• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Fältläkaren Johan von Schreeb: alltid redo att rädda världen

    Jobbet har fört honom till krigszoner och katastrofområden men nu senast har han varit rådgivare på hemmaplan kring pandemin. Kirurgen och professorn Johan von Schreeb, som startade Läkare utan gränser i Sverige, längtar ut i världen och är ständigt redo att rycka ut till nästa kris.

    Fältläkaren Johan von Schreeb: alltid redo att rädda världen

    Sedan Johan var liten har han velat bli läkare. Som pappa. Tor von Schreeb var kirurg och arbetade för Röda Korset under Koreakriget. När Johan var nio flyttade familjen till Etiopien då pappa Tor skulle jobba för Sida. Johan lärde sig språket amarinja, red barbacka på familjens häst, åkte på utflykter i skruttig folkvagnsbubbla och blev som han själv uttrycker det – "världsmedborgare". Hans intresse för andra länder och kulturer var fött.

    Sista terminen på läkarlinjen träffade han sin blivande hustru Susanne, också hon orienterad mot omvärlden: "Vi ska ut i världen, men inte som turister utan som läkare", sa hon. Men hur? Paret tog sin examen, och Johan började vikariera som underläkare på Nacka sjukhus. Han var rastlös innan han ens hunnit börja. Var det det här han hade kämpat för? Han brukar beskriva det som att han närde ett vrål inom sig. En längtan ut i världen, en längtan efter äventyr, ja, efter något större. Han ville vara läkare "på riktigt", har han sagt och möjligtvis provocerat en och annan kollega. Målbilden var den franske, skäggige läkaren som red på en häst över snöklädda berg i Afghanistan. Det fotot hade Johan sett, och han hade förstått att läkaren jobbade för en organisation som hette Médecins Sans Frontières (MSF). En sådan läkare ville Johan också bli. 

    Så småningom blev det också så. Unga och naiva begav sig Johan och Susanne till Afghanistan för MSF:s räkning. Under ett halvår hade de ingen kontakt med omvärlden. De var regelbundet utsatta för livsfaror. De hamnade i bråk med kollegor, höll på att törsta ihjäl under en lång bilfärd och tvingades in i provisoriska skyddsrum under bombanfall. Johan tappade i både vikt (17 kilo) och självförtroende. Samtidigt hade något tänts i honom och han visste att han ville göra det här igen.


    Kontoret placerades i källaren

    När han några månader efter hemkomst satt och bläddrade i Läkartidningen och såg annonsen "Behövs Läkare utan gränser, MSF, i Sverige?" ilade det till i kroppen. Tillsammans med några andra läkare började han bygga upp den svenska sektionen, samtidigt som han och Susanne fick sina två barn. Kontoret placerades i källaren i samma fastighet som familjen bodde, och på kvällarna övervakades de sovande barnen av walkie-talkier. När apparaten brusade var det bara att springa uppför trapporna.

    Johan von Schreeb är svenska Läkare utan gränsers mest profilerade medarbetare och han har arbetat i en rad katastrofområden. Folkmordet i Rwanda 1994, jordbävningen i Iran 2003, tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004, jordbävningen i Pakistan 2005, tyfonen i Haiti 2007 och eboladrabbade Sierra Leone 2014 är bara några exempel.

    På senare år har han jobbat för Världshälsoorganisationens (WHO) räkning. Det är inget fel med planerade titthålsoperationer på ett välutrustat sjukhus i Sverige, men Johan har helt enkelt föredragit att operera i fält. "Mina operationer vanställer men räddar liv", skriver han i självbiografin Katastrofdoktorn, som fortfarande säljs i pocketversion.

    Idag leder Johan Kunskapscentrum för katastrofmedicin på Karolinska institutet, som studerar hur medicinska insatser efter katastrofer kan förbättras. "Istället för en äventyrare som dricker söta teer i fjärran länder har jag blivit en sakkunnig", konstaterar han själv.

    Men Johan vill också hålla kvar vid det kliniska, inte bara analysera katastrofsituationer. Att möta patienter i svåra situationer är ett sätt att vaccinera sig mot cynism, tycker han. Och därför försöker han regelbundet arbeta kliniskt, med bröstcancerpatienter.


