• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Marie Lundström: ”Skilsmässan innebar en klar klassresa neråt”

    Som programledare för Sveriges Radios litteraturprogram Lundströms bokradio har Marie Lundström intervjuat fler författare än de flesta andra. Men nu har hon uppfyllt sin största dröm och skrivit sin första roman.

    Marie Lundström: ”Skilsmässan innebar en klar klassresa neråt”

    Klockan 8.05 på lördagsmorgnarna rattar Sveriges litteraturintresserade in P1 och Lundströms bokradio. Programmet har blivit något av en institution och firar snart tioårsjubileum. Marie är påläst och analyserande, och stämningen i studion pendlar från gapskratt till tårar. Tonen är inbjudande och inkluderande. Marie är en närvarande programledare, och det är säkert en av förklaringarna till att hon näst­an alltid får en fin kontakt med gästerna.

    Jag träffar Marie på förlaget som ger ut hennes bok. Jag är en av bokens förs­ta läsare och Marie lyssnar intresserat på mina utläggningar om den. I hela livet har hon drömt om det här.

    – Jag har alltid skrivit. Gått skrivarutbildningar och som ung skickat in bokmanus till olika förlag. Arbetet med den här boken började med att jag intervjuade författaren Monika Fagerholm. Efter intervjun hörde hon av sig, hon skulle starta en skrivarkurs och undrade om jag ville vara med. Jag gick på den första träffen, sedan började jag lämna text till Monika. Hon gav mig deadlines, och är det något jag som journalist förstår mig på så är det deadlines. Men om hon inte hade bjudit upp till dans så vet jag inte om jag hade vågat börjat dansa.

    Boken, Sanningens kalas, handlar om Isabel, 48 år, som försöker navigera i livet. "Om livet varit en talangtävling, hade jag slagits ut. Jag hade inte tagit mig till ­final. Jag har ingen särskild begåvning för det här med att leva. Men jag har själv lyckats skrapa ihop detta: En man som vill ha mig. Två barn. Jag borde kunna vila i det."

    Men det kan hon inte. Det sista hon behöver är en älskare. Ändå blir det så. Hon skaffar sig en jobbförälskelse.

    – Min bok är inte en självbiografi. Jag tar spjärn i verkligheten och det jag har varit med om. Sedan får fantasin fylla i resten. Jag har definitivt inte gjort alla tokigheter som Isabel gör. Jag hoppas att folk inte blandar ihop oss för mycket.

     

    Skrivandet är livsavgörande

    Att gå från att i många år ha intervjuat författare till att själv skriva en bok är ändå rätt modigt, säger jag. Men Marie ser det inte så.

    – Det viktiga med skrivandet sker inte i recensioner eller i hur kollegor kommer att uppfatta boken, utan i själva skrivprocessen. När jag stiger upp klockan fem på morgonen och slår mig ner vid datorn. Eller när jag diskuterar med min redaktör. Det här med att sitta i intervjuer och prata om sig själv som vi gör nu… allt sådant har jag bara skjutit ifrån mig. Dessutom är jag nog en person som måste leva modigt, annars blir det ingenting. På den punkten har jag en likhet med romanens huvudperson. Jag kan titta på dem som söker stadga och förundras över det, jag kan tänka att det vore skönt. Men jag behöver något annat för att det ska bli liv.

    För Marie är skrivandet något stort, rentav livsavgörande. Det är egentligen först när hon skriver som tillvaron får mening. Men också läsandet är viktigt. Hon liknar romaner vid kartor. Ett hjälpmedel för att navigera i verkligheten. En vägledning till hur man ska leva.

    Känslig personlighet

    Orden hjälper till att ta reda på hur världen och människorna är beskaffade.

    – Jag får alltid höra att jag är extremt levnadsglad, att jag är ljus och kraftfull, att jag har asmycket energi, och ja, jag orkar otroligt mycket och jag kan jobba hårt på lite sömn. Samtidigt kan jag drabbas av mörka känslor. Ibland vill jag bara ligga under ett täcke och inte göra något alls. Jag har en känslighet. När jag gjorde ett sådant där HSP-test (HSP är en förkortning av engelskans Highly sensitive person och ett test som mäter hur känslig du är, en högkänslig person reagerar starkare på olika intryck, reds anm) så var det nästan löjligt. Känner du sömmarna på kläder? Check. Är du ljudkänslig? Check. Men när jag har skrivit mina timmar på morgonen så är allt skönare. Då kan jag gå gatan fram och känna att jag är en del av världen.

