• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Richard Hobert: "Jag vill beröra på djupet"

    Under ett kvarts sekel har han levererat film i ett rasande tempo. Ett drama signerat Richard Hobert handlar alltid om det
    djupt mänskliga. För honom själv är uppriktighet den viktigaste mänskliga egenskapen.

    Richard Hobert: "Jag vill beröra på djupet"

    Det är inte svårt att förstå att Österlen lockar konstnärer, skådespelare och författare. Trots den gråmulna årstiden är det näst­an andlöst vackert – manusförfattaren och regissören Richard Hobert bor onekligen på en trevlig plats, mellan äppelodlingar och hav. Han möter upp i dörren, ser glad och avslappnad ut, helt klädd i svart. Han är lång, närmare två meter, och utstrålar självsäkerhet och karisma.

    Vi bjuds in i ett vackert rum, med tända levande ljus, i kakelugnen sprakar en brasa och från högtalarna strömmar behaglig, fransk musik. Han serverar sin egen hemgjorda must från gården och avslöjar i förbigående att den faktiskt vunnit SM i äppelmust. Den smakar friskt, inte för sött.

    Richard Hobert har en vacker röst, är vältalig och har en intellektuell och finstämd utstrålning. Samtidigt svär han i var och varannan mening. Det är som att han har ett ständigt kreativt flöde inom sig, tankar och känslor som bubblar runt.

    – Just nu är jag mitt inne i ett nytt filmmanus. Jag brukar gå runt här i huset och trädgården om dagarna och spela upp alla olika scener och karaktärer. Grannarna tror väl att jag är galen.

    Richard Hoberts filmer handlar alltid om det djupt mänskliga. Han menar att människans stora utmaning är hennes oförmåga att se det stora sammanhanget och att ibland kliva ur sig själv och sätta det stora sammanhanget först.

    – Det finns så många regissörer som gör actionfilmer eller enbart är fokuserade på underhållning. För mig är det fullkomligt ointressant. Jag vill berätta någonting med mina filmer som verkligen berör på djupet, från en klangbotten inom mig själv. Försöka berätta om de eviga, existentiella frågorna: Vem är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg?

    Absurd humor

    En film skapad av Richard Hobert går inte att förhålla sig neutral till. Han har en mycket personlig berättarröst och en unik fingertoppskänsla för att skapa både dramatik och tragik. Han är själv stolt över att hans filmer har kommit att handla om hur det är att vara människa. Han lägger upp ena benet, lite nonchalant, på bordet.

    – Jag brukar få höra att mina filmer är lite franska, eller möjligtvis italienska i sin stil. Att de har samma absurda, svarta humor. Det tar jag verkligen som en komplimang.

    Ett exempel är filmen Ögat där svartsjukan mellan kärleksparet Fredrik och Ingrid är ett gift som fullkomligt förintar relationen. Fredrik tappar helt verklighetsuppfattningen, och svartsjukan blir som ett monster som börjar leva sitt eget liv. Hur mycket Ingrid än bekräftar och bedyrar sin kärlek blir Fredrik aldrig nöjd. Samuel Fröler briljerar i rollen som Fredrik, av många ansedd som en av hans absolut bästa. Filmen fick ett övervägande positivt mottagande.

    – Svartsjuka är en väldigt stark drivkraft och alla människor har ju någon gång varit med om erfarenheten att bli avvisad, fast du själv kanske är öppen för någonting...

    Richard Hobert tänker att ett stänk av svartsjuka kan uppstå i alla relationer, inte minst i tonåren, då man fortfarande befinner sig på en sorts upptäcktsfärd, innan man riktigt har hittat en identitet. Han poängterar att när man är yngre – och inte har så stark självkänsla – kan egentligen varje möte med en potentiell kärlekspartner vara avgörande för självbilden.

    – Du kan bli avvisad inför en tänkt kärleksrelation, det börjar ju på skoldansen, när man går upp och sitter och svettas, killarna på ena sidan, tjejerna på den and­ra, så var det då i alla fall, på 60-talet. Och så gå över golvet och bjuda upp, och fråga: "Får jag lov?" eller "Ska vi dansa?" Och det är ju en jävla känslig situation, pratar, kastar sig ledigt mellan olika samtalsämnen och är underhållande att samtala med. När han ler får han smilgropar i kinderna.

    Han har svårt att förhålla sig till de recensioner han fått genom åren, att hans filmer ibland anses "alldeles för romantiska och målade med breda penseldrag."

    – Min uppfattning är att vi har ett mycket smalt filmklimat i Sverige. Det handlar ju om vad du vill ta emot för någonting. För mig som konstnär är det min uppgift att berätta om svårigheterna, motståndet och det svarta, men också lyfta fram det som är människans stora styrka, nämligen att överleva och ändå känna hopp och lust någonstans, att leva vidare. Om man kallar det för romantiskt tycker jag det säger väldigt mycket mer om mottagaren än om avsändaren.

    Hemma hos Richard Hobert på Österlen serveras hemmagjord äppelmust, som dessutom fått pris.

