• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Klas Östergren: "Jag kommer skriva så länge jag får"

    Med Renegater avslutar Klas Östergren sin omfattande trilogi som började för 40 år sen. Men delvis är romanen också en uppgörelse med Svenska Akademiens uppförande efter den tumultartade perioden. "Men det är ingen hämndbok."

    Klas Östergren: "Jag kommer skriva så länge jag får"

    Renegater – avfällingar – heter den 749-sidiga avslutningen på Klas Östergrens trilogi "om vad som hänt i det här landet sedan 1945". Serien inleddes med Gentlemen 1980 och fortsatte med Gangsters 25 år senare. Renegater är som tre olika böcker.

    – En som pågår och två som är återblickar, säger Klas när jag träffar honom på hans hotell i Stockholm. Saker och ting som hänt i verkligheten och som berättaren lyckas förena genom att slå bryggor mellan de olika delarna.

    Trots att de tre olika delarna är "tämligen" väsensskilda förekommer det gemensamma personer i dem. Personer som hamnar lite fel i tillvaron och gör sitt bästa för att rätta till det, utan att lyckas.

    Lyssnade på Bob Dylan

    En av de personer som förekommer i trilogin är samme Bob Dylan som Klas 2016 fick dela ut Nobelpriset i litteratur till. Gentlemen inleds med att Klas kommer hem till sin lägenhet på Lilla Essingen i Stockholm och upptäcker att medan han såg Dylan i Göteborg har någon passat på att länsa hans lägenhet. Men Dylan har djupare rötter än så hos Klas.

    – Jag har två äldre bröder och jag tror faktiskt det var den 20 år äldre brodern som hörde talas om Bob Dylan i början av 60-talet och kom hem med hans första skiva. Sedan övertog den andre brodern intresset och så småningom föll det över på mig. Min bror gillade Blonde on blonde och spelade den varje kväll på sin grammofon. Eftersom vi bodde väldigt trångt var det omöjligt att inte höra och somna till Sad-eyed lady of the lowlands, som nästan blev som en vaggvisa för mig. Det satte givetvis sin prägel på en ung lyssnare. För det första har den ju en hypnotiskt, malande rytm som det är nästan omöjligt att värja sig mot, sedan är det bitvis kolossalt vackert, men texten kan jag inte säga att jag begrep, även om jag ett tag kunde den nästan utantill.

    Klas gör en paus, skrattar lite för sig själv.

    – Den förmedlade ett speciellt synsätt, en möjlighet att kombinera ord som gjorde att du intuitivt förstod det gåtfullt gäckande och det oändligt intressanta. Du kan ju slå det ifrån dig och säga vad är det här, jag fattar ingenting!? Men sådan är inte jag… så det är klart att den haft en stor betydelse för min relation till Dylan – och kanske till mitt skrivande – och att då 50 år senare få överräcka Nobelpriset till honom kändes minst sagt speciellt.

    En annan tidig influens är Raymond Chandler.

    – När jag skrev Gentlemen rekommenderade författaren Niklas Rådström mig att läsa Raymond Chandler, som jag då aldrig läst. Jag läste ett antal böcker och det påverkade mig radikalt skulle jag säga. Inte bara genom sättet att berätta utan också genom stämningen i boken. Dessutom har han en snärtig dialog, och det påverkade Gentlemen i allra högsta grad. Delvis var boken en allvarligt syftande roman av en ung författare, men delvis var det också en lek med genren, det kanske bidrog till den ovanliga framgången.

     

    Tomt sedan barnen blivit vuxna

    Sedan Gangsters har Klas bytt bokförlag två gånger. Båda gångerna har skälet varit förläggaren Stephen Farran-Lee.

    – Jag har följt honom, först till Natur & Kultur och nu till Polaris. Jag sätter så stort värde på mitt arbete med honom. Bra förläggare växer inte på träd!

