Stefan Einhorn: ”Jag ser ljust på livet efter diagnosen”

Än en gång tar sig cancerläkaren ­Stefan Einhorn an de stora frågorna. I den nya boken resonerar han kring hur man får ett bra liv – eller förstör för sig själv. Den egna ­sjukdomen har tvingat honom till nya insikter.

Den erkände cancerläkaren blev Snällstefan med hela svenska folket när han kom ut med boken “Konsten att vara snäll”. Den blev en bästsäljare som översattes till 19 språk, och sedan dess har Stefan Einhorn skrivit en hel rad böcker som avhandlar de stora, existentiella frågorna. Och nu är han alltså aktuell med en ironisk självhjälpsbok. I “Konsten att fördärva sitt liv – eller inte” presenterar han en lång rad tips på hur man bör bete sig för att ställa till maximalt med skada i sitt liv. 

Stefan Einhorn

Ålder 65 år. 

Bor På Östermalm i Stockholm. 

Familj Hustrun Susanne, tre barn, två barnbarn. 

Yrke och bakgrund Författare och professor i molekylär onkologi vid Karolinska Institutet och överläkare vid Radiumhemmet. Son till läkarna Jerzy och Nina Einhorn och lillebror till författaren Lena Einhorn. Driver Familjen Einhorns stiftelse. 

Läser Förvånansvärt lite. Det senaste året har jag haft svårt för att läsa böcker. 

Ser på tv Varje dag. Det är ett skönt och effektivt sätt att blåsa ur hjärnan. 

Arg över Jag blir inte så ofta arg. Jag var mer arg när jag var yngre. 

Ledsen över När människor i min omgivning drabbas på olika sätt. Hur Sverige har hanterat pandemin. 

Glad över Att många läser min nya bok och verkar tycka om den. 

Aktuell Med ”Konsten att fördärva sitt liv – eller inte” (Natur & Kultur). 

– Syftet är ju inte att människor ska fördärva sina liv. Om man vill leva sitt liv på ett bra sätt ska man förstås göra tvärt­emot det jag skriver. 

Säger Stefan Einhorn med sin djupa, behagliga röst. Dessutom talar han sakta. Sättet att prata gör honom trovärdig. Man får känslan att han bottnar i det han säger. Han sprider ett slags lugn, därför blir jag förvånad när han påstår att ett av hans mest effektiva vapen för att sabba sitt eget liv har varit att vara orolig.

– Jag har också försökt fördärva mitt liv på olika sätt. Jag har varit grälsjuk och orolig. Men den typen av känslor har fått en mycket mer undanskymd tillvaro jämfört med tidigare. Med åren har jag blivit mer tillfreds. 

Delvis hänger det nya känsloregistret samman med sjukdomen. Nu är det tretton år sedan Stefan började märka att något var fel. Plötsligt blev de mest vardagliga saker –  som att knyta skorna eller skala potatis –  krångliga. Eftersom Stefan är onkolog funderade han över om han hade drabbats av en hjärntumör, ­eller rentav en neurologisk sjukdom? Kanske MS? Eller ännu värre – ALS? Till slut bokade han tid hos en neurolog, men fick beskedet att det inte var något fel på honom. Han var frisk, det fanns inget att oroa sig över. 

 

Kallades hypokondriker

Men symtomen fortsatte att göra sig påminda. Nästa vända hos neurologen resulterade i en diagnos: ångestsyndrom med sjukdomsfobi, vilket han själv översatte till det mer vardagliga: hypokondriker. Han utrustades med antidepressiva och samtalsterapi för att ta kommandot över sin oro. 

Det skulle dröja fem år innan Stefan  fick rätt diagnos –  Parkinsons sjukdom. Jag fiskar efter lite bitterhet, men Stefan verkar inte vara lagd åt det hållet. Med facit i hand är han mest glad över att dia­gnosen kom sent. Parkinson är ju ändå en obotlig sjukdom, det finns inget att göra, så han hade inte haft glädje av att känna till den, resonerar han. Dessutom är det en svår diagnos att ställa, så han känner ­heller ingen aversion mot neurologen. 

– Men det var förstås skönt att få en diagnos och kunna sluta med anti­depressiva. 

Han hyser heller inget agg mot själva sjukdomen. Han kan till och med tycka att den har förändrat hans inställning till livet – på ett positivt sätt. Den har definitivt gjort honom mer eftertänksam.

– Det kan ju vara så när man drabbas av en kris eller en sjukdom –  att man får en annan syn på tillvaron. Tidigare var jag mer orolig och dyster, glaset var ­oftare halvtomt än halvfullt. Men i och med sjukdomen har jag fått en ljusare syn på livet. Jag uppskattar livet och är mer tacksam över det som är. Trots att vardagslivet egentligen är jobbigare med parkinson ser jag rikedomen i tillvaron på ett djupare plan än någonsin.

