Marianne Mörck: ”Jag är lyckligare än någonsin”

Det var bara några år sedan som Marianne Mörck mest var känd för den stora allmänheten för sin lilla roll som växeltelefonisten Ebba i ett 25-tal Wallander­filmer.

Detta trots alla år som skådespelare inom teatern där Marianne sedan hon kom till Malmö 1977 medverkat i ett 40-tal uppsättningar i allt från dramatiska talroller till stora operaproduktioner.

Rollen förändrade livet

Dessutom har hon även regisserat uppsättningar i bland annat Malmö, Göteborg och Sydkorea.
Med karaktären Birgitta – eller Biggan som hon kall­as – i SVT:s succéserie Bonus­familjen förändrades livet ordentligt och anonymiteten försvann. Hon har bland annat varit med i Stjärnorna på slottet och fått uppdraget som julvärd på SVT.

Hon syns också i TV4:s komedi Sjölyckan.

– Jag har aldrig varit ute ­efter något kändisskap, så det har inte gjort mig ett dugg att folk under många år inte vetat vem jag är på gatorna. Jag håller bara på för min kärlek till teatern och det har varit rätt skönt att slippa en massa uppmärksamhet. Jag är i grunden en blyg person som även haft svårt att ta emot applåder på scenen. Av någon anledning skäms jag och vill snabbt därifrån när det är slut, säger Marianne.

Men hon tillägger:

– Fast det är klart att det är roligt och trevligt nu när folk kommer fram och säger att de gillar min rollfigur Biggan. Då ställer jag mer än gärna upp på en selfie med mobilen (haha). Det som berör mig allra mest är annars de gånger jag får personliga brev. När någon bemödar sig att skriva ett sådant, köpa ett frimärke och posta till mig – ja, då känns det så äkta.

Under hösten spelas nya avsnitt in av hennes tv-serie samtidigt som hon har en roll i musikalen Funny girl på Malmö Opera. Och det blir nog även en fjärde säsong av ­Bonusfamiljen.

– Jag är van vid att det är fullt upp, är nästan aldrig ledig. Förra hösten spelade jag in två biofilmer parallellt med att jag stod på teaterscenen. Det var ett farande både i Sverige och utomlands – och kändes som jag bodde i en kappsäck. Jag hade tre olika sådana och i bland slängde jag kläderna i fel kappsäck när jag skulle packa – då hamnade de i den med smutskläder (skratt).

“Jag var helt slut”

När pandemin slog till i våras tvingades hennes föreställning Orfeus i underjorden att avbrytas som allt annat – men att det inte blev något jobb för henne på flera månader kom faktiskt väldigt lägligt.

– Jag var helt slut i kroppen och behövde verkligen vila. Så jag höll mig hemma och bunkrade upp med mat, inte toalettpapper (haha). Sedan gick jag ut och handlade färskvaror ungefär var tionde dag, då bar jag alltid plasthandskar och munskydd. Jag är noga med att tvätta och sprita händerna – och under flera månader stod jag minst fem meter från dem jag pratade med.

Eftersom Marianne varit väldigt försiktig har hon inte varit rädd för att bli sjuk – trots riskgruppens alla förtecken: ålder, vikt, dåliga lungor och högt blodtryck.

– Jag är ingen orolig männi­ska. Jag sköter mig noga, och om det ändå händer, så händer det. Skulle jag hamna på sjukhuset skulle jag inte tala om det för någon. Då oroar de sig bara. Jag vet hur fruktansvärt orolig min ­dotter Malin skulle bli. Jag vill vara ensam på sjukhus om det händer ­något. Är ju något av ensamvarg, då jag inte jobbar. Så sättet att leva i karantän är jag ganska van vid.

Pratar via Facetime

Under våren träffade hon varken dottern Malin, sonen Peter eller barnbarnen Astrid och Ingrid något. Det var först i juli de kunde börja ses utomhus igen.

– Det blev mycket telefon och sms. Men barnbarnen tycker att det är roligare att prata via Facetime, där man ju kan se varandra. De bor utanför Ystad, så det är en bit att åka emellan. Men när jag i vanliga fall är ledig en helg åker jag gärna dit eller de kommer till mig.

Lever ensam

Sedan över 30 år tillbaka bor Marianne ensam i ett tegelhus i Bunkeflostrand, Malmö. Något hon trivs väldigt bra med.

– Efter tre långa förhållanden är jag klar med den biten. Jag har hittat mig själv och är lyckligare än jag varit tidigare någon gång. Nu slipper jag att anpassa mig helt efter någon annan, utan att behöva en massa ifrågasättanden och tjat. Ibland kan jag sitta uppe till tre-fyra på natten och titta på tv eller Youtube. Jag har däremot en riktigt god vän i kollegan Lars Humble. Han finns alltid vid min sida – och jag vid hans.

Marianne har heller ingen rädsla för mörkret längre, som förr. Kanske tur det efter att ha spelat in filmen Nelly Rapp – monsteragent, med en massa spöken, vampyrer och varulvar.

– Lite läskigt var det allt när vi var ute och sprang i skogen mitt i natten och jag snubblade på stubbar.

Filmen är en barnskräckkomedi som hade premiär i oktober, och bland motspelarna syns bland andra Johan Rheborg.

– Lena-Sleva bor i ett stort gammalt slott tillsammans med Hannibal (Johan Rheborg). Mycket pågår i källaren med monster och vampyrer.

Marianne Mörck fyllde 71 i höstas men har inga planer på att lägga av. Hon fick ju sitt egentliga stora publika genombrott först efter att ha nått pensionsålder – och har roligare än någonsin.