Per G Gyllenhammar: ”Det var ljuvligt att bli pappa igen efter 80”

Han var 24 när han gifte sig med tonårskärleken Christina Engellau 1959. Tillsammans fick Christina och Pehr G Gyllenhammar fyra barn och 49 år som gifta innan cancern tog Christinas liv 2008.

Ensam kvar stod Pehr – en 73-årig änkling som utgick från att kapitlet familjeliv för hans del var till ända. I sin nya bok Perspektiv skriver Pehr: “Mina barn Cecilia, Charlotte, Oscar och Sophie är vuxna och vart och ett av dem hade funnit sin egen väg i vuxenlivet. Jag hade barnbarn att njuta av och en förväntan om att fler kunde vara på väg. Jag kände inte att det fanns något som jag behövde som livet inte redan hade gett mig.”

Det visade sig dock finnas flera betydelsefulla kapitel i Pehrs liv som ännu inte hade blivit skrivna. Efter ett kortlivat äktenskap med sportjournalisten Christel Behrmann gifte han i april 2013 om sig med den dåvarande Londonbon Lee Welton Croll. Paret träffades när de placerades som stolsgrannar på en flygning mellan London och Köpenhamn. I januari 2016 föddes deras gemensamma dotter som lystrar till det engelskklingande namnet Barrett.

Bröt upp från Sverige

De första åren bodde den lilla familjen på Östermalm i Stockholm, men efter en längre mellanperiod i London emigrerade de under 2019 till Kanada där Lee har sina rötter. När Pehr och jag hörs över telefon sitter han i karantän i familjens hus i Toronto.

– Om det inte hade varit för coronapandemin hade jag kommit till Sverige i samband med releasen av min bok, men nu sitter jag istället inlåst här med familjen. Vi har bestämt att vi inte kommer att resa någonstans förrän det finns ett vaccin, förklarar han.

Pehr skräder inte orden när han berättar om anledningen till familjens uppbrott från Sverige.

– Vi trivdes helt enkelt inte särskilt väl där. Vår vantrivsel var framför allt kopplad till hur min fru blev bemött. På Östermalm där vi bodde var folk inte särskilt vänligt sinnade mot henne på grund av att hon var utlänning. Det fanns en snorkighet. Andra delar av Stockholm är bebodda av mer sansade människor, men klicken som leder Stockholms sociala liv är inte särskilt rolig.

Hittar tid för familjen

I mångkulturella Toronto trivs han desto bättre. Därifrån driver Pehr ett konsultbolag i eget namn. Trots att han fyllt 85 år har han inga funderingar på att slå av på arbetstakten.

– Det där har egentligen aldrig varit en fråga för mig. Jag är bara sådan att jag vill fortsätta arbeta. En vanlig vardag ser ut så att jag börjar jobba direkt på morgonen och fortsätter med det huvuddelen av dagen och huvuddelen av kvällen, beskriver han skrattande.

– Men ibland har jag lite ledigt. Jag vill ju också hinna umgås med min lilla dotter, tillägger han med värme i rösten.

I sin bok benämner Pehr dottern Barrett som “den gryende solen” i sitt liv. Han skriver att det var mer än ljuvligt att bli far igen efter fyllda 80. Dottern har gett honom en våg av energi och en känsla av mening. Hans nästa mål är att lära henne sitt modersmål.

– Fast än så länge går det väldigt trögt. Min fru grälar på mig för att jag inte försöker lära vår dotter svenska. Själv kan hon lite svenska men vägrar att tala det. Eftersom det bara är engelska som gäller i hushållet är det inte så lätt att komma igång med svensklektionerna.

Faktum är att Pehr har skrivit flera av sina böcker på engelska, däribland den senaste. För efterordet i boken står ingen mindre än hans hustru Lee. Ett passande val kan tyckas med tanke på att Lee har en doktorsgrad i industriell psykologi och organisationspsykologi och därigenom borde vara väl kvalificerad att analysera Pehrs egenskaper som företagsledare. Ändå fick Pehr strida för att hustruns efterord skulle få vara med i bokens svenska översättning.

– Förläggaren hade en del åsikter om det, men ingen känner mig ju bättre än vad min fru gör. Hon är en mycket begåvad, klok och företagsam person. Jag tycker att hon har skrivit ett suveränt efter­ord. Hennes analys av mitt ledarskap är på det hela taget väldigt positiv, även om det finns vissa synpunkter som är mindre smickrande, medger han.

Tog över ratten på Volvo

Redan från alla första början avvek Pehr från den konventionella mallen för ledare inom näringslivet. Till skillnad från de flesta andra chefer inom bilindustrin var han varken utbildad ingenjör eller ekonom utan istället jurist. Men juridiken tråkade ut honom. Efter ett par år i yrket gick han över till försäkringsbranschen. 1965 värvades han till försäkringsbolaget Skandia där han så småningom efterträdde sin far, Pehr Gyllenhammar senior, som vd. Pehr hade inte hunnit sitta länge på posten då hans svärfar Gunnar Engellau, som var vd för Volvo, 1970 erbjöd honom en plats i Volvos företagsledning.

– Skandias styrelseordförande blev utomordentligt upprörd över att jag lämnade Skandia och ville aldrig mer tala med mig, men jag kunde inte låta bli att tacka ja till Volvo. Jag tyckte att det var en fantastisk möjlighet för mig.