    Livsavgörande besked

    – Att tala om för en kvinna att hon har bröstcancer är att leverera ett livsavgörande besked. Samtalet kräver absolut gehör hos doktorn. Kvinnans förmåga att ta emot ett svårt beslut måste ligga till grund. Det krävs empati, kunskap och närvaro för att bygga ett förtroende som gör att hon litar på vården. Det är svåra samtal som jag inte längre är rädd för. Kanske underlättar min erfarenhet från alla möten med döden under mina arbeten utomlands. Döden är inget spöke utan något konkret som jag inte är rädd att prata om. Och bröstcancerdiagnosen handlar numera sällan om döden, för nio av tio som drabbas går det bra efter operation och behandling.

    Inför intervjun läser jag intervjuer och lyssnar på poddar med Johan. Många frågor handlar om säkerhet och om hur det är att jobba så primitivt. Hur simpla instrument har han egentligen opererat med? Och har det hänt att han har stått med ena benet i helikoptern och det andra på operationsbordet – bara för att hinna göra ytterligare en operation innan han under dramatiska omständigheter flyr fältet? Machobilden av hur Läkare utan gränser jobbar i fält tycks vara djupt ­rotad.

    Johan suckar och säger att han gärna vill avliva myten om fältläkaren som en superhjälte. Han kan också vara rädd. Som liten var han till och med en riktig fegis. Han var mörkrädd, vågade inte simma på djupt vatten eller klättra i träd. På den tiden begränsade rädslorna honom. Idag har han lärt sig att hantera känslorna, men det betyder inte att han aldrig känner skräck.


     

    Etiska dilemman

    Varmt hjärta och kallt huvud är hans mantra ute i fält. Han är inte på plats i ett katastrofområde för att lida med befolkningen, utan för att hjälpa till medicinskt. Helt klart har han ställts inför många etiska dilemman. Vem ska räddas? De för tidigt födda tvillingarna på Haiti valdes bort. Det var Johans beslut att vården skulle avbrytas. De nyfödda gjorde slut på både mediciner och personalens kraft.

    – Man måste hela tiden göra bedömningen: Vad går åt rätt håll? Vad går inte åt rätt håll? Var ska kraften läggas? Att göra de avvägningarna är att vara professionell. Det är sådana bedömningar som jag är där för att göra. Det ingår i uppdraget. Alla läkare – också här i Sverige – hamnar i etiska dilemman. Men inom katastrofmedicin ställs det på sin spets.

    Med sin fru har Johan haft en outtalad överenskommelse: Måste du åka så måste du. Barnen har varit för små för att ha en röst. Men när ebolan började spridas över Västafrika och Johan blev ombedd att bege sig till hårt drabbade Sierra Leone så satte sig familjen på tvären. Barnen hade blivit nästan vuxna och som alla andra hade de läst om sjukvårdspersonal som smittats. De visste att sju av tio som smittas dör.

    Familjen bad honom att stanna hemma. Trots det satte sig Johan på första bästa plan till Sierra Leones huvudstad Freetown. Varför?

    – Om inte jag skulle åka – vem skulle då göra det? Om jag inte åkt skulle jag svika mitt jobb. Då hade jag behövt se mig om efter ett annat yrke. Som katastrof­expert kan jag inte bara sitta här hemma och lämna över ansvaret på andra och förvänta mig att de ska lösa problemet.

    Ta en öl som terapi

    Att komma hem från uppdragen har ibland varit svårare än att resa dit. Psykologhjälp har inte funkat för Johan. Att beskriva sina upplevelser för någon som aldrig har satt sin fot i ett katastrofområde är omöjligt, tycker han. En psykolog vet inte hur lik luktar. Hur ska en psykolog kunna svara på om det var rätt att operera patienten som dog på operationsbordet?

    – De som har varit ute på uppdrag för Läkare utan gränser brukar numera erbjudas psykologhjälp. Själv har jag inte varit intresserad. De psykologiska våndorna av ett uppdrag är en sak, men jag har tyckt att det varit viktigare att ställa frågan: fattade jag rätt beslut? Jag har velat diskutera etiska dilemman. Ska två nyfödda prioriteras framför fem äldre människor med bättre odds? För mig är kollegorna som befunnit sig i liknande situationer till störst hjälp. Att gå ut och ta en öl med dem är den bästa terapin.

    För att gå till botten med detta anställde Johan just en doktorand för att forska om hur personalen påverkas och hanterar resursbrist och när de tvingas göra avkall på den egna moralen. Ett ämne som under covid-19-pandemin är högaktuellt även i Sverige.

    Debatten om prioriteringar inom vården har aktualiserats i och med coronapandemin. Det finns ögonblick när hoppet om liv är passerat och sjukvårdens uppgift övergår till att lindra mötet med döden, menar Johan.

