• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Mark Levengood: ”Folks respekt och fruktan för mig var vidrig”

    Han är den som svenskarna helst ser som sin granne och som julvärd i tv. Men Mark Levengood värjer sig mot beskrivningen av honom som en mjukis som säger ja till allt. "Jag gör inget som jag inte vill", påpekar Mark som nyligen gett ut en tröstebok.

    Mark Levengood: ”Folks respekt och fruktan för mig var vidrig”

    Han har blivit framröstad till den person som flest svenskar vill ha som granne, bjuda på påskmiddag och se som julvärd i tv. Och för snart 15 år sedan hände det osannolika att en mångmiljonär med obotlig cancer utsåg Mark Levengood till arvtagare av sin lyxvilla utan att ens ha träffat honom. Hans motivering var att Mark hade en sådan "trevlig karisma".

     Det är inte svårt att förstå att så många blir betagna i Mark. För att kunna stå emot den air av välvilja och omtanke som omger honom måste man förmodligen ha ett hjärta av sten. Inte heller denna dag gör Mark någon besviken. Tjänstvilligt låter han fotografen kliva in i klädkammaren på hans kontor och botanisera fritt. När han en stund senare, fogligt omsvidad i en röd skrädarsydd kostym, fotograferas i Gamla stans gränder avbryts han i sitt poserande av en tonårskille som imponerat utropar: "Du är känd va? Får jag ta en selfie med dig?" I ett nafs har pojkens önskan blivit uppfylld.

    – Det där tillhör mitt arbete, fastslår Mark en stund senare då vi är tillbaka på hans kontor.

    Roat berättar han om hur han vid flera tillfällen skrivit autografer åt och låtit sig fotograferas med unga tv-tittare som misstagit honom för att vara Ingemar Stenmark.

    – Ingemar Stenmark är visserligen åtta år äldre än jag, men eftersom jag tycker han är ganska snygg blir jag ändå lite smickrad över att bli förväxlad med honom. 

    Den där godmodigheten får ibland vissa att dra enkelspåriga slutsatser om Marks personlighet.

    – Om folk uppfattar mig som snäll på gränsen till mesig så är det en väldigt stor missuppfattning. Jag är snäll, men också väldigt bestämd. Ingen kan tvinga mig att göra någonting som jag inte själv vill. 

     

    Vägrade bära muminhatt

    Han exemplifierar genom att berätta om en fotografering för en del år sedan.

    – Fotografen hade varit inne i radioarkivet och lånat ett stort muminhuvud som han ville att jag skulle sätta på mig. Jag tvärvägrade, varpå fotografen frustrerat sa: "Och du som verkar så trevlig i media."

    Mark skrattar åt minnet och tillägger att det är viktigt att dra gränser eftersom man som offentlig person blir omsvärmad av människor som försöker locka in en i olika saker. Det är dock inte bara i jobbsammanhang som han motståndskraftigt avvärjer alla övertalningsförsök. Även livskamraten Jonas Gardell kan vittna om Marks obändighet.

    – Senast idag sa Jonas till mig: "Jag har inte lyckats förändra ett enda drag hos dig på 34 år." "Nej, det har du inte", bekräftade jag.

    Makarna Gardell-Levengood är varandras raka motsatser. Jonas är den organiserade och arbetsamme perfektionisten som är duktig på att laga mat men avskyr att resa bort. Mark är den slarviga och förhållandevis lata livsnjutaren som knappt vet hur spisen fungerar och till skillnad från sin man älskar att fara och flyga över världen. 



    Skillnader stärker relationer

    Han tror att olikheterna är en del av förklaringen till deras relations beständighet.

    – Min filosofi är att man ska vara ihop med någon som är helt annorlunda och försöka ha vänner som är likadana som en själv. Vänner ska stödja, bekräfta och förstå en, medan ens partner hela tiden ska utmana en. Det mest korkade jag vet är par som har fått för sig att de inte ska ha några hemligheter för varandra. De vill kunna läsa sin partner som en öppen bok. Men vad händer när man har läst ut en bok? Jo, man hittar en annan... Jonas kan få mig att gapskratta när vi går och lägger oss för att han säger någonting som jag inte kunde förutse. Det är inte illa efter 34 år tillsammans. 

    Jag drar mig till minnes en intervju jag gjorde med Jonas Gardell där han berättade att han gärna tar emot feedback från Mark under tiden han skriver på sina böcker, medan Mark däremot aldrig låter honom läsa sina texter under arbetsstadiet. Mark intygar att det stämmer.