Parkinson är en neurologisk sjukdom då cellerna som tillverkar signalsubstansen dopamin förstörs och hjärnan får svårt att kontrollera kroppens rörelser. Många associerar den med skakningar, men några sådana har  han inte märkt av.

– Jag darrar inte, jag är huvudsakligen stel. Jag har heller inte samma mimik som tidigare. Jag går långsammare och jag blir tröttare. Jag kan sitta framför datorn och nicka till. Att diska, laga mat och dammsuga tar mycket längre tid nu.

Stefan Einhorn: ”Jag ser ljust på livet efter diagnosen”
Ur mitt fotoalbum, 1962: ”Jag själv tillsammans med hela min familj på en resa i Italien.”

Höll sjukdomen hemlig

Egentligen hade han ingen lust att berätta att han har parkinson. Men han hörde på omvägar att det pratades om honom. Har Stefan Einhorn fått en stroke? Är han alkoholberoende? 

– Jag ville inte bli stämplad som en sjukdom. “Titta där är Stefan Einhorn, han som har parkinson.” I många år var det bara familjen och vännerna som viss­te. Men nu har jag haft sjukdomen så länge att det har blivit dags att berätta. 

Han, som är läkare och professor i molekylär onkologi, har tagit beslutet att inte vara sin egen doktor. Andra läkare får sköta hans sjukdom, han tänker inte bli expert på sin egen åkomma. 

– Jag nöjer mig med den information som jag får från sjukvården. Jag känner stort förtroende för deras behandling. 

Stefan har också en misslyckad höft­operation i bagaget. Han hade artros och skulle sätta in en höftledsprotes, men ingreppet misslyckades och sedan dess haltar han när han går. Höften är egentligen ett större handikapp än parkinson tycker han själv. 

Du verkar i alla fall inte ha anlag för att älta, påpekar jag. Att älta är ju annars ett effektivt sätt att sabba sitt liv, enligt boken.  

– Helt riktigt. Jag accepterar tillvaron som den är och försöker göra det bästa av den. Jag har många dåliga sidor, men att älta är inte en av dem. 

 

Nöjd med livet

Han medger dock att livet börjar snäva in och jämför med en tratt. Den första halvan av livet var riktningen utåt – allt var möjligt. Nu är tratten vänd åt andra hållet. Livet och möjligheterna börjar smalna av. Det är inget konstigt, det är en naturlig gång och drabbar förstås alla människor. Men det är ett faktum som man måste förhålla sig till. 

– Jag har de stora livsuppgifterna bakom mig, så är det bara. Men jag måste också säga att när jag tittar tillbaka på mitt liv så är känslan väldigt positiv. Jag har gjort flera karriärer och varit det man kallar framgångsrik både som läkare och författare. Jag har hållit ihop äktenskapet och fostrat tre barn. Jag kan heller inte se att jag har missat några viktiga tåg, jag har tagit vara på de möjligheter som livet har gett mig. Egentligen kan jag inte vara annat än nöjd. 

Intervjun sker över telefon. Stefan Einhorn har levt isolerad det senaste halvåret på grund av covid-19. Han tycker att det är ett mysterium hur regeringen kan sluta upp bakom Folkhälsomyndigheten och att den håller fast vid den strategi som myndigheten har valt för landet. Han skriver debattartiklar och engagerar sig i den grupp av forskare – som från början var 22, men som nu har blivit fler –  som försöker hitta nya infallsvinklar på pandemin. 

– Folkhälsomyndigheten tog inte hotet på allvar från första början. Och det är en attityd som avspeglades i hur förlopp­et ­sedan blev. Istället för att göra en stor insats för att få ner smittan gjordes halvmesyrer som resulterade i ett explosivt förlopp. Det har fattats många felaktiga beslut och det har spridits fel information, till exempel att människor inte smittar då de inte har symtom. Och så har vi motståndet mot munskydd. Det finns så tydliga vetenskapliga belägg för att munskydd är effektivt, trots det är inte Folkhälsomyndigheten villig att ändra sig. Det finns en stelhet och rigiditet hos myndigheten som förvånar mig. 

Stefan Einhorn: ”Jag ser ljust på livet efter diagnosen”
Ur mitt fotoalbum, 1968: ”Tretton år gammal, på Glämsta judiska sommarkoloni.”

 

Hjälper utsatta barn

Att engagera sig i samhällsdebatten är att ta ansvar, enligt Stefan. Det är viktigt att sträva efter att bygga en bättre värld. För några år sedan skrev han boken “Konsten att göra skillnad”, vars tes är att alla kan hjälpa till efter sin förmåga. Själv har han startat en stiftelse som hjälper utsatta barn i Uganda och Nepal. En tredjedel av inkoms­terna skänker han till stiftelsen. 

