefine blev alltmer uppstressad över situationen. Då hon en fredagseftermiddag lämnades ensam med Lars på inspelningsplatsen och återigen trakasserades av honom rann känslorna över.

– Jag bara flippade ur och fick ett raseriutbrott. Efter det lät Lars mig vara ifred. Uppenbarligen behövde jag sätta ner foten och säga att nu är det stopp.

 

Vågade anmäla

Ett par år senare gick Josefine miste om ett drömjobb för att hon vägrade följa med en producent till hans hotellrum.

– När jag ser tillbaka tycker jag att det är väldigt sorgligt att jag inte tidigare förstod mitt eget värde och satte tydligare gränser. Då jag vid ett senare tillfälle utsattes för kränkningar hade jag skaffat mig så pass mycket skinn på näsan att jag gjorde en anmälan, trots att det innebar stora karriärmässiga risker. Det är problematiskt att säga ifrån när man samtidigt är beroende av män i höga befattningar som har makten att stoppa ens fortsatta resa inom yrket.

Josefine konstaterar att hon blivit lämnad ifred sedan hon själv fick en maktposition. Privat lever hon tillsammans med branschkollegan och filmproducenten Sandra Harms. Parets kärlekshistoria är så vidunderlig att den ligger till grund för filmen “Kyss mig” som Josefine producerade och också gjorde en roll i.

Josefine och Sandra träffades på filmfestivalen i Cannes 2006 och blev blixtkära i varandra. Men för Josefine som var gift med en man och aldrig tidigare blivit förälskad i en kvinna var läget komplicerat. I fyra års tid brottades hon med sina känslor. Under samma period miste hon en nära vän. Skådespelaren Johanna Sällström, som Josefine lärt känna då hon jobbade med “Wallander”-filmerna, tog sitt liv 2007. Johanna hade presenterat Josefine för regissören Alexandra-Therese Keining. I sorgen efter sin gemensamma vän kom Josefine och Alexandra-Therese varandra nära och började prata förtroligt. När Josefine berättade om sitt kärleksdilemma visade Alexandra-Therese ett utkast till ett filmmanus hon skrivit – om två vuxna styvsystrar som förälskar sig i varandra.

– På en sekund visste jag att vi skulle göra den där filmen. Arbetet med “Kyss mig” blev terapeutiskt för mig. Det var så skamfyllt att lämna sitt äktenskap för att bli tillsammans med en kvinna. Jag skulle både hantera mina egna rädslor och alla runt omkring som hade en massa åsikter. Det var svårt att höra sin egen röst i allt tyckande och tänkande som omgav mig. 

År 2010 var Josefine till slut mogen att förändra sitt liv.

Gemensam tv-baby

– När jag hade gjort filmen fanns det på något vis ingen återvändo. Det är lite skrämmande att tänka på var jag hade varit utan “Kyss mig”. Idag önskar jag att jag hade vågat följa mitt hjärta tidigare. Det kom inget gott ur att vänta så länge.

En semester i ett lånat hus på Gotland med en bokhylla fylld av Anne Holts kriminalromaner blev startskottet för Josefines och Sandras gemensamma tv-baby “Modus”. Resultatet blev så lyckat att Josefine erbjöds jobbet som dramachef. Ett uppdrag hon tog sig an med stor förändringsvilja.

– Jag ville bredda vår repertoar och göra fler genrer, inte bara krim och komedi, och hitta det kommersiella i små ämnen. Det bästa som finns är när man lyckas göra någonting som både berör och säger någonting om vår samtid.

En produktion som har blivit en stor succé är thrillerserien “Top dog”, baserad på en romantrilogi av Jens Lapidus, som visades den gångna hösten. Josefine är kluven till de råa våldsscener som ofta är kännetecknande för denna tv-genre.

– Vi måste våga porträttera verkligheten där det kan gå rufft till. Samtidigt måste våldsscenerna kunna motiveras, de får inte göras slentrianmässigt. Det där är något vi hela tiden pratar om då vi är måna om att hålla oss på rätt sida. 

 

Ny Agatha Christie-serie

En av storsatsningarna under 2021 är den nordiska pusseldeckaren “Agatha Christies Sven Hjerson” med Johan Rheborg i huvudrollen som sänds under hösten. Tack vare slumpen kom Josefine under ett besök i Cannes för sex år sedan att dela taxi med en representant för bolaget som förvaltar Agatha Christies litterära arv. Under bilresan till flygplatsen fick hon veta att Agatha Christies barnbarnsbarn James Prichard hade en idé om att låta den finlandssvenska mästerdetektiven Sven Hjerson som figurerar i ett par av deckardrottningens böcker få nytt liv. Josefine var inte sen att nappa på betet.

– Vi är först i världen med att få göra en göra en fristående serie baserad på en karaktär som Agatha Christie har skapat. Det är ett ansvarsfullt uppdrag som har känts lite läskigt, men slutresultatet ser ut att bli riktigt bra. 

Josefine avslöjar att coronapandemin kommer att påverka TV4:s och C Mores framtida dramautbud. 

– Efter det vi gått igenom känns det viktigare än tidigare med produktioner som genomsyras av eskapism och hoppfullhet. Jag tror folk behöver det. Fram­över kommer vi att satsa mer på historier med en varm ton, utan att för den skull tappa det andra. Målet är att ge tittarna en så bred palett att det ska finnas något för alla. 

Inget jobbprat efter 21

Numera har Josefine ett tiotal medarbetare. När hon började som dramachef var det bara hon och en person till på avdelningen. Den höga arbetsbelastningen med många resor och tidsomställningar i kombination med småbarnsår och sömnbrist tog ut sin rätt. I december 2016 gick Josefine in i väggen. Räddningen blev en vistelse i Thailand där en buddistisk guru lärde henne meditation och vikten av återhämtning.

– När hon förklarade hur hjärnan fungerar började jag förstå vad jag hade gjort mot mig själv. En dröm jag har är att få besöka skolor och dela med mig av mina erfarenheter till ungdomar så att de slipper göra samma misstag som jag. Idag vet jag när det är dags att ta en paus från arbetet. Eftersom jag lever med en filmproducent som delar min yrkespassion är det jättesvårt att inte prata jobb privat. Vi har en regel som förbjuder jobbprat efter klockan nio på kvällen. Det är inte alltid vi klarar att följa den, men vi försöker i alla fall.