    – Jag tror att det är en självförtroendefråga. Om Jonas som är en sådan erfaren och skicklig författare går in i mina texter och kommer med synpunkter på dem tycker jag att de tappar sin poäng och strålglans. Jag känner helt enkelt att jag inte kan hävda mig mot hans tyngd när det kommer till de frågorna. Jonas läser alltid mina böcker när de är färdiga, men till och med det tycker jag är ångestladdat, bekänner han.

    När Mark skulle sammanställa ett urval av sina texter i den nyutkomna antologin Vi får väl trösta varandra insåg han att han blivit en skickligare stilist med åren. I de underfundiga och tänkvärda alstren som härrör från över två decennier finns det en person som ofta återkommer: Marks mamma Anja som med sin kärva finska humor försett honom med många obetalbara citat. Under tv-galan Tillsammans mot cancer i januari höll Mark ett känslofyllt tal till sin mamma och berättade att hon "med vår familjs vanliga brist på sans och vett" hade drabbats av lungcancer och benmärgscancer samtidigt. 


    Vakade vid mammans dödsbädd

    När cancerbeskedet kom midsommaren 2019 började Mark pendla mellan Stockholm och Mariehamn för att få tillbringa så mycket tid som möjligt med sin mamma. De sista månaderna av hennes liv fanns han så gott som ständigt vid hennes sida. 

     

    – Vi kunde skratta tillsammans in i det sista. Det var jättestort för mig att få vara med när mamma dog. Hon somnade in i mars, med sin ena hand i min och den andra i sin bästa vän Ritvas. Det var en väldigt vacker död.

    Till följd av Ålands strikta karantänsregler kunde inte Mark resa hem till Stockholm efter sin mammas död eftersom han då inte hade fått komma tillbaka till begravningen. Men trots att han blev strandsatt på Åland beklagar han sig inte det minsta. Tvärtom lovprisar han det faktum att mammans bortgång sammanföll med coronapandemin.

    – Plötsligt stod jag med en blank kalender och fick må precis hur dåligt jag ville utan att behöva skärpa till mig eller se rödgråten ut på bilder. Jag fick väldigt mycket tid att förvalta min sorg, vilket var skönt. Om vi nu ändå ska ha corona och allt arbete ska bli inställt är det ju rätt magiskt att det händer samma vecka som min mamma dör. Jag kan ibland tycka att jag i mitt liv har haft en osannolikt bra tajming.

    Förmågan att betrakta glaset som halvfullt snarare än halvtomt är ett arv från mamma Anja.

    – Enligt mammas önskan gick en saxofonist runt hennes kista och spelade Nu mår jag mycket bättre på begravningen. Det låtvalet var kännetecknande för henne. Hon hade inte inget lätt liv, men ändå var hon en väldigt glad mamma. Det fanns en grundentusiasm hos henne som jag har ärvt. Jag har haft några tunga depressioner i mitt liv, men jag tror inte att jag någonsin skulle kunna hamna i ett läge där jag kände att det inte vore värt att kämpa sig tillbaka.

    Ur mitt fotoalbum, 1966: Min pappa marinsoldaten, min mamma vacker hemmafru, och min storebror Stephen och jag. Det skiljer bara 11 månader mellan oss, eftersom mamma trodde att hon inte kunde bli gravid om hon ammade. Det kunde hon.

    Föddes på en militärbas i USA

    Stryktåligheten tycks vara ett genetiskt arv från båda sidor av släkten. I USA finns Marks biologiska pappa – 83-årige krigsveteranen Joseph Levengood som tagit sig fram i livet trots dåliga ekonomiska förutsättningar och stora portioner otur. Fastän han fortfarande kämpar med trauman från Vietnamkriget har han livsglädjen i behåll. 

    Floridabon Joseph och finlandssvenska Anja träffades i Helsingfors. Elva månaders efter deras äldsta sons födelse kom Mark till världen, på en militärbas i North Carolina. Äktenskapet hade då redan börjat knaka i fogarna. När Mark var tre år år splittrades familjen. Marinsoldaten Joseph åkte iväg till Vietnam och Anja flyttade tillbaka till Finland med deras söner. Mark återfick inte kontakten med sin far förrän denne återvände från Vietnamkriget. Vid det laget hade han hunnit bli tolv år och adopterats av sin mammas andra man som också är pappa till hans två yngre syskon. 