– Det är en välsignelse att jag har den möjligheten. Men det handlar inte bara om att ha gott om pengar. Jag tycker att alla har en skyldighet att bidra till en bättre värld. 

Men många människor är mer inriktade på att hjälpa sina barn med boende. 

– Det är inget konstigt med det. Närhetsprincipen gäller. Du står dig själv och din familj närmast. Vissa människor som har stora resurser är väldigt generösa, men andra är det inte. Till den sistnämnda kategorin brukar jag säga: Prova att ge bort något. Man mår nämligen själv väldigt bra av att vara generös mot andra. Och det är inte nödvändigtvis beloppet som är det väsentliga. Det kan vara en stor gåva att en pensionär som lever på en liten pension ger bort 200 kronor. 

Stefan Einhorns föräldrar är det välkända läkarparet, tillika Förintelseöverlevarna, Jerzy och Nina Einhorn. Ett slags läkarnas motsvarighet till Alva och Gunnar Myrdal med högt anseende världen över, men med mindre engagemang för det lilla livet och sina egna barn. Stefan beskriver sig själv som ett skrikigt och rätt jobbigt barn. Barn som inte blir älskade vill åtminstone bli sedda, att sätta sig på tvären blev hans sätt att försöka nå fram. 

Särskilt hade han önskat mer uppmärksamhet från pappan. När pappan blev professor lovade han Stefan att ägna 15 minuter åt honom varje dag. Det brukade han hålla. Då gick far och son till kiosken, spelade pingis eller tog en promenad. När den där kvarten hade passerat var pappan tillbaka vid skrivbordet igen. 

Dessutom levde Stefan i skuggan av storasyster Lena –  numera författare och debattör –  som var extremt begåvad och hade toppbetyg redan som barn. 

– Hon är den mest intelligenta männi­ska jag har träffat. Hon är vad jag skulle kalla briljant. Hennes böcker är fantastiska, hon har ett bättre språk än jag. Jag hade dåligt självförtroende, framför allt i skolarbetet. Jag hade kassa betyg och ägnade inte skolan särskilt mycket energi. 

Stefan Einhorn: ”Jag ser ljust på livet efter diagnosen”
Ur mitt fotoalbum, 1983: ”Jag, 28 år och nonchalant underläkare.”

“Modigt och korkat’

Men vid 16 års ålder bytte Stefan strategi. På tio år avslutade han gymnasiet, gick läkarlinjen samt doktorerade. Han disputerade vid 24 års ålder, två år senare var han rekordung docent. 

– Det var ganska bra jobbat av någon som betraktats som familjens svarta får. Familjens plan för mig var ju annars att köpa korvkiosken på Valhallavägen. 

Ett par decennier senare gjorde han återigen en helomvändning i livet. Han valde delvis bort den akademiska karriären och frigjorde mer tid för att skriva böcker. 

– Jag la återigen om rodret. Det var både modigt och korkat. Jag hade ju en utstakad forskarbana framför mig. 

Gjorde du dina föräldrar besvikna då?

–Nej, de uttryckte aldrig någon besvikelse över mina prestationer. Inte heller när jag var liten och dålig i skolan. Mina föräldrar behövde inte göra karriär genom mig, de hade fullt upp med sina egna karriärer. De ställde aldrig några krav på att jag skulle lyckas, vilket förstås har varit en befrielse. Det innebär ju en stor frihet. Men det är klart att pappa och jag kom närmare varandra i och med att jag också blev läkare, plötsligt fanns det mer att prata om. Och det kanske framför allt var glädjande för mig. Jag har alltid haft ett större behov av att komma nära honom än vad han har haft att komma nära mig. 

Relationen till pappan har Stefan Einhorn ägnat en hel bok. Han kan prata hur länge som helst om sina fantastiska föräldrar, men han kan inte komma ifrån att barndomen var otrygg. 

– Mina föräldrar förmedlade inte bild­en av att de älskade mig. Det påverkar mig än idag. I relation med nya människor börjar jag i ett underläge. Jag förutsätter att människor inte ska tycka om mig.  Att vara till lags är därför väldigt djupt rotat hos mig. Jag försöker bryta mot det ibland. Man vinner ju till exempel inga popularitetstävlingar genom att argumentera mot den svenska pandemistrategin. Men jag tycker att det är så viktigt att jag gör det ändå. 

Framtiden då? Stefan vill fortsätta att föreläsa och skriva böcker. Ytterligare en bok är redan på gång. Han släpper heller inte kursen Konsten att vara en god doktor, som han håller för medicinstudenter på Karolinska institutet. Och familjen är viktig såklart.

– Jag ser fram emot att pandemin går över så att det blir lättare att umgås med familj och vänner igen. Vi har träffats utomhus under den här perioden. Men nu vill jag börja träffas på riktigt igen. 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top