    – Ju äldre och skörare man är, desto mindre är nyttan av intensivvård. Folk blir inte räddade bara för att de hamnar på iva. Att få intensivvård är ungefär lika påfrestande och jobbigt som att vandra i Sarek med tung packning. Det handlar om att skräddarsy behandlingen för individens bästa. Palliativ vård, alltså vård i livets slutskede, är en god vårdform till rätt patient.

    Det är definitivt inte att ge upp vilket det ofta liknas vid i debatten. Men det är svårt för anhöriga att acceptera och förstå att ytterligare behandling bara skulle skapa mer lidande. I fattiga länder är inställningen en annan. Att ständigt tvingas vara beredd gör nog döden lite lättare att acceptera när den väl kommer, menar Johan.

    – I många länder finns det erfarenhet, ritualer och ett språk att hantera döden. I Sverige är vi mycket längre från döden. Det betyder inte att sorgen är större ­eller mindre på olika platser. Att förlora ett barn är lika smärtsamt var man än befinner sig.

    Just nu är covid-19-läget i krisdrabbade områden i fokus för Johan von Schreeb.

    Johan är tydlig. Han pratar på och är nästan svår att få stopp på. Det här engagerar honom. När jag försöker sticka emellan med en fråga höjer han rösten och pratar vidare. Han är aldrig rädd för att säga vad han tycker. Som att oerfarna hjälporganisationer inte har i katastrofområden att göra till exempel. Det rättframma sättet har han haft stor nytta av, inte minst under den svenska pandemin.

    I början av pandemin skrev han en uppmärksammad debattartikel där han ifrågasatte Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarskis kritiska hållning till Sveriges strategi för att hantera smittspridningen.

    – Jag reagerade på att han – i sin position som en av Sveriges absolut mest inflytelserika opinionsbildare – ställde sig i ledet av personer som i alltmer drastiska och polariserande ordalag och på synnerligen vag evidens ifrågasatte den kunskap, forskning och expertis som finns.

    Ser möjligheter i krisen

    Johan konstaterar att coronapandemin har ställt alla samhällsfunktioner på sin spets. Men han ser ändå krisen också som en möjlighet. Kanske kan pandemin göra svensk sjukvård mer effektiv och mindre byråkratisk?

    – Det här är ett ypperligt tillfälle att se vilka onödiga arbetsuppgifter vi kan skala bort, men ändå leverera en bra sjukvård. På det stora hela tycker jag att Sverige har klarat omställningen väldigt bra. Det har gått otroligt fort, det har hänt stora saker på kort tid. Jag har faktiskt aldrig skådat något liknande inom svensk sjukvård. Det som var omöjligt igår är en självklarhet idag.

    Sjukvårdsanställda sliter otroligt hårt, men Johan menar att det också finns något väldigt tillfredsställande i att jobba i en kris.

    – Gemenskapen är otroligt stark när det finns ett tydligt mål som alla är överens om. Allt oväsentligt sållas bort. Det är en mäktig känsla att bli hänförd av en uppgift som ligger utanför egot. Att vara med och skriva samtidshistorien är förförande. De som jobbar under pandemin kommer att berätta om det för sina barn och barnbarn. Därmed inte sagt att de ­orkar jobba i sådant här tempo hur länge som helst.

    Idag är Läkare utan gränser en helt annan organisation än på den tiden ­Johan och kollegorna jobbade i källarlokalen. Med Nobels fredspris och en omsättning på flera miljarder har det blivit en global institution. Det som är bra ska förstås växa och bli större, samtidigt är storleken i sig ett underbetyg åt världen. Och organisationen har blivit lite för snäll och icke-anarkistisk, tycker Johan. På årsmötena saknar han diskussionerna och de kritiska rösterna.

    Johan pratar länge om vikten att släppa fram nya generationer. De unga läkarna behövs runtom i världen. De tillför nya perspektiv och ny energi. Samtidigt tvekar han inte att själv resa ut i världen igen. När, var står skrivet i stjärnorna. Just nu sätter covid-19 käppar i hjulet, men han för en konstant dialog med WHO om var han kan göra nytta.

    Han är dock redo. Passet bär han alltid på sig. Och hemma i garderoben står kabinväskan färdigpackad med det allra nödvändigaste: liggunderlag, myggnät, ett par tunna byxor och, förstås – några t-tröjor med MSF-loggan.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!