    Marie är uppvuxen i Piteå. Pappans rötter finns i Norrbotten, mammans i Småland. När mamman hade gått ut socialhögskolan sökte hon jobb i Gällivare.

    – Just då ville mamma komma så långt bort från Småland som möjligt. Hon anlände till Gällivare i jättesnygga kläder, och myggorna åt upp henne med en gång. Men mamma blev kär, först i landskapet och i skidåkningen, sedan i min pappa. Han jobbade på arbetsförmedlingen, hon på socialkontoret, och de träffades genom jobbet. De gifte sig 1965, och till en början trivdes de bra där uppe. Det var ett fritt liv med mycket skidor och fjällvandring. ­Sedan fick pappa jobb i Piteå, och då flyttade de ner till kusten.

    Flytten blev början på slutet. Maries mamma trivdes inte alls lika bra i Piteå, så småningom skilde sig föräldrarna och mamman flyttade söderut igen. Marie funderar ibland över vad det hade blivit av familjen om de hade stannat kvar i Gällivare.

    – Alla familjer har ju sådana där parallella spår. Men vi får ju aldrig reda på vad som hade hänt om inte…

    Ur mitt fotoalbum, 1986: Nyinflyttad från norra Sverige till Stockholm direkt efter gymnasiet.

     Maries ensamstående pappa stack ut i den norrländska staden. Marie kände inte till någon annan i hela Piteå som hade skilda föräldrar. Och absolut ingen annan som växte upp med bara en pappa.

    – Skilsmässan innebar en otrolig klassresa, även om jag inte kunde artikulera det då. Klart neråt alltså. Från att inte ha behövt fundera över resurser, fick jag känna på hur det är att ha ont om pengar. Ekonomi är som hälsa. När det funkar är det inget man pratar om. Man åker på sina semestrar och köper sin bil. Men när det inte funkar… 

    Ur mitt fotoalbum, 2000: Varmt i pälsen var det! Jag uppfyllde min önskan att en gång i livet få bära björndräkt.

    Tråkigare utan skilsmässan

    Samtidigt fanns det fördelar med skilsmässan. Att hon kom så nära sin pappa till exempel.

    – Det var tveklöst en person som tyckte så oändligt mycket om mig. Kvinnor har det inte alltid så lätt med sina pappor. Men jag och pappa hade en nära och speciell relation. Dessutom tror jag att jag hade varit en mycket tråkigare person om jag inte hade varit med om skilsmässan.

    Maries pappa dog för många år sedan, men mamman lever. I Sanningens kalas utforskar Marie moderskapet. Huvudpersonen Isabel hamnar i en livskris och vill be sin mamma om råd, men "Mamsingen", som hon kallas i boken, har ofta nog med sig själv. Att inte kunna nå sin mamma kan Marie relatera till. Under uppväxten bar hon på en längtan efter sin mamma.

    – Det är svårt att hela tiden längta efter någon som inte är där. Det byggs in en längtan i vardagen. Även om man kan förstå att det inte är realistiskt att föräldrarna ska bli tillsammans igen, så går många skilsmässobarn runt med en naiv önskan om att allt bara ska vara som vanligt. För det är ju något som går sönder i och med en skilsmässa. Man får syn på massa saker. Vad som är ett hem, till exempel. Ett hem är ingenting som bara existerar, utan det består av olika saker. Saker som någon kan ta med sig, saker som tillhör en person, saker som föräldrarna kan bråka om. Mina kompisar hade självklara hem och självklara föräldrar. Det var sådant de tog för givet.

    Än en gång är det alltså en mamma som är fokus i litteraturen. Marie suckar och säger att hon på ett sätt kan irritera sig på att männen alltid kommer undan. Att hon egentligen borde syna sin pappa på samma sätt som hon synar mamman.