    Prisade roller

    Genom åren har han arbetat med Sveriges skådespelarelit: Pernilla August, Samuel Fröler och Rebecca Ferguson, för att nämna några. Flera skådespelare har fått sina genombrott i hans filmer och belönats med Guldbaggar för sina insatser. Senast var det Sven- Bertil Taube som knep den åtråvärda Guldbaggen för bästa manliga huvudroll för sin hyllade insats i En enkel till Antibes, en film som uppskattades av både biobesökare och recensenter.

    Att branschen tidvis kan vara tuff håller Richard med om. Att det uppstår många konstiga saker, att många slås ut.

    – Det gäller att finna nya vägar hela tiden. Det är viktigt att försöka vara konstnärligt fri, att skapa ett hållbart liv.

    Flera av de skådespelare Richard Hobert har arbetat med har gått vidare och blivit regissör, som Pernilla August.

    – Pernilla ja, hon är fin. Man kan närma sig en film på olika sätt, hon har gått in med sin vackra erfarenhet som skådespelare. Jag tycker att hon är en fantastiskt duktig regissör.

    Idag bor Richard Hobert permanent på Österlen. Men under uppväxten fick familjen flytta mycket allteftersom pappan, som var advokat, fick nya uppdrag, vilket Richard upplevde som tufft. Han var äldst av syskonen och kände att han ständigt fick återuppfinna sig själv, förstå vem han var i varje ny kontext.

    – Jag var stor, stark och lite kaxig och bråkig i skolan. I tolvårsåldern bestämde jag mig för att byta namn helt plötsligt. Jag hette Jan, men ville hellre heta Richard. När vi var på inskrivningssamtal på min nya skola frågade rektorn vad jag hette. "Jag heter Richard", svarade jag med klar och tydlig stämma. Mina föräldrar blev helt paffa.

    Att han skulle bli filmregissör var självklart redan i unga år. Han regisserade sin första skolpjäs i nioårsåldern. Men när han sökte in till Dramatiska Institutets regissörutbildning blev han inte antagen.

    – De tyckte jag var för individualistisk. Så jag satte ihop min egen utbildning, pluggade olika ämnen på universitetet samtidigt som jag arbetade extra som hamnsjåare. Det var en slitsam men väldigt rolig tid. Jag levde på Dafgårds färdiga hamburgare och hade aldrig några pengar.

    Just nu är Richard Hobert mitt uppe i att skriva ett nytt filmmanus. Han brukar själv trampa runt i och utanför huset och känna in de olika karaktärerna.

    Skildrar relationer

    Ett ämne som Richard ständigt återkommer till i sina filmer är relationen mellan förälder och barn. I Alla älskar Alice handlar det om barnets utsatthet i en skilsmässosituation, och ingen lämnades väl oberörd av Sven- Bertil Taubes numera klassiska citat i en Enkel till Antibes: "Den största skammen är inte den att vara oälskad av sina föräldrar, den största skammen är att inte vara älskad av sina barn."

    Själv har han en vuxen dotter, Nina. Han beskriver relationen med henne som väldigt kreativ och öppen – och något han är glad över. Att han försöker vara en god lyssnare och ta sig tid att prata med henne om livet och saker som hon går igenom.

    – Jag försöker känna in vad hon behöver och finnas där för henne när hon behöver mig, säger Richard.
    Att ge för mycket kärlek till sina barn tror han inte är möjligt.

    – Du kan ge för lite. Det är det som ställer till det. När barn växer upp och får för lite kärlek och bekräftelse av sina föräldrar. Föräldrarna är kanske helt upptagna med att bekräfta sig själva. Detta skapar ju ett mörker inom ett barn, och det är klart att det skapar problem sedan, i vuxen ålder.

    Han betonar vidare vikten av att alltid se varandra i en relation. Att man aldrig kan ge för mycket kärlek till någon du älskar i en kärleksrelation heller.

    – Man måste lyssna, åskåda, känna in: "Hur blir reaktionen på detta?" Jag tror att det faktiskt gäller att ställa frågan, några gånger om dagen: "Hur är din dag? Hur känner du dig? Vad tänker du på?"
    Det handlar inte om korsförhör, menar Richard, utan snarare om att säga "om du har något på hjärtat så finns jag här".

    2011. Tillsammans med Rebecca Ferguson och Sven-Bertil Taube vid inspelningen av filmen En enkel till Antibes. Sven-Bertil fick en Guldbagge för bästa manliga huvudroll.

    Våga ställa frågor

    – Många stora konflikter kan ju växa i ­tystnad, och de skulle kanske ha und­vikits om samtalet hade påbörjats tidigare. Det är nog klokt att vid tillfälle också säga: "Du, jag har funderat på en sak, och det känns som om du går omkring och tänker på ­någonting, är du känslig för någonting eller är det något som inte är bra?" Det handlar om ett mod, att ­synliggöra ­någonting som inte är riktigt tydligt, ­genom att ställa de där frågorna ibland.  

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!