    Det som med mycket egen möda blivit ett fantastiskt nytt hus på Stenshuvud har 2020 vuxit till en hel gård med verkstäder, en stor lada för maskiner och vedbodar. Men en öde plats för Klas och hans fru. Barnen har blivit vuxna och flyttat hemifrån.

    – Det är en helt ny fas i livet som jag inte var förberedd på, måste jag säga. Jag har lite svårt att orientera mig i detta nya läge. Under pandemin kom ett par av barnen hem, eftersom de hade distans­undervisning och det kunde lika gärna ske hemifrån. Så det var ju en klar vinst i det hela (skratt).
    Den viktigaste historien i Renegater är på många sätt regeringens 17-miljardersfiasko med JAS-planen i Sydafrika.

    – I alla fall är det den med störst politisk räckvidd, säger Klas. Den utspelas delvis i Sverige, delvis i Sydafrika. Det är mycket pengar och skumraskaffärer inblandade. Svensk vapenexport är ju ett spår som förekommer i alla tre böckerna. Sydafrikas köp av JAS skulle ju manifesteras på ett grandiost sätt. Det skulle vara en artist­gala, handelsförbindelser skulle upprättas, det var biståndspengar inblandade, det var förhör inför konstitutionsutskottet.

    Följt JAS-affären

    Klas har följt, och följer, historien sedan upprinnelsen runt millennieskiftet.

    – Det är en mycket intressant historia – inte minst för att den innehåller så många tragikomiska element, och det skulle kunna bli en egen roman. Jag har bara skrivit om en bråkdel av allt det material jag har. Jag har gjort research, intervjuat folk som var med – och motvilligt berättat – jag har läst nästan allt som finns...

    När jag säger att historien påminner om Graham Greene blir Klas glad.

    – Det tar jag som en komplimang och tackar för. Graham Greene är en gammal favorit, och en storartad författare.

    Själva tillkomsten av Renegater återges i boken.

    – Jag satt hemma som en utträdd Akademiledamot och funderade över vad jag skulle göra i livet...
    Plötsligt hade det börjat dyka upp drönare som flög över hans gård, mystiska mc-män med mörka visir dök upp, och hans primitiva telefon blev under några dagar uppkopplad med väder för orten och samtal från avlidna.

    Inte beredd

    – Det här var jag inte riktigt beredd på, även om jag hade tänkt mig för väldigt noga. Bara några månader tidigare hade jag inte kunnat föreställa mig att det kunde bli så här. Jag försökte acklimatisera mig i de nya betingelserna för den här tillvaron och vankade omkring och tänkte "vad ska jag nu göra? Ska jag ta itu med den här gamla JAS-historien igen?" Men jag hittade ingen bra ingång när jag plötsligt såg en man komma gående på vägen. Jag vet inte vem det var, men i min föreställningsvärld blev han Henry Morgan (karaktär i Östergrens romantrilogi)... men vad skulle han kunna ha för ärende? Han kommer inte bara gående av en tillfällighet... Jag fick en blixtingivelse, och en halvtimme senare hade jag "plottat" ner hela historien på ett A4-ark. Det är faktiskt likadant med alla de här tre böckerna i trilogin. De är ögonblicksverk.

    – I Renegater skrev jag dessutom historien från A till Ö, i tur och ordning. Det har varit ett roande arbete eftersom hi­storien byter perspektiv, miljö och språk då och då.

    Rapporten från de 1 229 dagarna i Svenska Akademien var från början tänkt att bli runt 15 sidor.

    – Den blev 170 sidor istället. Det var ingenting jag planerat att skriva. Jag kände mig färdig med, och till och med lite utled vid, det hela. Men jag upptäckte att jag fick kraft att skriva när jag väl börjat och att jag faktiskt befann mig mitt i en roman – det gällde bara att slå bryggor mellan de olika företeelserna så är berättelsen given.

    Klas beskriver sig själv som en "fyrkantig" människa som var "urtråkig" när han kom till Akademien. I en intervju med Dagens Nyheter säger han att han till och med skaffade sig ett kassaskåp där han låste in sina dokument för att ingen skulle lockas att se vem som blev nästa Nobelpristagare.