    – Jag funderade länge: Ska jag verkligen skriva om en mamma? Jag tror inte att jag hade kunnat göra det om jag inte hade kommit fram till den punkten då jag på riktigt känner ömhet och kärlek till min mamma. På så sätt tror jag att det var bra att jag väntade. För det märks i romaner om författaren är kvar på något slags hämndnivå eller känner sig kränkt. Jag vill verkligen inte att läsarna ska tycka illa om den här mamman.

    Ur mitt fotoalbum, 2014: Lilla Lappträsket i Norrbottens inland. Här hade farfar och farmor sitt hem, här har jag lärt mig fiska, åka skridskor och stå ut med mygg.

    Livsförändring

    Med tiden har hon börjat förstå sin egen mamma bättre och bättre. Inte minst efter att hon själv gått igenom en separation. Idag kan hon relatera till mammans längtan efter ett annat liv, ett sug efter frihet.

    – För några år sedan gjorde jag om mitt liv ganska drastiskt, minst sagt. Jag har alltid varit bra på att känna när jag måste bryta upp och lämna olika sammanhang.

    Det är intressant att läsa romanerna om dem som blir övergivna. Men historien om hur man lämnar är inte lika berättad, menar Marie. Det är en historia som skulle kunna sammanfattas över en kaffe med orden: "Och så träffade han en annan och lämnade henne."

    – Det kan ha varit så det gick till, men separationen kan också ha föregåtts av flera års turer och våndor. Kval. Är jag på väg att göra mitt livs misstag? Alla som har lämnat kan nog känna igen sig i det här. Isabel är på ett plan himlastormande förälskad, samtidigt kommer hon till en krass punkt – precis som många gör i separationer – då hon sätter sig ner och räknar pengar, kronor och ören, och analyserar för- och nackdelar. Vad har jag nu, och vad kommer jag att få? Det här kalkylerandet pratas det heller inte så mycket om.

    Marie beskriver sig själv som en "egensinnig" person. När jag vill veta mer blir hon lite generad.

    – Jag kommer ju från Norrbotten och där pratar man inte om sig själv på det sättet. Man sitter inte och säger att man är rolig, skoj, speciell och egensinnig. Det gör man bara inte. Det är en big no-no.
    Hon har dock Norrbotten att tacka för berättarkonsten. Hon, ensambarnet, hängde med när pappan hälsade på grannar och kompisar. Marie satt i olika kök och drack kokkaffe och lyssnade på bygdeskvaller och skrönor. På bred norrländs­ka börjar hon imitera hur en redogörelse från jakten kunde låta.

    – Om man inte är tillräckligt rolig så avbryts man och någon annan tar över och berättar något roligare.

    Dialekt i radio

    Marie använder gärna dialektala uttryck i radion. Lundströms bokradio avslutas alltid med "Tack som kom".

    – Så sa stuggrannarna Eskil och Elvy. ­Näst­an varje vecka får jag frågor om det. Kan jag inte grammatik? Andra verkar bygga upp sin vecka på att jag ska säga "Tack som kom". Många författare gillar det. Utan det uttrycket känns det inte som att de har ­varit med i Lundströms bokradio.

    "Studion min" är ännu ett Marie-uttryck. Att slänga om ordföljden är hennes sätt att prata. Hon vill ge plats åt det dialektala. När hon höll föredrag i Piteå undrade alla: "Vems är du?", det vill säga "Vem är din mamma och pappa?"

    – Jag fick frågan flera gånger när jag var på väg fram till scenen. Då beslutade jag mig för att släppa mitt manus. Jag kastade upp papperen i luften och sa till publiken: "Den enda fråga som verkar vara intressant här i rummet är 'Vems är du?'. Då tar vi den." När jag stod där och pratade om mig och mina föräldrar så insåg jag att jag aldrig tidigare offentligt har berättat om min bakgrund. Jag tänkte på alla manliga journalister som ständigt ältar sin intressanta barndom. Min bakgrund är också intressant. Den är kanske lite oglamorös – man är arbetsförmedlare och skolkurator, man har sitt lilla radhus, man åker till stugan på helgerna… Men allt det där är ju faktiskt ett litet universum.

    Intervjun närmar sig sitt slut. Jag avslutar på klassiskt Lundströmvis. Tack som kom. Marie skrattar högt. Det karakteristiska och smittande gapflabbet som vi som lyssnar på Lundströms bokradio känner oss hemma i.

    – Vad roligt att själv få höra de där orden.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!