    Som barn hade Mark högst blygsamma framtidsaspirationer.

    – Jag var inte bra på någonting i skolan. Min högsta dröm var att bli steward på Finnair, minns han med ett leende.

    Men ödet hade helt andra saker i beredskap åt honom. Som 14-åring fick Mark en roll i en teateruppsättning på Svenska teatern i Helsingfors. Två år senare kallades han till en provspelning för ett programledarjobb i finsk tv.

    – Ögonblicket då jag steg in i tv-studion var magisk. Jag kände mig så otroligt hemma i miljön. Det var första gången som jag var riktigt, riktigt bra på någonting. Den enorma upptäckarglädjen och lusten som föddes i den stunden är fortfarande lika stark hos mig. 

    Men efter tre år som programledare hade Mark fått nog. Han kände sig begränsad av sina producenter som han tyckte tänkte gammaldags. När han inte fick gehör för sina egna idéer packade han väskan och drog till Sverige. Introduktionsjobbet i det nya hemlandet var en sjukvårdsbiträdestjänst på Farsta sjukhus. 

    – På sjukhuset fanns finsk städpersonal som kände igen mig från tv. Jag är nog det enda sjukvårdsbiträdet i historien som har fått skriva autografer, gissar Mark.

    Lappkastet från erkänd programledare till lågbetalt sjukvårdsbiträde kan tyckas vara en prestigeförlust, men själv har Mark aldrig sett karriärskiftet som ett nedköp.

    Ur mitt fotoalbum, 1967: Jag älskar den här bilden, när mamma borstar våra tänder. Det är så uppenbart att mamma ska ut och festa och hon är otålig att få oss i säng. Vi fattar ingenting, är bara glada.

    Roligt att vara vårdare

    – Jag stortrivdes som vårdare, det var jätteroligt. Om det inte varit för Jonas hade jag nog blivit kvar inom vården. På den tiden bodde vi i världens minsta etta på Kungsholmen. När jag på morgonen kom hem från mina nattpass som skötare klev Jonas upp och satte sig och skrev i vår lilla köksalkov. Så småningom fick han åka ut i landet och gästa Bokens dag som anordnades i olika städer. Då började jag tänka att jag också skulle vilja ha ett jobb där man fick resa lite längre än till Sabbatsbergs sjukhus.

    Dramatiska Institutets radioproducentutbildning blev Marks språngbräda ut i den svenska mediebranschen. 1995 utsågs han till biträdande dramachef på SVT – en tid som han ser tillbaka på med blandade känslor.

    – Jag är oerhört stolt över alla fina program vi gjorde, men chefsrollen var fullständigt vidrig. Isoleringen den medförde och respekten och fruktan som folk hade för en, det var allt som inte är jag. Jag har vänner ända från småskolan och fram till idag, med undantag från mina fem år som biträdande dramachef då jag inte skaffade mig en enda vän. Och jag som är en sådan sinnessjukt ­social person…

    Den unge Marks modesta framtidsförhoppningar har för länge sedan överträffats med råge, så också ur en ekonomisk aspekt.

    Ur mitt fotoalbum, 1987: Mitt studentfoto. Jonas ordnade min studentmottagning. Fast under pågående mottagning ringde skolan och berättade att det fattades 15 lektioner, så jag fick aldrig betyg. Tekniskt sett är jag väl då inte student.

    – Jag har blivit väldigt mycket rikare än vad jag någonsin trodde att jag skulle bli, men jag har varken låtit pengarna ­eller framgångarna definiera mig som person. I mina egna ögon är jag fortfarande en invandrare i det nya landet.

    Med märkbar belåtenhet konstaterar han att mamma Anjas finska humor har gått vidare i arv till nästa generation. På väggen hänger en högt värderad födelsedagspresent från Marks dotter, en inramad tavla där hon med sirliga bokstäver broderat sin pappas visdomsord "Klaga inte över mörkret, dra istället ut huvudet ur röven." 

    – Jag hoppas kunna ge mina barn detsamma som mina föräldrar har gett mig, en i grunden positiv livssyn. Jag vill att de ska känna att det är roligt att finnas till. För livet är ju oupphörligen intressant. På morgonen när man vaknar har man ingen aning om hur dagen kommer att utveckla sig. Det tycker jag är väldigt, väldigt spännande. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!