    "Bortom all anständighet"

    I Rapporten beskriver han klubbvärden som "en amorf typ som inte kan kontrollera sina impulser, som är i sina lidelser och lustars våld".

    Östergren lämnade Akademien efter att ha hållit ett tal som finns återgivet i sin helhet i nya romanen. Han säger att Akademien uppvisat ett "vördnadsfullt förtingligande", ett "skamlöst hyckel och skenhelighet" i reaktionen på vad som framkommit om klubbvärdens agerande.

    Porträttet av Sara Danius, som dog i cancer 2019, har han delvis förändrat i DN-ïntervjun.

    – Jag tyckte förbannat mycket om henne och det var lumpet av dem (Akademien) att behandla en våldsamt sjuk människa på det där sättet. Det var ­bortom all anständighet och trakasserier av en extremt utsatt människa.

    Klas upptäckte att han blev tvungen att upprätta ett absolut fiktivt krav för att kunna skriva Rapporten.

    – Jag försökte beakta alla de aspekter av historien som jag faktiskt suttit och tänkt på vid mitt bord i Gamla stan – vad är vänskap, makt? Och att göra det för mig själv kan vara nyttigt. Om det sedan publiceras eller ej, eller blir en del av en bok – skitsamma! Bara jag gör det medan minnet är färskt och jag har kvar gamla protokoll och papper. Men skrivandet frigjorde uppenbarligen en kraft hos mig, och jag hittade en ton som kunde hålla hela vägen. Ambitionen var att det som sades i Rapporten ska ha skett och sagts. Sedan gör författaren av nöd vissa val, men samtidigt redovisar han sina tankemönster och alternativ. Det var nog inte tänkt så, men det blev minnen med självbiografiska drag, litteratursociologi och en diskussion om litteraturens roll – snarare än om sex och snusk, får jag nog säga.

    Ingen hämd

    Men sedan hade han några upplevelser av obehaglig och märkvärdig karaktär som var helt avgörande för hans agerande i Akademien.

    – Jag kände att jag var tvungen att redovisa de där händelserna, annars hade det blivit snudd på obegripligt för läsaren att förstå berättarens förbittring – som jag dock inte har längre. Det vill jag poängtera. Detta är ingen hämndbok.

    Innan Klas blev invald i Svenska Akademien hade han funderat på att sluta skriva.

    – Det är inte alldeles osant. När jag skrivit vissa böcker – inte alla – känner jag att ja, det här är kanske den sista? Är det så märkvärdigt? Inte för en författare som började som tonåring! Sedan ska man nog vara försiktig med att säga att det här är sista boken – det finns ganska många som gjort sin sista konsert, sin sista bok – och sedan står de där igen! Men tanken förespeglade mig definitivt, utan bitterhet.


    Krävande period

    Åren i Akademien blev mer krävande än Klas räknat med – inte minst på grund av de två resdagarna med tåg.

    – Jag skissade och planerade böcker, men jag fick aldrig någon skrivro.

    Nu har han redan skrivit Hilde, som utgår från en av Ibsens figurer, och Renegater.

    – Jag kommer att skriva så länge jag får, säger Klas. Även om jag inte blir publicerad längre så skulle jag nog fortsätta skriva. Det är en så inrutad vana att den är svår att bryta.

    Bland planerna finns bland annat en bok om Gustaf Hellström.

    – Han var reporter på DN och skrev bland annat från Londons slum, Paris och Amerika. Idag är han väl mest känd för Snörmakare Lekholm får en idé, men han skrev också en svit om Stellan Petreus som är en blandning av samtidsdokument, privata reflektioner och självbiografi. Idag skulle man nog kalla sviten autobiografi. Men han var långt före. Jag tror inte jag är kapabel att skriva en biografi, men en läsares reflektioner skulle jag nog kunna samla mig till.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!