Återigen tog Pehr ett jättekliv i karriären när han redan året därpå, blott 36 år gammal, efterträdde sin svärfar som företagets högste chef. Han gjorde sig känd som en handlingskraftig och kontroversiell ledare som vände upp och ner på det mesta. Samtidigt som han skaffade sig många ovänner bland undercheferna vann han snabbt arbetarnas förtroende.

– Direkt när jag kom till Volvo började jag besöka verkstäderna. Att gå på verkstadsgolvet för att se hur allt fungerade var min största behållning som chef. Men jag tyckte att arbetet i verkstäderna var själlöst och ointressant för medarbetarna där. Jag ville förbättra deras villkor och få bort det enformiga löpande band-systemet.

Han nöjde sig inte med att föra arbetsmiljöfrågan högre upp på dagordningen och bygga nya monteringsfabriker där man frångick den repetitiva upprepningen av enskilda arbetsmoment. Han bjöd även in representanter för arbetarna i Volvos styrelse. Men Pehr hade högre ambitioner än att bara göra Volvo mer framgångsrikt. Han ville även förbättra infrastrukturen i Europa. 1983 grundade han industriledarnätverket European Round Table of Industrialists som medverkade till att få till stånd såväl byggandet av Öresundsbron som tunneln under Engelska kanalen. Det sistnämnda projektet deltog Pehr i på ett högst handgripligt sätt.

– Jag gick följa med på en av de första undervattensgrävningarna, vilket var väldigt intressant. Det var bara en meter mellan mig och leran i Engelska kanalen, minns han roat.

Misslyckades

Men alla Pehrs initiativ som Volvochef möttes inte av applåder och hejarop. När han tittar tillbaka finns det två stora plumpar i protokollet. Den första missräkningen var att det så kallade Norgeavtalet, där Pehr för att säkra Volvos framtid ville byta Volvoaktier mot oljefält i vårt grannland, gick i stöpet efter att många av Volvos aktieägare röstat emot förslaget. Ett femtontal år senare försökte Pehr få till en sammanslagning mellan Volvo och den franska fordonstillverkaren Renault. Återigen misslyckades han med att få gehör för sitt förslag. I djup besvikelse över att projektet strandat meddelade han i december 1993 sin avgång som vd och styrelseordförande för Volvo, efter nästan 24 år i företaget.

– Jag tyckte det var ganska sorgligt att lämna Volvo eftersom jag hade så många projekt kvar som jag hade velat genomföra. Efteråt kan jag se tillbaka med både saknad och en viss längtan, men jag har alltid gått framåt. När jag slutat med en sak går jag över till något annat och gör det med stor aptit och energi. Det finns inget stopp någonstans.

Bekant med kungar och presidenter

Nej minsann. I sin nya bok beskriver Pehr ett intensivt yrkesliv där han flackat och farit mellan olika världsdelar och frimodigt kastat sig in i diverse utmaningar som kommit i hans väg utan att darra på manschetten – såsom när han tog på sig att åka till Mellanöstern för att agera medlare mellan Israel och Egypten, eller när han utan betänketid tackade ja till Marcus Wallenbergs erbjudande om att efterträda honom som ledare för den mäktiga Wallenbergsfären. Det sistnämnda uppdraget gick emellertid om intet till följd av att Marcus Wallenberg oväntat avled innan Pehr hann tillträda posten.

I förgrunden står bekantskaper med presidenter, kungar och andra inflytelserika personer som Pehr mött under sin karriär. De flesta av dem uttrycker han sin djupa respekt och beundran för, andra sågar han jäms med fotknölarna.

– Jag är väldigt kritisk till egoistiska ledarpersonligheter. Om ledarna tänker på andra tycker jag om dem, men om de bara tänker sig själva tycker jag inte om dem. Det är en enkel regel i mitt huvud och i mitt hjärta. Inom näringslivet koncentreras pengarna till några få som bara blir rikare och rikare. Den där girigheten oroar mig. Själv har jag aldrig brytt mig om pengar. När jag lämnade Volvo avstod jag från avgångsvederlag.

Den person som Pehr går till hårdast angrepp mot i sin bok är Donald Trump. Om inte Trump suttit vid makten när Pehr och Lee bestämde sig för omlokalisera sig hade flytten gått till New York istället för till ­Toronto. Med Joe Biden i Vita huset kan det på sikt bli en flytt över gränsen till USA för familjen Gyllenhammar.

 

Håller formen med träning

Men till dess jobbar Pehr vidare vid skrivbordet i Toronto. För att mäkta med sin hektiska vardag vinnlägger han sig om att hålla sig i god form.

– Tre gånger i veckan får jag hjälp med rörelser på distans av en träningsledare. Lite spänst måste man ju ha. Jag har faktiskt två tränare: en i Kanada som står för motionsdelen och en i London som är fysioterapeut.

En nackdel med den långväga flytten är det långa avståndet till barn och barnbarn i Stockholm.

– Det verkar gå ganska bra för dem alla. Vi har bäst kontakt med min äldsta dotter Cecilia, och så har det varit ganska länge.

Även om Pehr har lämnat Sverige bakom sig och numera nöjer sig med att komma hit som besökare ser han sig fortfarande som svensk.

– Om jag velat hade jag kunnat bli medborgare i England eller USA, men mitt svenska medborgarskap är det enda bandet jag har kvar till Sverige och det har jag inte velat släppa. På det sättet är jag lite sentimental.